”Ruben Östlund castade mig för ’The square’”

Bokaktuelle Jens Lapidus om Tidöavtalet, kritiken mot andra deckarförfattare och filmrollen som lockade

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Jag ville inte stagnera, bli en författare som skriver 14 böcker som utspelar sig i samma lilla småstad med samma huvudkaraktär, det är min mardröm att hamna där”, säger bokaktuelle Jens Lapidus.
”Jag ville inte stagnera, bli en författare som skriver 14 böcker som utspelar sig i samma lilla småstad med samma huvudkaraktär, det är min mardröm att hamna där”, säger bokaktuelle Jens Lapidus.

Om det finns en ”Mr Ett” när det kommer till att porträttera Stockholms undre värld, så måste det vara Jens Lapidus, 48.

Han vill skildra samtiden – och göra det med karaktärer som är hela människor.

– Jag tyckte väldigt mycket om Stieg Larssons böcker, men jag gillade inte att han hela tiden var så tydlig med vem som var ond och vem som var god, säger den bokaktuelle författaren.

Jens Lapidus angriper en chokladbiskvi som om det vore ett lögnaktigt vittne i en rättssal. Han är klädd i munkjacka och jeans, håret är en smula rufsigt, blicken intensivt blå.

Det är strax efter lunch och silverhåriga damer dominerar inne på Östermalmskaféet där vi sitter. Ett och annat nyfiket ögonkast når vårt bord. Den tidigare försvarsadvokaten har trots allt större genomslag än någonsin, när han kommenterar rättsfrågor i TV4, driver sitt eget produktionsbolag med nya Netflix-succén Snabba cash och nu är aktuell med sin 14:e bok: Mr Ett, en uppföljare till Top Dogg-serien. Ännu en hårdkokt roman, med karaktärer formade av alla år av kontakt med den undre världen.

Bland klirrande kaffekoppar avhandlar han uppväxten, gängkriminellas lättkränkthet, Tidöavtalet, en lockande filmroll och sin inneboende rastlöshet.

Vad inspirerade dig till att skriva ”Mr Ett”?

– Jag höll på som fan med min förra bok, Paradis city, jag bodde på Mallorca då. Det var min svåraste bok att skriva, det tog fyra år. Dels var den boken något helt nytt, dels hade jag lämnat Sverige, jag hade lämnat mitt yrke som advokat och det var mycket knökigare att skriva än vad jag någonsin hade trott. Så jag fick väldigt mycket ny energi när jag flyttade tillbaka till Sverige, och den här boken är nog den jag har skrivit snabbast, på drygt ett år, säger han och fortsätter:

– Jag tror att det var mycket återkomsten till Stockholm som gjorde det, att när man lever på och skriver om en plats som man kan ganska bra, så blir också alla nyanser mycket tydligare. Jag är ju extra hemtam i Stockholm och jag är extra hemtam med allt som rör den undre världen här.

– Det gav också väldigt mycket kraft att återvända till gamla karaktärer. Paradis city var en väldig kraftsamling för mig, att uppfinna en helt ny plats, och min förläggare sa ”man måste inte uppfinna hjulet varje gång”. Men jag ville inte stagnera, bli en författare som skriver 14 böcker som utspelar sig i samma lilla småstad med samma huvudkaraktär, det är min mardröm att hamna där. Det verkar så industriellt, det kan inte jag uppbåda någon energi kring. Men så började jag ändå nosa lite på att återvända till karaktärer som jag trodde att jag hade lämnat och det gav mycket energi.

Bodde på Mallorca

I den nya boken handlar det om en gangsterboss som vill byta bana – men det visar sig vara enklare sagt än gjort. Knarksmuggling, skjutningar, pengatvätt, det är några av ingredienserna i en intensiv katt- och råttalek. Men den kriminella världen ses genom oroliga föräldraögon. Så väl polisen Gabriel som gangsterkungen Isak vill värna sitt barn, freda det från allt ont.

