Handke är Akademiens hämnd på medierna

Magnus Ullén: Med priset vill de slå fast att litteraturens sanning står över journalistikens

avMagnus Ullén

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: BJÖRN LINDAHL

Aldrig har väl resonemanget om en Nobelpristagares förtjänster varit föremål för så öppen diskussion som i år. Var och varannan ledamot av Nobelkommittén har känt sig manad att förklara att Peter Handke visst förtjänar priset, trots att hans tal vid Miloševićs begravning kan synas rimma illa med Nobels anvisning att priset ska gå till ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”.

Ingen av dem verkar dock fatta att kritiken som riktas mot priset först och främst är en kritik av akademien, inte av Handke.
Mats Malm och Eric M Runesson, Henrik Petersen och Rebecka Kärde gör alla stor sak av plattityden att ”en författare kan hysa och uttrycka vedervärdiga åsikter och ändå skapa lysande konst”.

Hans solidaritet med Milošević är betingat av ett rasande hat mot den journalistik som han menar förfalskar vår bild av verkligheten.

Det vet vi. Frågan är varför Nobelkommittén känner sig manad att ge en sådan författare Nobelpriset i litteratur just i år? För alldeles oavsett om Peter Handkes författarskap bör karaktäriseras som politiskt eller inte, så är Svenska Akademiens val att tilldela honom Nobelpriset just i år tveklöst en i allra högsta grad politisk handling.

Som såväl Victor Malm som Svante Weyler varit inne på har Handkes kritik av journalistikens sätt att behandla frågan om Jugoslavien påfallande drag av ”Lügenpresse”-resonemang: hans solidaritet med Milošević är betingat av ett rasande hat mot den journalistik som han menar förfalskar vår bild av verkligheten.


Genom att tilldela Handke Nobelpriset 2019 slår Akademien alltså fast att litteraturen bär på en sanning som står över journalistikens. Och man gör det inte utan egenintresse, utan i ett läge när Akademien som aldrig förr underkastats en journalistisk granskning.

Det tål att betänkas att Horace Engdahl så sent som i våras publicerade en giftig liten pamflett med titeln Nattens mänsklighet vars bild av pressen i stort sett överensstämmer med Handkes. Som Petter Larsson framhållit blir Rétif de la Bretonne i essän en bild av samtidsjournalistiken.

Essän är förstås ett försök att hämnas Matilda Gustavssons reportage om Engdahls vän Jean-Claude Arnault i Dagens Nyheter

Precis som Rétif älskade att förfasa sig över de osedligheter han uppenbarligen njuter av att ingående skildra, är ”den moderna journalistikens credo” enligt Engdahl: ”Allt som jag visar mig upprörd över har jag också rätt att skriva om.”


Essän är förstås ett försök att hämnas Matilda Gustavssons reportage om Engdahls vän Jean-Claude Arnault i Dagens Nyheter, och som sådan närmast att se som ett preciöst inlägg i Metoo-debatten.

Men Engdahl spar inte på krutet, utan vill gärna ha det till att journalistiken signalerar att vi står på randen av ett nytt skräckvälde. Han framhåller därför Rétifs ombytlighet: när franska revolutionen väl är ett faktum ”framträder Rétif något överraskande som en anhängare av revolutionen”, som utan betänkligheter accepterar och till och med ”sympatiserar med den jakobinska terrorn”. Sån är också journalistiken, ska vi förstå – den underblåser en intolerans som har sina rötter ”i ett totalitärt sanningsbegrepp”.


Engdahls motvilja mot journalistiken återfinns också i Katarina Frostensons K, som gör vad den kan för att övertyga läsaren om att journalistikens språk är den förljugna produkten av ett avundsamt kollektiv som desperat försöker förinta den singulära sanning som är det verkliga särmärket för genuin litteratur.

I Frostensons värld har vare sig hon eller hennes våldtäktsdömde make gjort något fel. Hon presenterar sig som ”poet Frostenson sen fyrtio år, av författaren Erik Beckman en gång kallad ’diktens drottning’”, och sin make som en ”utlänning” med fingertoppskänsla ”för konstarternas möte”, och driver tesen att båda ska ”tas ner” av en avundsam pöbel som backas upp av ”’Morgontidningen’, som majoriteten tycks läsa som man fordom läste sin bibel”.


Sådan är Frostensons bild av Forumskandalen. Där andra ser en unket hierarkisk tystnadskultur som möjliggjort övergrepp, ser Frostenson en kabal anstiftad av vad samhällets mittfåra anser är moraliskt riktigt. ”De sätter gruppen framför personen”, skriver hon förorättat, och uttrycker sedan den princip som ekar också i Akademiens ihåliga försvar av Handke: ”Det är personen som är helig”.

