ÅSIKT

”Golvet försvann under mina fötter”

Johan Ripås har skrivit en bok om när 3-årige son fick leukemi

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Lotte Fernvall
Johan Ripås, aktuell med ”När himlen faller ner”.

avIngalill Mosander

KULTUR

Livet är aldrig mer än ett ögonblick bort från att precis allt kan förändras.

– När jag fick veta att vår treårige son fått cancer försvann golvet under mina fötter, säger Johan Ripås, som just kommit ut med en bok om det som hände.

I ”När himlen faller ner” skildrar han hur hela tillvaron rasade samman på bara några sekunder.

– Jag och min familj bodde i Johannesburg, där jag var korrespondent för Sveriges Television. Jag hade under en tid haft en otäck känsla av att något var fel med min yngste son. Han var blek och loj och torr om läpparna. 

Johan Ripås åkte in med honom till det lokala sjukhuset. 

– En läkare tog blodprover och kom tillbaka senare på kvällen. Hon levererade budskapet lugnt och odramatiskt: ”Din son har leukemi”. 

För Johan Ripås betydde det döden.

– Jag kunde ingenting om leukemi. 

Pojken behövde en blodtransfusion och det var fråga om minuter.

”Ingen tid för eftertanke”

– Vi befann oss i Afrika och jag blev rädd för att han skulle smittas av hiv eller några andra virus eller sjukdomar. Men det fanns inte tid för eftertanke. Det blev en natt av smärta för vår son. De stack honom hela tiden och jag kunde inte skydda honom. Det gick inte att ljuga. Det enda jag kunde göra var att vara så nära som möjligt. Det var fruktansvärt.

Som utrikeskorrespondent har Johan Ripås fått lära sig i hur man ska bete sig om man hamnar i trauma.

– Man ska dokumentera nyhetsflödet för att hjärnan ska förstå vad som händer. Så jag började skriva ner i mobilen allt om skedde runt omkring mig. Det blev längre och längre texter. Jag har märkt att i krissituationer tenderar jag att bli praktiskt lagd, som ett sätt att ta befäl över situationen.

”Stormflod av tårar”

Det viktigaste var att få hem sonen till Sverige och barncancerkliniken på Karolinska sjukhuset. Allt annat var oväsentligt.

På tio dagar fick familjen sälja sin bil och sitt bohag, packa ihop resten av hemmet, förhandla om hemtransport per flyg med en närvarande sjuksköterska, tala med läkare på Karolinska, hyra en våning i Stockholm, ta sina två äldre barn ur skolan och säga adjö till alla vänner i Johannesburg.

– Det var en stormflod av tårar och kramar, ett fyrverkeri av medkänsla. Min son fick ett berg av dinosaurier, sitt favoritdjur. 

”Som att komma från medeltiden”

På Arlanda väntade en ambulans som tog sonen till Karolinska sjukhuset. 

– Det kändes nästan som att komma från medeltiden rakt in i en reklamfilm. Astrid Lindgrens barncanceravdelning ligger på tolfte våningen i nya Karolinska. Från de stora panoramafönstren syns Stockholm långt där nere. Allting var så välordnat.

Johan Ripås säger att han är imponerad av läkarna och den vård hans son får.

– Jag har läst inlägg i tidningarna som talar om samhällskollaps. Men det är ju absurt. Följ med mig till Afrika, till Kongo så ska ni få se på samhälls­kollaps!

Lärt känna andra pappor

Under tiden som gått har han lärt känna andra ”cancerpappor” och deras barn på avdelningen. 

– I den långa korridoren bort mot hissarna som tar oss till våning tolv mötte vi en indisk pappa och hans son. Pojken hade haft svårt att leka med de andra barnen eftersom han inte kunde svenska. Men han kunde engelska, precis som vår son, och var också dinosauriefreak.

– Det var rörande att se de bägge barnen i lekrummet iklädda landstingets vita små sjukhussärkar. De satt på varsin sida om ett bord, kopplade till varsin droppställning och diskuterande ivrigt vilka dinosaurier som var farligast, snabbast, läskigast och starkast.

”Än så länge”

Cancerbehandlingen kommer att pågå under två och ett halvt år.

– Än så länge är det okej. Än så länge är det inte så svårt som reaktionerna hos dem jag möter antyder att det ska vara. Än så länge har jag tre barn som leker med varandra någorlunda vanligt. Än så länge.

ARTIKELN HANDLAR OM

Barncancer

Sjukvård