ÅSIKT

Tack alla läsare – ni har varit mitt elixir

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Jag sa att jag skulle sitta i fem år och det blev tio.

På det sjunde året bad jag dåvarande publisher Jan Helin att få sluta som kulturchef. Jag sa att jag inte lär mig någonting längre, att jag är trött på administration och budgetansvar, att jag vill vara närmare nyhetsflödet och bara skriva. Vi pratade om maktens lust och pliktens tyngd, att förr eller senare blir sådana här chefspositioner mer mödosamma än glädjefyllda. Helin förstod men han lyckades ändå övertala mig att vara kvar.

Samma sak gjorde hans efterträdare Sofia Olsson Olsén.

2017 och 2018 blev för mig två djupt omskakande år och min önskan kom allt mer att sakna någon tvekan. I juni gick jag på tjänstledighet för att skriva skönlitterärt igen, en vecka in manuset visste jag att jag absolut inte vill komma tillbaka till kulturchefsposten. Jag vill ett annat skrivande liv.

 

När jag bläddrar igenom mina dagböcker från de här åren finner jag en tidsspegel över svensk offentlighet. Mycket har hänt, men konflikterna är konstanta. Den stora skillnaden är den ideologiska maktförskjutningen.

Jag har sett hur ett konservativt block formerat sig mot den liberala hegemonin medan den vänster som vilar på marxistisk och socialistisk grund nästan utraderats eller gett upp. Vad det här ska sluta vågar jag nästan inte tänka på.

Jag har också sett hur normkritiken blivit en oreflekterad norm. Hur kulturbranschen tagit som sin huvuduppgift att patrullera de nymoralistiska gränserna. Jag har sett två bastioner, en mörkblå och en vänsterliberal, som båda i förment ädla syften skjuter skarpt mot ordets och konstens frihet. 

Jag har blivit smärtsamt medveten om hur sociala medier lockar fram det mest oempatiska och ogina i människor.

 

Men! Jag har också sett hur de svenska kultursidorna enträget fördjupat det offentliga samtalet. Varje dag ger vi perspektiv, bidrar med förklaringar och lyfter fram konstnärligt skapande. När alla tidningar inom två minuter kan distribuera samma nyhet blir kultursidorna det som särpräglar en tidning. Det är där man hittar de specifika problematiseringarna, ställningstagandena, bildningen och stilisterna. 

Jag förstår om många kulturskribenter undrar över vad deras insatser är värda när ett utspel på Twitter får oändligt mycket större genomslag än den komplexa tankeväven. När klickjaktens sug efter dramatik blir ett akut hot mot den specialiserade recensionsverksamheten. Misströsta inte! Visst pågår en allmän förråing, förflackning och fördumning, men det växer också fram en ny generation läsare, i alla åldrar, som kräver att svåra frågor ska få eftertänksamma svar.

 

En kulturchefstitel har man bara till låns, och det har varit ett fantastiskt privilegium att under ett decennium få dra ut linjerna framåt och bakåt. Jag har förvaltat arvet från mina företrädare genom att ansvara för en kultursida som utgjort de borgerliga drakarnas antites. Maximen har varit att skapa något som Timbro måste förhålla sig till; ideologiskt principiellt men samtidigt oförutsägbart och med högt i tak. Aftonbladet Kultur har försökt leva i förnuftet men samtidigt ha nära till känslorna; vi har velat förmänskliga det rationella. Det är inte alltid som vi har hittat balansen, men det är den kombinationen vi eftersträvat. 

Roligast har varit samarbetet med våra skribenter; dem som jag läste som brådmoget barn och dem som vi själva har hittat och sett utvecklas och få egna läsarskaror. Svårast har varit att fånga uppmärksamhet för den rena recensionsverksamheten, ett dilemma vi delar med alla kultursidor. Det som lättast tränger genom bruset är det samhällsdebatterande materialet.

Svårt har även varit att problematisera Israelfrågan och allt som har med Ryssland att göra, från revolutionen 1917 och andra världskriget till högermannen Putin och de nyfascistiska krafterna i Ukraina. Metoo var också en tung erfarenhet, på alla sätt. När vi journalister blir aktivister undergrävs yrkesrollen och den kritiskt undersökande reflexen. I vissa frågor är Sverige generande fattigt, vi tolererar verkligen bara ett perspektiv.

 

Mina dagböcker vittnar också om hur gravallvarliga svenska kultursidor blivit. Det roliga och knäppa har mönstrats ut och ersatts av domedagsmässor och kampanjer. Det är verkligen stora värden som står på spel just nu. Det motiverar ändå inte att vi har samma ödesmättade uppsyn som marknadsbesökarna i Vimmerby när de väntade på att kometen skulle slå ner.

Ont eller gott, svart eller vitt – det är ju inte så verkligheten ser ut. Vi som har ordet i vår makt har ansvar för att Sverige inte blir ett ickegrubblande land. Ett utvecklande tänkande är alltid dialektiskt. Det kräver intellektuell integritet, att någon vågar sticka ut hakan eller så sina tvivel. 