Jens Lapidus och hans familj bodde på Mallorca i fyra år. När de flyttade tillbaka kunde han märka att den kriminella världen hade förändrats, säger han, med tillägget att mycket av det han noterat redan är omskrivet och omdebatterat:

– Kriminaliteten har krupit ner i åldrarna, våldet har blivit grövre, det har pågått de senaste sju–åtta åren, men kanske eskalerat de senaste fem. Våldet rör ofta personliga kränkningar. Det gäller så att säga inte kriminellas rationella beslut om affärer, i alla fall inte det som vi sett utredningar och domar på. Det är väldigt lättkränkt och explosivt, mer än förut. Det är ännu hårdare. Det är också nya etniciteter som deltar i de allra mest aggressiva skjutningarna, som Diamant Salihu belyser med boken Tills alla dör.

Människor är tredimensionella, även de som skjuter någon kan vara personer som du förstår i någon del

Jag tycker att din samhällskritik skiner igenom i dina böcker, som hur viktiga funktioner i samhället har privatiserats, den ojämlika skolan, grogrunden till att samhällsskikten skjuts isär. Är det ett sätt att få utlopp för din frustration?

– Det har det ju varit. Mitt skrivande började nästan som en terapeutisk verksamhet, för jag kände att jag på något sätt var tvungen att behandla i mig själv det som jag stötte på i mitt jobb, både vad människor gör som individer, och strukturella grejer, när man ser hur svårt det kan vara, säger han och fortsätter:

– Den svenska deckaren har ju traditionellt funnits på en annan planhalva. En sociolog som heter Karl Berglund har skrivit avhandlingen Mordens marknad, där han synade deckare som gavs ut tidigt 2000-tal. Han konstaterade att i de svenska deckarna är gärningsmannen ofta ensam och ofta en man, som gör det han gör för att han är psykiskt sjuk. En knäpp typ, alltså. En galning. När man skriver på det viset så lägger man ju bördan av våld på den enskilda individen, det är att skriva att ”vi bor egentligen i ett bra samhälle men så finns det människor som är sjuka i huvudet som begår de här hemska handlingarna”. Det är det politiska budskapet, även om författarna själva säkert inte tänker på det. Det kan vara bra böcker, men jag är helt ointresserad av den typen av berättelse, jag vill berätta om Sverige på riktigt. Mina böcker är berättelsen om samtidens Sverige, eller som i fallet Paradis city, ett Sverige som gud förbjude skulle kunna bli. Då måste man hitta strukturerna och prata om dem, för annars är det inte en berättelse om samhället i stort.

Han får en smått irriterad glimt i ögonen.

– Samtidigt vill jag säga att jag verkligen inte vill att samhällskritiken ska skina igenom för mycket, så jag ska lyssna på vad du säger och göra det mindre i nästa bok. För det värsta jag vet är litteratur som pekar med hela handen om vad som är rätt och fel. Det här är väl som att svära i kyrkan, jag tyckte väldigt mycket om Stieg Larssons böcker, men jag gillade inte att han hela tiden var så tydlig med vem som var ond och vem som var god. Den typen av karaktärsbeskrivning är helt ointressant för mig, för så är aldrig människor, människor är tredimensionella, även de som skjuter någon kan vara personer som du förstår i någon del. Så jag försöker att inte vara alltför samhällskritisk, men det lyser väl igenom.

Jag gillar karaktären Gabriel i ”Mr Ett”, han är en polis som går över moraliska och rättsliga gränser, och hemma tampas han med att vara änkeman och försöka nå fram till sin tonårsdotter. Som i sin tur umgås med kriminella. Har du hämtat erfarenheter från den egna föräldrarollen?

– Det har jag gjort. Och jag tror att den här boken bottnar mycket i att jag själv har fått äldre barn. Boken handlar fortfarande om unga kriminella, men mest ur föräldrarnas perspektiv, både vad det gäller Isak och Gabriel. Hela den här biten med när barnen börjar klippa navelsträngen, hur svårt det kan vara att nå fram, att man inte alltid vet vilka de umgås med. Det är inte konkreta händelser som påverkat, utan det är mer än känsla av föräldraskapet som inspirerat.

