ÅSIKT

Klart att de ska ha pris!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

■ ■ Gunnar Ohrlander skriver i sin artikel om Alma-priset att det "är förstås ett jätteproblem att den litteratur som belönas med barnens Nobelpris inte når ut till barnen". Påståendet utgår ifrån antagandet att barnlitteratur per automatik har krav på sig att vara allmängiltig och läsfrämjande. Lite får de skylla sig själva, Alma, som inte tydligt definierar sig som ett litteraturpris. Deras egen formulering innehåller svepande ord om att man vill stärka barns rättigheter globalt, och att författarskapet inte bara ska hålla hög konstnärlig kvalitet utan också präglas av en djupt humanistisk anda. Det skapar en otydlighet och försvårar syftet att höja barnlitteraturens status som litteratur, utan moraliska förtecken.

■ ■Som barnlitteraturvetare är jag smärtsamt medveten om den styvmoderliga behandling ämnet utsätts för. Översittarmentaliteten beror sällan på att barnlitteraturen anses som en sämre litteratur utan att den har svårt att över huvud taget kategoriseras som litteratur. Jag är för evigt ihopklumpad med pedagogik och metodiska modeller som jag inte kan någonting om och inte är intresserad av att lära mig, allt på grund av prefixet barn. Att tjura över att priset går till barnlitteraturförfattare som redan enligt Ohrlander är erkända är att inte inse faktum: det finns inga redan etablerade barnlitteraturförfattare. Skriver man barnlitteratur är man aldrig en riktig författare, inte på riktigt. Det är därför Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset fast det pratades om det varje år. Det är inte nödvändigtvis av snobbighet, det är också resultatet av de knappa medel som finns för att analysera barnlitteratur och förhålla den till vårt gällande kvalitetsbegrepp.

■ ■Författare av barnlitteratur vittnar gång på gång om hur de får frågan om de aldrig ska skriva en "riktig" bok. Troligen har flera av våra bästa barnboksförfattare levt hela sitt liv med vetskapen om att deras inriktning diskvalificerar dem från alla möjligheter till prestigefyllda pris. Att vi som första nation i världen försöker ge tillbaka något till dessa oumbärliga och sällsynt viktiga författarskap är inte mer än rätt. Om det nu är ett pris för lång och trogen tjänst som Ohrlander fnyser, så är det en lång och trogen tjänst som aldrig fått uppskattning i tillnärmelsevis samma utsträckning som böckerna skapat läsupplevelser.

Att Katherine Paterson som vit, engelskspråkig kvinna vinner fem miljoner för böcker få läser i dag och tillkännager att hon ska använda dem för att betala collegeavgifter är för vissa upprörande. Samtidigt är det så världen vi lever i ser ut, vi kräver inget samvete av dem som lever i - plötsligt eller ihoptjänat - överflöd. Barnboksförfattarna kan inte vara ett undantag, lika lite som man kan kräva av Alma-juryn att ägna sig åt välgörenhet. Däremot kan man önska det och sträva efter ett samhälle där privata prispengar inte ger högre status än solidariska dito. Men det i så fall oavsett om de springer ur pippiböcker eller dynamit.

Läs också:

Alice Eggers