I Sverige är det inte svårt att formulera en originell åsikt eftersom de flesta springer med flocken, men just nu är det dessvärre härmandet man kommer längst med. Det kan bero på de alarmistiska tiderna. Det kan ha en förklaring i att man helst låter sig ryggdunkas. Det kan vara en konsekvens av att mediebranschen är skakig och osäker; räkningarna tystar mun. 

Vi kommer ingen vart om alla ska uppvisa en perfekt anpassad yta. Dra handen över litteraturen och idéhistorien och känn hur det är meningsskiljaktigheterna som gör världen vacker.

 

Svensk kulturjournalistik utmärker sig genom att mixa recensionsuppdraget med idékritiska inlägg som ofta slår ut såväl debatt- som ledarsidor. Det är det kulturradikala arvet från Danmark och Georg Brandes som ger våra kultursidor den dynamiken. Men även här kan man skönja en förändring. 

Det är allt mer sällan som idédebatten utgår från en tolkning av ett skönlitterärt arbete eller ett annat konstverk – om det inte gäller det eviga tjafset om Tintin i Kongo. De flesta kultursidesdebatter börjar med att någon har sagt något på Twitter eller uttryckt något förgripligt på en ledarsida. Det behöver alls inte vara oviktiga bataljer, men varför genererar inte längre våra konstnärliga uttryck idékritiska tolkningar som leder till diskussion? 

Beror det på att skönlitteraturen et al är så laven och förutsägbar att det inte finns något att diskutera? Eller är det så att recensenterna inte vågar ta i tistlarna, då debattklimatet är så hårt? Finns det en strategi att ignorera och därmed tysta ner det man inte sympatiserar med? Tänker vi att kulturen är så hotad, att den bara klarar smek? Eller tar sociala medier och streamingtjänsterna tid som förr ägnades åt förkovran?

 

Eller beror det på att kritikerna är så ekonomiskt pressade att de bara hinner läsa det de själva ska recensera och därför inte har en chans att värdera kollegornas tolkningar av annat? På 1960-talet kunde en litteraturkritiker skriva en essä och ett par recensioner och för det arvodet både betala hyran, köpa sig en kostym (eller kappa) och äta en bättre middag på krogen. Idag måste man skriva tjugo texter för att komma upp i samma köpkraft. 

Äldre tiders ständigt pågående samtal om litteraturen och det som spelas på våra teatrar har tystnat. Jag tror att det är där nyckeln finns för kritikens överlevnad – om vi verkligen menar att kulturen är relevant måste vi bråka om den. Jag funderar över mina egna prioriteringar. Jag har lagt ner tonvis av timmar på ny svensk skönlitteratur och har en massa synpunkter som jag aldrig har förvandlat till tidningstext.

 

Jag publicerade mig första gången i Aftonbladet Kultur 1978, jag var tio år. Kultursidan samlade svenska folkets dikter och jag skickade in en vers om ”den förbannade jävla trepartiregeringen”. EWK illustrerade. Det var en stor sak för hela min släkt och kanske särskilt för min mamma, som tidigt uppmuntrade mig att bli en skrivande själ. 

Sverige är förmodligen det enda landet i världen som har kvällspress med avancerad kulturjournalistik. Det är vårt jämlikhetsideal som manifesterar sig; kultur angår alla. I generationer har Aftonbladets kultursidor varit arbetarklassens universitet. Den har sporrat sådana som mig att våga ta plats. Jag har alltid vetat att det går att göra kultursidor för vanligt folk. Min pappa sparade kultursidorna till sist, de tog en Pripps blå och två cigg att läsa igenom.

 

Jag blev fast medarbetare i Aftonbladet i samband med Irakkriget 2003, det var hit jag ville och jag vill fortfarande ingen annanstans. Sedan dess har jag skrivit mer än tusen texter och jag har lika många framför mig – löfte, hot.

Så till slut, vill jag tacka min företrädare och mentor Håkan Jaensson för att han städslade mig. Tack också till mina chefredaktörer som låtit mig göra kultursidor efter eget huvud och hjärta. Lika stort tack till alla andra aftonbladare genom åren, från reportergolvet och redigeringsdesken till receptionen och vaktmästeriet. 

Ett särskilt tack till kollegor från andra mediehus som i tysthet skickat stöd när det blåst hårt, vilket det gjort mest hela tiden – och så kommer det att förbli i resten av mitt skrivande liv. 

Tack till mina läsare av vitt skilda slag som jag ständigt står i dialog med. Ni har varit mitt elixir, mitt korrektiv, det är för er jag skriver mina texter – ni äro tusenden. 

Tack till alla skribenter som skänkt mig gränslös stolthet.

Ett oändligt tack till ”min” kulturredaktion som varit en oomkullrunkelig famn för kurage och kamratskap. Tillsammans har vi bildat en epok. Om vi inte hade funnits skulle det ha märkts. Jag älskar er. All tid, alltid.

1 av 3 | Foto: FELIPE MORALES
Åsa Linderborg slutar som kulturchef på Aftonbladet efter tio år.

avÅsa Linderborg

ARTIKELN HANDLAR OM