Han var solidarisk med de utstötta och eländiga

PO Enquist skildrade de stora filosofiska konflikterna, de mänskliga avgrunderna – men tappade aldrig intresset för det dagsakutella

Av: Olle Svenning

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

PO Enquist i sitt hem i Stockholm 2013.
Foto: MAGNUS WENNMAN
PO Enquist i sitt hem i Stockholm 2013.

PO Enquist bar alltid med sig en liten flaska nitroglycerin till våra tennismatcher: ”Om något skulle hända mig får du slita upp käken på mig och droppa medicinen i munnen.” Hans hjärta var inte att lita på, trots att läkare ballongsprängt och vidgat blodkärlen.

PO la sitt liv i mina extremt opraktiska händer. Nitroglycerinflaskan var en del av PO:s matchtaktik. Flaskan skulle varna mig: Håll nere tempot, slå inte för många djupa bollar på backhandsidan och absolut inte en enda stoppboll. Matcher, också på vår seniora nivå, måste vinnas; det var vi överens om.

Vi värmde aldrig upp; PO ville omedelbart börja räkna poäng, game, set, match. Hela hans liv och författarskap genomströmmas av räkning, mätning, resultat och av analyser av vad som gick fel eller möjligen rätt. Han älskade idrott; den räddade mig ur ensamheten, sa han.

Men det blev inte någon lagsport för honom. I stället den ensammaste av idrottsgrenar: höjdhopp 1,97 i saxstil. Evig fyra efter Benke Nilsson, Rickard Dahl och Stickan Pettersson.

 

PO föreställde sig, åtminstone som en idé eller utopi, att idrotten kunde vara autonom och bara förekomma i en värld där frihet härskade, där vältränade fötter rörde sig tyst över gräs och löparbanor, hoppare prövade ut bästa hälisättning, individer mätte sig med sin idrottsgrens yttersta krav. Idrottsvärlden skulle vara ”ett främmande land där man bara kunde vila i valfiskens buk”.

I ”Sekonden” prövar PO idrottens prestationskrav och moral på släggkastargiganten Eric Umedalen, verksam under 40- och 50-talen och stark anhängare av tesen: Stortävlingar kräver storresultat. För att riskminimera kastade Umedalen med en 450 gram för lätt slägga. Han vann, satte svenskt rekord men fusket avslöjades och det folkliga föraktet tillsammans med idrottsrörelsens moraliska sigillbevarare dränkte Umedalen.

Enquist visade dock överseende, som han alltid gjorde med de utstötta, de eländiga: ”Umedalen var samma fina idrottskamrat som när jag mötte honom för tjugofem år sedan”, skrev PO efter ett möte med den åldrande släggkastaren.

Foto: Leif R Jansson/TT
PO Enquist (1934–2020).

1972 for PO Enquist till OS i München. Han skulle bli varse att stortävlingar öppnar världens största belysta scen. Från den kan den som har ett budskap, aldrig så blodigt och brutalt, nå hela världen. Terroristgruppen Svarta september flyttade den våldsamma politiska kampen från Mellanöstern till olympiabyn i den stora sydtyska staden.

PO betraktade och skrev.

Hans bok ”Katedralen i München” innehåller de sorgligaste, de mest besynnerliga och de mest underhållande idrottstexter som skrivits: det bisarra mötet med den politiskt galne pistolskytten Ragnar Skanåker, de stillsamma samtalen med de tragiskt utslagna sovjetiska tyngdlyftarna och iakttagelserna av den apoplektiske sportjournalisten Birger Buhre som skrek hem ett guld åt simmaren Gunnar Larsson: ”Gounnar, Gounnar.”

PO var intensivt fångad av idrottens siffer- och teckenvärld; han tog under hela sitt liv tiden, till exempel när han cyklade runt sjön vid semesterhuset i Värmland. Han klockade också sin hustru Gunillas varvtider.

Tidsmanin skildras i ett underbart avsnitt i ”Sekonden”. Släggkastaren och hans son Christian beslutar sig för att cykla till kyrkan, till ”herrens dukade bord.” De kör i rasande fart och pressar tiden till strax under halvtimmen. 29,15 för att vara exakt. Vid kyrkan skiljs pappan och sonen.

