ÅSIKT

Kungahusets främsta drama queen

Anna Andersson om prinsessan Margaret som får nytt liv i ”The Crown”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Prinsessan Margaret anländer till en fest i Beverly Hills, Kalifornien, 1965.
Foto: Netflix
Vanessa Kirby spelar prinsessan Margaret i ”The Crown”.
KULTUR

Välspelad, vacker, påkostad – serien The Crown (Netflix) är oemotståndlig tv-underhållning. Det är en dramatisering av drottning Elizabeth II:s liv och den ligger verkligheten nära. Farbror Edvard VIII:s abdikation, pappa George VI:s död, hennes egen kröning, Churchill och Eden, resor i samväldet, Suez-krisen – historiska händelser varvas med det vi vet mindre om, den kungliga familjens inre liv. Serien balanserar där på det spekulativas gräns men det är bara sällan som det känns som att de kliver fel. Hittills finns två säsonger (det ska bli sex) och vi har hunnit fram till 1964.

Det är en tv-serie som gnistrar och glimmar, men lite extra så varje gång drottningens syster, prinsessan Margaret, är i rutan. Ett skäl till det är att Vanessa Kirby är en mycket skicklig skådespelare men man kan heller inte förneka att prinsessan Margarets liv utgör tacksamt stoff för manusförfattarna. Hennes kärleksliv, umgänge och allmänna stil hade kunnat ligga till grund för en betydligt såpigare serie.

Margaret Rose Windsor var en person som gjorde intryck. Medan ingen kommer ihåg ett ord drottning Elizabeth har sagt till dem i möten – vilket för någon i hennes ställning är en bedrift, inte ett misslyckande – så kommer de flesta ihåg exakt vad prinsessan Margaret sa, och det är inte alltid ett kärt minne. Det konstaterar Craig Brown, i England en välkänd satiriker, som förra året skrev boken Ma’am darling – 99 glimpses of Princess Margaret.

Det är en rapsodiskt och listigt skriven biografi, där han i en del av de 99 kapitlen sammanställer vad andra har skrivit om henne, i böcker och dagböcker, ibland skriver på ett tema – som alla hennes möten med The Beatles, eller om vänskapen med Peter Sellers – och så några kontrafaktiska kapitel, som ”vad hade hänt om hon hade gift sig med Picasso?” (som hade sexfantasier om den kungliga och mycket gärna ville träffa henne). De är rätt onödiga, hennes liv bjöd på tillräckligt drama ändå.

Boken gör alltså inte alls anspråk på att vara heltäckande men ger ändå en tydlig bild av en social och kvick prinsessa – som också var snobbig, svår och olycklig. ”En baklänges levd Askunge-saga”, skriver Brown; hon föddes med alla möjligheter men dog ändå besviken på livet. Hon är också kungligheten som liksom blev hängande mellan den gamla upphöjda positionen och den nya tidens jämlikhetsideal.

Foto: AP
Prinsessan Margaret bakom storasyster drottning Elizabeth 1955.

När prinsessan Margaret föddes 1930 stod kungligheter odiskutabelt över alla andra men när hon avled 72 år senare var stämningen en helt annan. Då ville folket ha sina kungligheter i ögonhöjd, som visade att de var mänskliga. Detta blev tydligt under huset Windsors katastrofala 1990-tal – skilsmässor, skandalböcker och prinsessan Dianas död – då drottning Elizabeth kämpade med de nya kraven på känslor och närvaro (något som 2006 blev en spelfilm, The Queen).

För prinsessan Margaret, som hela sitt liv hade en offentlig roll men som inte gjorde så mycket av den, var det mer kamp i det privata. Å ena sidan drogs även hon med av den nya tidens vindar, var en del av ”the swinging London” och ville mot kyrkans och delar av regeringens krav gifta sig med Peter Townsend, som var frånskild. Å andra sidan vill hon också behålla titel och privilegier, och när det kom till kritan valde hon det senare.

På hennes ålders höst inrättades i vissa kretsar ett roterande schema så att ingen skulle riskera att fastna med henne.

Browns bok är full av anekdoter om hur hennes uppfostran och bakgrund krockade med den moderna världen. Hon blev tidigt en ökänd middagsgäst, som kom när det passade – ingen fick börja äta, eller ens sitta ner, innan hon gjorde det. När hon väl kom fick ingen lämna festen innan hon gjorde det, och hon hade en otrolig festkondition. På hennes ålders höst inrättades i vissa kretsar ett roterande schema så att ingen skulle riskera att fastna med henne.

Hon tyckte om att träffa spännande människor men den som trodde sig möta en jämlike sattes obönhörligt på plats. Skådespelaren Derek Jacobi minns när hon kom för att se en pjäs han spelade i – hon gick ofta på teater – och bjöd med honom på en middag efteråt. Deras samtal var lättsamt och trevligt hela kvällen men när han tog fram sin tändare för att tända henne cigarett – hon kedjerökte genom hela middagen – tog hon den ifrån honom, gav till en annan gäst och sa: ”Du får inte tända min cigarett, dear. Nej du, så nära är du inte”.

Hon ville både äta kakan och behålla den, och skämdes inte för att säga det. Det utgör onekligen en intressant karaktär, som medierna både älskade och hatade. Brown påpekar att hon antagligen på ett lite orättvist sätt användes som en glamorös kontrast till sin präktiga syster. Det kan låta som ett väl enkelt resonemang men det är inte utan att tankarna går till bilden av den hårt festande prinsessan Madeleine bredvid kronprinsessan Victoria, med mer av en ur- och skur-aura.

Precis som i Sverige så har den nya generationen kungligheter i England tagit det språng som prinsessan Margaret inte ville eller förmådde, in i den moderna världen. Det är visserligen prins Charles, 69, som står närmast i kö att ärva tronen men det är hans söner, William och Harry, som tillsammans med sina gemåler Kate Middleton och Meghan Markle (som gifter sig med Harry i maj) som tydligt utgör monarkins framtid. De anstränger sig för att gå i takt med tiden och har till exempel engagerat sig i frågan om psykisk ohälsa. Harry har pratat öppet om hur han påverkats mentalt av att förlora sin mamma vid 12 års ålder, vilket är ganska långt från Margarets håglösa klippande av band.

När William och Kate för ett par veckor sen besökte Sverige fick de bland annat se en bandymatch i Vasaparken, och slå varsin straff.

De har också förstått att kungliga privilegier kommer med vissa villkor. Folk har förväntningar på sina kungligheter – paradoxalt nog tycks de innefatta att de kungliga ska vara lite mer som folk är mest. När William och Kate för ett par veckor sen besökte Sverige fick de bland annat se en bandymatch i Vasaparken, och slå varsin straff. Det är svårt att föreställa sig prinsessan Margaret göra detsamma, hon som uselt fejkade en förkylning vid ett besök hos det engelska ambassadörsparet i Paris, för att slippa en utflykt till ett slott (händelsevis hade hon en bokning med Paris mesta innefrisör samtidigt).

Antagligen kommer den nya generationens approach till sina uppdrag rädda monarkin ett tag till. Men avförtrollningen gör också att den inte blir lika rolig att följa. Drottning Elizabeth må vara drottning av England men som drama queen var hennes syster, prinsessan Margaret, oöverträffad.

ARTIKELN HANDLAR OM