ÅSIKT

Kvalitet eller snabba pengar?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

BLM läggs ned - och MAGNUS WILLIAM- OLSSON ser all anledning att vara orolig

Tidskriften BLM har många gånger under sina sjuttiotvå år varit ifrågasatt av sin ägare. På sätt och vis kan dess historia läsas som en mätare på litteraturens ställning i offentligheten, inte minst med avseende på förhållandet mellan så kallad fin och populär kultur. Argumenten mot tidskriften har vanligen varit ekonomiska. Varför skall den exklusiva litteraturen sluka så mycket pengar? Varför ska BLM få gå med förlust när Bonniers andra tidningar och tidskrifter lever under hårda vinstkrav? Argumenten för BLM har varit lika ihållande. Dels representerar litteraturen värden som inte enkelt låter sig mätas i pengar. Dels skänker BLM förlagsverksamheten en ovärderlig "goodwill". Utan BLM hade Bonniers inte varit det mest betydelsefulla skönlitterära förlaget i Sverige.

Anledningen till att frågan om BLM:s vara eller inte vara får en symbolisk tyngd var gång Bonniers aktualiserar den genom öppna nedläggningshot, har förstås att göra med att samma konflikt präg-lar hela den kulturella offentligheten. Den exklusiva litteraturens ställning inom Bonniers är bestämmande för dess ställning över huvud i vårt land, inte bara därför att Bonniers är så dominerande på marknaden utan också därför att deras förlagsverksamhet har traditioner att försvara. Bonniers skönlitterära bokutgivning har alltid, vilket inte minst Per I Gedin visar i sin bok om Karl Otto Bonnier, Litteraturens örtagårdsmästare (2003), vilat på idén om att kvalitet säljer - på sikt. Det är i hägnet av den idén som BLM har fått leva vidare. Insikten om att en högkvalitativ litterär tidskrift lockar till sig skribenter och författare som förlaget, kanske flera årtionden senare, kan tjäna pengar på har i grunden motiverat BLM:s underskott.

Många har med rätta skäl att frukta att Bonniers ger upp den idén. Även om några av förlagen i Bonniergruppen, framför allt Albert Bonniers och Wahlström & Widstrand, fortsätter att odla svenska författarskap enligt gamla uthålliga premisser, så har bokförläggandet under senare decennier, liksom näringslivet i övrigt, blivit alltmer inriktat på snabba vinster.

När Bonniers la ner BLM förra gången, 1999, och lät den återuppstå i ny skepnad två år senare, kunde man ana att ett sådant nytt "förlagstänk" låg bakom. De nya redaktörerna, Kristoffer Leandoer och Aase Berg, fick avsevärt större resurser än sin föregångare, Jan Henrik Swahn. Tidskriften breddades. Vid sidan av litteraturen blev film ett nytt bevakningsområde. Den skulle bli yngre, smartare, tillgängligare. På så vis hoppades Bonniers att prenumeranterna skulle strömma till. Så har inte skett. Trots att Leandoer och Berg verkligen har lyckats återskapa BLM:s fornstora ställning bland yngre författare. Trots att de fått mycket uppmärksamhet och ofta hyllande recensioner. Trots att de har radat upp lyckade uppläsningar, debatter och publika evenemang, har prenumeranternas antal inte stigit. Enligt Ingemar Perup, informationsansvarig på Bonnier-

förlagen, har BLM i dag inte fler än 1 300 prenumeranter, det vill säga samma antal som Swahn hade på sin tid. Och nu är den årliga förlusten inte en utan fyra miljoner kronor.

Att döma av Perups uppgifter har det klassiska argumentet mot BLM den här gången alltså ovanlig tyngd. Men det innebär inte att de lika klassiska argumenten för BLM förlorat i trovärdighet. Kanske går det inte att kommersiellt driva en tidskrift av Leandoers och Bergs snitt. Men motiven för Bonniers att driva en högkvalitativ litteraturtidskrift med ett mera rimligt underskott kvarstår.

Enligt Bonnierförlagen skall BLM:s framtid ånyo "utredas". Redaktörerna har sagts upp och nästa nummer blir deras sista. Leandoer och Berg går med flaggan i topp eftersom de gjorde precis det de lovat. Misslyckandet är ägarens. Det är Bonnierförlagen och vd Maria Curman, som nu måste väga argumenten för och emot. Ska man fortsätta satsa på att kvalitet lönar sig på sikt, eller skall man ge efter för de snabba vinsternas företagsfilosofi? De kan vara övertygade om att en hel rad av deras anställda förläggare och redaktörer biter på naglarna inför deras beslut, liksom alla de författare, läsare och litteratörer som tror att skönlitteratur är något annorlunda och mer än en vara bland andra.

Magnus William-Olsson