Mot de spektakulära och bisarra ”vittnesmål” – citationstecknen kring det sistnämnda ordet är Frostensons egna – som framkommer i Gustavssons artikel ställer Frostenson sin egen text, som väver samman hennes egna tankar med en rad konstnärliga verk, vilka ständigt värderas: ”Birgitta Trotzig tar tid”, hon ”varar. Hon är en av de få nutida författarna som kommer att vara kvar länge”.


Man anar att Frostenson i Trotzig ser en motsvarighet till sig själv, en diktardrottning, en författare som äger förmågan att uttrycka sin egen erfarenhet, och som i kraft av denna förmåga framträder som själva inbegreppet av en person. För det är det avgörande i den litteratursyn som tonar fram här: vittnesmålet räknas bara om det uppfyller kriterierna för stor litteratur. Och det gör ju Peter Handkes; skriva kan han.

Det är så man måste förstå valet att tilldela just Peter Handke Nobelpriset i litteratur 2019: som en del av det stående debattinlägg Krisgänget i Akademien arbetat på sedan Forum gick i graven.


Nu är Frostenson utesluten ur Akademien, och Engdahl avpolletterad från Nobelkommittén, men Kris-redaktören Anders Olsson och Kristina Lugn, deras två gamla kompisar, är fortfarande i högsta grad aktiva.

Det kan knappast ha undgått dem att valet av Handke som årets Nobelpristagare blir ett sätt att vidimera den tes som uttrycks såväl i Engdahls pamflett som i Frostensons försvarskrift: journalistikens sätt att skildra verkligheten är förljuget. Det är så man måste förstå valet att tilldela just Peter Handke Nobelpriset i litteratur 2019: som en del av det stående debattinlägg Krisgänget i Akademien arbetat på sedan Forum gick i graven.

Kärde bekräftar det själv i sitt försök att förklara varför just Handke måste få Nobelpriset just i år: ”När vi ger priset till Handke, hävdar vi att litteraturens uppgift är en annan än att bekräfta och reproducera det som samhällets mittfåra anser är moraliskt riktigt. Att litteraturen har en egenart som inte kan reduceras, inte kan översättas till tydliga program, som i slutändan bara kan förstås via texterna i fråga.”


Hon betonar att programförklaringen är hennes egen, men den surrar av andras röster. Nobelkommittén har alltså enligt Kärde positionerat sig mot ”det som samhällets mittfåra anser är moraliskt riktigt.” Det ekar av Engdahl och Frostenson, men attityden går längre tillbaks i Akademien än så. Den som läst Kjell Espmarks romansvit från 90-talet, Glömskans tid, känner igen resonemanget.

Det gör dessvärre också den som lyssnat på resonemangen på diverse extremhögerbloggar de senaste åren. Samstämmigheten mellan den vänster som vantrivs i den kommodifierade samtiden och den nya höger som med Alain de Benoist kritiserar kulturens förflackning är en av vår tids ödesfrågor, men Kärde är tyvärr långtifrån den enda kritikern som är iögonfallande blind för den.

Det är en årligt återkommande reklamkampanj för en viss typ av litteratur, och för en stockreaktionär litteratursyn.


Det är djupt beklagligt att talangfulla unga kritiker som Kärde låter sin kritiska blick förgiftas av den unket elitistiska litteratursyn som Svenska Akademien envist försöker pracka på oss, men egentligen inte alls förvånande.

För Nobelpriset i litteratur är inte ett medel att värna den bästa litteraturen, som Kärde och Petersen fått för sig; det är en årligt återkommande reklamkampanj för en viss typ av litteratur, och för en stockreaktionär litteratursyn.


Årets pris är en tydlig indikation på att Akademien vill vända blad lika lättsinnigt som deras konungslige beskyddare: som om inget har hänt; som om 2018 var året Akademin utmärkte en radikal feminist i Polen, när det i själva verket var året då man gjorde sig av med sin första kvinnliga ständiga sekreterare för att hon principfast insisterade på att Akademien måste gå till botten med de övergrepp som begåtts inom dess hägn; som om det världen behöver lära sig 2019 är att ett konstnärligt verk som är stort alltid är större än den smärta konstnären skapar.


Henrik Petersen är övertygad om att Peter Handke om femtio år kommer att framstå som ett av ”de allra mest självklara valen som Svenska Akademien någonsin gjort”.

Tillåt mig tvivla. För att travestera en kär vän: När man mäter djupet av den röta som nu är ett faktum i Akademien, kan man inte komma till någon annan slutsats än att dagens akademi är den av alla sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift.


Magnus Ullén är professor i engelska vid Stockholms universitet

ARTIKELN HANDLAR OM