 

Den sortens uppbrott är ett återkommande tema hos Enquist som aldrig fick möta och samtala med sin far Elof, eller n'Elof som folket i byn sa. Familjen Enquist bodde i det Gröna huset, som pappan byggt och målat innan han rycktes bort av en svår, troligen ärftlig, magsjukdom. Ännu en livstragedi i Gröna huset. PO:s äldre bror försvann: ”Döpojken” kallas han i romanerna. Han och pappan bevaras på de ”likkort” Enquist så ofta hänvisar till i sina berättelser.

Sent i livet fick PO veta att pappa har skrivit vers, trots att sådant var strängt förbjudet och helt mot Gudens, människosonens och predikanten Rosenius vilja. Nio sidor hade rivits ut ur pappans notesblock.

Kanske var det sidor som innehöll kärleksdikter som påminde om den jordiska, kroppsliga kärleken och därmed om den största skammen: sexualiteten. Ett återkommande, tungt, ibland obeskrivligt komiskt ämne i Enquists författarskap. Egentligen också i hans privata liv. Jag vet ingen som så skamlöst kunde berätta logementshistorier och dra dåliga sexskämt. Han var ju förlåten i förväg – den oskuldsfulla lilla pojken från landet.

Han växte upp med den bestämda moralregeln: man måste bemanna och bepansra sig mot det kroppsliga. ”Existensen av en bro mellan trons underkastelse och det mest förbjudna” fick inte ens antydas. PO bad säkert om nåd innan bar han ut Åhléns & Holms postorderbroschyr med bilder på underkläder till utedasset. Han tog också med sig ett foto på ”drottning” Sibylla. Bemanningen upphörde, bepansringen kunde släppa, en stunds befrielse inställde sig.

Foto: MAGNUS WENNMAN
PO Enquist var författare, regissör och dramatiker.

Det Gröna huset vårdades och styrdes av Maja, PO:s mamma. Hon hette egentligen Maria. I det fattiga Västerbotten härskade matriarkat. Männen var borta långa perioder, vid sågen, i skogen, på vägarna, och när de kom hem var deras kroppar trötta och slitna av tungt arbete. De måste vila.
”Jag sörjde aldrig över att jag så tidigt blev faderlös.” Han hade sin mamma och han slapp de jämförelser och den kamp som så lätt uppstår mellan far och son. Så sa PO ofta. Så la han till: ”Jag har alltid velat leva med starka kvinnor.”

Maja var stark in i döden. När sonen sitter bredvid sin döende, sjuka och tysta mamma kvicknar hon plötsligt till – ett mycket kort ögonblick: ”Törk int oppå böxeen”, förmanar hon sonen som satt vid sjuksängen och kladdade med sin uppmjukade chokladkaka.

Maja var en ståtlig kvinna; hon var lärarinna, dessutom ytterst from. Hon sjöng ofta solo under gudstjänsterna i det Gula bönehuset, granne med Gröna huset, den geografiska angivelsen meddelar ofta PO.

Redan som mycket ung katalogiserade han, bringade ordning och ritade in sin värld på kartor. Jordens centrum utgjordes av Hjoggböle, uppdelad i två delar. Den ena var from och där bodde Enquists. Hjoggböle förblev för PO världens centrum.

 

Religionen i den fromma delen av byn var sträng; pietistisk, färgad av det herrnhutiska idéarv som utmejslats av väckelsepredikanten Rosenius. Det religiösa budskapet framfördes i Hjoggböle, av förkunnaren James Lindgren, Hans namn skulle ”uttalas som det står.”

PO berättade, strax före sin 80-årsdag, att han fruktade skärselden rent bokstavligt: Att stekas i flott.

Mycket blev sagt och förkunnat om blod, skuld, skam, käre Jesus och såret i människosonens sida, där det fanns plats för de djupt troende.
Församlingen bekände sina synder och den som inte hade begått någon fick hitta på. Den unge PO tog sitt straff och bad om nåd, också för de karameller han aldrig stulit. När lögnen upptäcktes, straffades han en gång till. Fast då på korrekta grunder.

PO berättade, strax före sin 80-årsdag, att han fruktade skärselden rent bokstavligt: Att stekas i flott. I Västerbotten var nämligen Gud en straffande far som alla andra fäder. Och Människosonen hade ju så mycket annat att bestyra, så många att förbarma sig över att tiden inte räckte till för pojken i det Gröna Huset.