– Som förälder funderar man så klart också mycket över vad det egna agerandet får för avtryck. Det finns med i berättelsen om Isak, att ”what goes around comes around”.

Efterfrågar fler maskulina arenor

Hans mobil börjar pipa, ett förinställt alarm. Jens Lapidus ursäktar sig för att ringa ett av sina tre barn och påminna om en tandläkartid. Som för att illustrera föräldratemat.

Vi byter ämne. Jag läste din text i Dagens Nyheter, där du skriver om hur de lättkränkta gängkriminella uppstått i Europas mest jämställda land, att ”Sverige har kanske varit naivt, inte förstått allvaret i den så kallade protestmaskuliniteten”. Du efterfrågar fler arenor där män kan vara maskulina. Min fråga är då: finns inte de redan? Gym där snubbar kan ta i så de skriker, kampsportcenter, och så vidare?

– I förorten tror jag att kampsporten är den näst största sporten, efter fotbollen, av en anledning. Det behövs positiva miljöer att få vara traditionellt manlig, stark, handfast, grymta lite. Min son tävlar i brasiliansk ju-jutsu, jag är ofta med honom på kampsportsgymmet och jag blir ju livrädd för tränarna och de andra männen, och när jag ser honom slåss …

Men du menar att det behövs fler ställen där män kan få utlopp för detta?

– Helt ärligt, jag skrev den här texten för att lyfta fram ett perspektiv som jag tycker har saknats i debatten, och jag inser att det finns flera orsaker till att vi hamnat i situationen vi hamnat i. Det går inte bara att säga en. Men om man vill lyfta fram ett nytt perspektiv så måste man vara tydlig, och lösningarna är säkert många. Jag kommer inte ens med särskilt många förslag på lösningar. Men en lösning är att öppna upp för arenor där man får vara macho, men på ett icke-toxiskt sätt och icke-dödligt sätt. Det kan vara kampsport, militärtjänstgöring och annat. Sverige har på många sätt suddat ut sådana ställen, det har blivit vad många tycker är små unkna öar, vi hyllar inte längre de här idealen. Visst finns det gym, kampsport och möp:ar (militärt överintresserade personer reds. anm.) men det är ju något som man nästan garvar lite åt, säger han och fortsätter:

– Jag tror att det behövs mer och på ett annat sätt, det behövs förebilder, man kan inte åka ut till de här grabbarna och säga ”nu ska vi lära oss om könshierarki och könsmaktsordning”, där är klyftan alltför stor, men däremot om det kommer dit någon som varit kriminell och bytt bana, någon som är kampsportare eller fotbollsspelare, då kan man möta de här grabbarna på deras arena.

Hur macho är du själv?

– Jag har försökt bli mer macho de senaste 25 åren. Jag är väldigt o-macho. Men jag försöker svära lite ballare, som jag lärt mig av mina klienter. Och så tränar jag min överkropp lite mer, inte bara benen, jag har alltid varit löpare. Det är ju macho att ha muskler på överkroppen, och det tränar jag, som du kan se, säger han och flexar lite.

Paus för skratt.

– Äh, jag är inte så bra på det. Sättet jag är uppfostrad på, det är mycket det vi ser en backlash på nu. I mitt barndomshem såg man problemen och jämställdhetsfrågorna var en självklarhet, den aspekten fanns alltid med.

Man ler ju en aning när en avdelning inom polisen i ”Mr Ett” har fått namnet Grupp Åtta. Var den feministiska organisationen något det pratades om under din uppväxt?

– Ja, det var ett ord som flög i rummet. Mina föräldrar var vänsterlirare, 68-vänster. De var framför allt aktiva i kärnkraftsfrågan och inom Chilekommittén, en kommitté för att stödja demokratin i Chile och motarbeta diktaturen. Det är skälet till att jag i många av mina tidiga böcker har med chilenska karaktärer, Jorge i Snabba cash-böckerna till exempel. De är väldigt nära till hands, säger han och tillägger:

– Jag växte upp med mycket demonstrationer, en del grejer var lite konstiga, mina föräldrar åkte ut till Arlanda och slogs med polisen där för att hindra utlämningar av chilenska dissidenter. De tog med ett barn till det, liksom. Men det var så det var på den tiden. Jag var ganska okritisk som barn, men sen blev jag mer kritisk i tonåren och började ifrågasätta en del av de här idealen, men då hade också mina föräldrar lämnat de mest radikala, aktivistiska inslagen.

