ÅSIKT

Det var bara Beatles som var för dyra

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

GUNDER ANDERSSON tar en nostalgitripp till folkparkerna: världsstjärnor uppträdde och alla var välkomna

1 av 6 | Foto: ABBA turnerade i folkparkerna 1973 och 1975.

Folkets park är en typisk svensk företeelse. Den första invigdes 1891 i Malmö och sedan spred de sig som en löpeld över landet. Folkparkerna blev ett med den framväxande arbetarrörelsen, ett folkhemmets fritids- och kulturcentrum. Teatern var länge en väsentlig del av programverksamheten, framför allt efter Riksteaterns tillkomst på 30-talet. Parkerna var rätt länge en drivande motor i det svenska nöjes- och musiklivet, i symbios med radion, skivindustrin och delvis filmen. Den tiden är förbi, nu gäller det att skrapa ihop minnesbilderna.

Det var dans i Folkets Park" heter en rätt underbar antologi som ställts samman av Folkrörelsernas arkiv i Örebro län, i samarbete med Liv i Sverige. 360 sidor folkparksminnen, med artister, arrangörer, folkparksbesökare som berättar hur det var. Allt ackompanjerat av tidstypiska bilder med hårt nostalgisug (för dem som var med) eller - gissar jag - en viss stenålderskänsla för dem som är uppvuxna med diskotek, pubar, pizzerior och musikfestivaler.

Man kan se musikfestivalerna som en massa folkparksarrangemang i koncentrat - och ändå inte. Viktiga bitar saknas. Dit hör de enkla nöjena, som pilkastning, skjutbana och annat. Likaså dansbanan, ibland två (för modernt och gammeltjo), folkparkens hjärtmuskel, där kärleksband knöts, tillfälligt eller livslångt. Och inte minst: generationsspridningen. Folkparkerna var till för alla åldrar, ålderssegregationen hade ännu inte satt in.

Musikaliskt låg man tidigt i framkanten av utvecklingen, både vad gäller jazzen och senare rockmusiken. (Dock tackade Folkets hus i uppländska Skebobruk 1963 nej till Beatles, som ville ha 1 300 kronor. För dyrt, tyckte arrangören Sid Jansson. En uppgift jag har från annat håll.)

Det var ett imponerande artistuppbåd som drog runt i parkerna, från Jussi Björling till storinternationella jazzlegender med Louis Armstrong i spetsen. Folkets park var världens största musikscen, under en folkparksturné sågs dessa världsartister av mångdubbelt fler än under en vecka i Las Vegas. Den skepsis mot jazzen som fanns på andra håll i samhället fanns inte i folkparksrörelsen eller inom arbetarklassen, där man redan på 20-talet kom i gång med egna band. I den tidens dansmusik fanns en instrumentell variation som får dagens dansband, med deras syntar och tjatiga trummaskiner att framstå som musikaliskt sett generande enkelspåriga. I parkerna spelade den musikaliska eliten.

Sett i perspektiv var det på många vis en oskuldsfull tid. Kommersialismen hade ännu inte slagit ut i full blom. Nykterhet var en självklar grundprincip, åtminstone officiellt. Alkoholintag fick göras i smyg. Bråk förekom relativt sällan, varvid vakterna - storvuxet folk uppväxt på gröt och fläsk - tog den överförfriskade med på en liten promenad tills hjärnan klarnat. Detta enligt grundsynen "det är inget ont i grabben". De flesta kände ju varann.

Men det var också en moralisk tid, med tydliga rågångar mellan lämpligt och olämpligt. En naken-Janne som viftade med organet skulle ha blivit inspärrad, och rätt länge. För de religiöst anstuckna var parken "syndens näste", dit avkommorna förbjöds att gå. Och om det syndades, med synbart resultat, kunde resultatet bli katastrofalt.

Hjärtskärande är berättelsen om tonårsflickan som blev med barn och, för att förskona familjen från skammen, tvingades flytta långt från stan. Men även hennes bästa väninna tvingades flytta långt bort åt andra hållet, kanske hade hon smittats av väninnans omoral.

Det är en svensk 1900-talshistoria man möter i den här boken, all idealism under parkernas uppbyggnadsskede men också en livsglädje trots fattigdom och svåra förhållanden. Många människor hade det knapert ända in på 50-talet. Det var en tid då en vattnig glasspinne eller ett glas saftkobbel med kanelbulle för tioåringen innebar den högsta lycka och ett minne för livet. De glädjeämnen som bröt en grå vardag var få och så mycket mer dramatiska än i vår tid, när vi dränks av upplevelser från alla möjliga håll.

Kräftgången för folkparkerna inleddes med tv:s ankomst. Andra faktorer bidrog: en ökad krogetablering, en friare tillämpning av alkohollagstiftningen. Många folkparker höll i det längsta kvar vid den helnyktra linjen, vilket var dödfött när busksupandet blivit omodernt.

Men det här är ingen bok för analyser och utvärderingar, den ger ögonblicksbilderna, stämningarna, de personliga minnena som levt kvar genom år och decennier. Som till exempel den gången när parken i Skärblacka anordnade "mörkerdans". Då slogs publik- men också nativitetsrekord. En idé som aldrig föll Alva Myrdal in under 1930-talets debatter om "kris i befolkningsfrågan". Men hon hade kanske aldrig besökt någon Folkets park.

ArkivCentrum, Örebro län

Historia

Gunder Andersson