Inte lika vänster som föräldrarna

Han beskriver hur perspektivet med utanförskap och människor som lever i marginalen – problem som gör avtryck i hans böcker – ofta lyftes i hans föräldrahem i Gröndal i södra Stockholm. Inte minst för att hans mamma var socialarbetare.

– Själv är jag inte lika vänster som mina föräldrar var, men jag står inte långt högerut. Jag befinner mig i mitten av den politiska skalan, skulle jag säga. Lite har jag väl med mig arvet hemifrån. Jag och min fru var aktiva inom en flyktingmottagargrupp via Röda Korset, där det handlade om att flyktingar skulle träffa svenska familjer.

Apropå samhällsfrågor, du har kommenterat Tidöavtalet i TV4. Om du skulle kika i spåkulan framöver, vad tror du om utvecklingen framöver?

– Det har varit väldigt mycket fokus på lag och rätt, brott och straff, och så kommer det nog fortsätta en tid. Jag tyckte det var intressant att följa det danska valet, där de frågorna helt har fallit bort. Och då kan man ställa sig frågan – är det för att man i viss mån har kommit tillrätta med problemen, och varför har man då kommit tillrätta med dem? Jag tror att även de som har skrivit Tidöavtalet är överens om att det behövs många olika faktorer för att bryta spiralen som vi är inne i. Hårdare strafflagstiftning och hårdare kriminalpolitik är en del, men sen behövs en massa andra saker, som rör skola, vård och omsorg. De flesta straffrättsliga pålagorna är ju för det mesta retroaktiva, som att höja straffen, då har ju brotten redan begåtts. Vissa saker är preventiva, som preventiv avlyssning och visitationszoner, men det inriktas ju i viss mån mot de som redan valt att vara kriminella. Då har ju det dåliga redan hänt. Ska man komma åt det här problemet på riktigt så måste man göra det mycket tidigare, folk ska inte ens välja den banan. Det är det stora och komplicerade jobbet, som kräver mycket större insatser. Och de politiska insatserna är inte lika enkla att sälja in, men de har genomförts i Danmark.

”Advokatglasögonen” är så att säga på nu. Han gestikulerar när han pratar.

– När det kommer till straffpolitiken, det rättspolitiska, tycker jag att sett var för sig går de flesta av förslagen i Tidöavtalet att genomföra på ett rättssäkert sätt, men det kommer att nagga lite på rättssäkerheten. Det som skrämmer mig är totaliteten, när vi får så här många förslag som ska genomföras på kort tid och som alla väger rättssäkerheten lite lättare. I all lagstiftning är det alltid en avvägning mellan rättstrygghet – ingen ska behöva utsättas för brott – och rättssäkerheten – att individen ska vara skyddad mot samhällets övergrepp. Här tycker jag att i för många av förslagen väger rättssäkerheten för lätt. Då riskerar vi att få ett paradigmskifte, där vi i slutändan får felaktiga eller orättvisa domar. Att oskyldiga drabbas.

Jag är ju så, adhd-mässig. Ju mer jag haft att göra, desto mer har jag skrivit

Jens Lapidus berättelser har många liv. Med nya Snabba cash på Netflix har skådespelarna Evin Ahmad och Alexander Abdallah blivit fixstjärnor, nästan över en natt. Serien har hittat sin publik världen över – inte minst i brittiska komikern Ricky Gervais, som kallar den ”en av de bästa serierna någonsin”. För 1,5 år sedan startade Jens Lapidus produktionsbolaget Strive Stories, som producerade andra säsongen av Snabba cash tillsammans med SF Studios, berättar han.

– Det var vårt första projekt.

Ett nytt steg?

– Det är det. Och det hänger samman med att jag lämnade advokatyrket. Mitt jobb som advokat var min identitet, där hade jag mina kollegor, mina jul- och sommarfester, min sociala del i jobbet. Och så skrev jag, och det var solitärt. Så slutade jag som advokat och flyttade till Mallorca, det blev mycket färre sociala sammanhang.

Hur påverkades du av det?

– Ja, jag hade all tid i världen att skriva, men det var ju den boken, Paradis city, som tog allra längst tid att bli klar med, säger han och fortsätter:

– Så när jag kom tillbaka från Mallorca började vi prata om att starta produktionsbolaget. Det är för mig också ett sätt att komma tillbaka till en social roll, där arbetet också består av att kommunicera, ha möten, knäcka idéer, vara kreativ och driva projekt ihop med andra. Det är väldigt kul att ha något sånt, inte bara det ensamma skrivandet. Nu får jag också idéer som blir till tv-serier och filmer, allt behöver inte bli böcker.

Vissa funkar ju nästan bättre när de måste klämma in skrivandet mellan andra projekt. En deadline flåsande i nacken.

– Jag är ju så, adhd-mässig. Ju mer jag haft att göra, desto mer har jag skrivit. Sen är inte det en jättebra kombo när man har barn, för då går det inte att hela tiden klämma in skrivandet.

Blev Mallorca-vistelsen en kris?

– Nja, det var nog mer att undvika en kris. Man kan ju få en medelålderskris, men det här var min medelålders-paus. Jag och min fru hade chansen, hon jobbade då som frilansjournalist, vi har alltid drömt om att bo utomlands och testa på det. Och det var en dröm på många sätt, det var ett härligt liv, men jag fick inte så mycket gjort. Jag fick andra saker gjorda, jag var jättevältränad och cyklade jättemycket uppe i bergen och åt goda vinluncher, min fru var skitduktig på padel och yoga. Det infann sig någon sorts känsla av meningslöshet. Jag kom hem till Sverige, och man kan säga vad man vill om polariseringen i vårt samhälle, men vi pratar i alla fall om viktiga frågor.

Nyårslöftet: en bok i veckan

Han har alltid haft mycket energi, säger han.

– Jag har kunnat kanalisera den här energin till att göra mycket, det var så det gick till för 16–17 år sedan när jag började skriva. Jag och min fru kom hem, hon var trött efter jobbet och ville titta på någon tv-serie. Jag ville inte kolla på tv, det är det tråkigaste jag vet. Min hjärna behövde jobba, så jag började skriva. Så stora delar av första Snabba cash skrevs på kvällarna, mellan 19 och 01 på natten, när jag har höga energinivåer.

Så du sov typ fem timmar per natt?

– Då sov jag inte så mycket, men nu sover jag mer, sju och en halv timme per natt. Eller kanske inte på vardagarna … Jag mår bra av att ha mycket att göra.

Som ett exempel på det sistnämnda berättar han att nyårslöftet i fjol var att läsa en bok i veckan. När vi ses har han läst 43 böcker. Han visar sin skärm, listan över lästa böcker. Där står bland annat Dunning-Kruger-effekten av Andrés Stoopendaal, Halva Malmö består av killar som dumpat mig av Amanda Romare och Eufori av Elin Cullhed. Så här långt har han fått många nya favoriter, säger han.

Okej, avslutningsvis då. En kollega sa: ”Jens Lapidus ser ut som en klassisk filmstjärna – har han blivit erbjuden några filmroller?” Så det är min fråga till dig nu.

Ruben Östlund castade mig för The square, men sen fick jag inte rollen. De skickade manuset till mig och kallade mig till en audition för rollen som Claes Bang senare fick, det måste ha varit den, han den mörkhåriga, danska skådespelaren. Vi är lite lika. Jag fick inte rollen, men jag är ju inte skådis, och Claes Bang är ju en skitduktig skådis. Jag vet inte hur man ens kan komma på att dra mig till en audition.

Men du var lite lockad ändå?

– Ja, Ruben Östlund säger man ju inte nej till.

Publisert:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.