Pojken fick kommunicera med den väldiga andliga världen på egen hand. På utsidan av Gröna huset var telefonledningar fästade och de stod i direkt kontakt med hela rymden. Under vintriga nätter tjöt och ven ledningarna. Då spelade Himlaharpan över den lilla västerbottniska byn. Den väldiga harpans ton kunde vara vackert melodisk men också sorgset dov som när Eeva-Lisa och det lilla barnet försvann.

I Enquists romaner, ända in i de undertexter han älskade att tala om, går det att urskilja en triangel, formad av from frikyrklighet, utopisk idrottsrörelse och arbetarrörelse, mild och reformistisk. PO rörde sig i och mellan dessa världar, ibland försökte han få dem hopslagna.

Pojken Nicanor i ”Musikanternas uttåg” övergår från det fromma till socialismen och det skildras mycket vackert och mycket överraskande: ”Jag tror man måste ha upplevt den inre ensamhetens totala, glasklara och lockande brutalitet för att förstå socialismens nödvändighet.”

Socialismen sökte sig till det frikyrkliga Västerbotten i början av 1900-talet. Dess budbärare var agitatorn Johan Sanfrid Elmblad. Hans besök skildras i ”Musikanternas uttåg”. Elmblad skulle tala till arbetarna i Bure, ämnet var socialdemokratin och rösträtten. Han kom inte långt. De fromma och förnöjsamma arbetarna band fast honom i ett träd och fyllde hans mun med maskar. Hans ord skulle tystas och hans käft täppas igen.

 

Enquist låter ett lätt socialt skifte äga rum i berättelsen. De gudfruktiga arbetarna förnedras av bolaget, anklagas för lättja och för att ligga till last. En arbetareförening bildas, oberoende förstås, inte alls kopplad till LO. Arbetarna ska vara fria och inte bilda solidarisk gemenskap.

Nicanor anar dock en kommande social kamp, det är åren runt storkonflikten 1909, och sänder på nytt efter agitatorn Elmblad, ombudsman med usel ekonomi, för många barn och en hustru som gnäller och dessutom bedrar honom. Elmblad är svag och frestas av den kristna gemenskapen. Tro, religion, ideologi, allt är utbytbart.

”Du är ihålig Elmblad”, säger Nicanor. Han är förlåtande ändå och följer därmed PO:s moral. Människor får inte vara ”gjutna i ett stycke”; de måste ha brister, svagheter; de måste kunna känna smärtpunkterna. Nicanor följer agitatorn ner i helvetet, eller åtminstone till dasset och till misshandeln. Bure-arbetare skär sönder Nicanors tunga, han ska aldrig kunna bli agitator.

Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT
PO Enquist växte upp i Västerbotten, ett landskap han återkom till i sitt författarskap.

Också PO Enquist gick in i tystnaden efter romanen om agitatorn och den lilla kristna västerbottniska gemenskapen. Han var på väg att sjunka och iakttog rörelsen neråt; den styrdes av spriten. Han kunde fortfarande skriva, mest teater.

PO hade upptäckt sin enastående förmåga att avlyssna och skriva dialoger. Han berättade en gång, med sin vanliga ironi, om sin metod: ”Du vet jag tar in på Sigtuna, stänger in mig själv i ett rum och hämtar några bekanta gestalter som får samtala med varandra, plåga varandra, söka försoning. Efter ett par dygn kommer jag ut med ett kammarspel.”

Han hade haft ett dundrande genombrott som dramatiker redan i mitten av 70-talet. Han hade stängt in Strindberg, Siri von Essen, Marie David och Viggo Schiwe i ett rum och låtit dem genomleva en fasaväckande natt. Det blev fler dramer och så satirer tillsammans med Anders Ehnmark.

Han tog sina betablockerare och sedan ställde han frågor till Olof Palme och Vilhelm Moberg och vem som än kom in i studion.

Men det blir inga romaner, i varje fall inga massiva, tunga, berättelser som förr. ”Nedstörtad ängel” är undantaget men, som PO brukade säga, bara en kort liten text. Litteraturvetaren Thomas Bredsdorff, PO:s evige vän, har gjort en respektlös sammanfattning av den komplicerade romanen: ”Briljant idéhistorisk analys av hur man bör förstå toleransproblemet, och hantera SD utan att tappa huvudet.”

 

Bredsdorffs formulering sammanfattar gestalten PO Enquist. Han skildrar de stora filosofiska konflikterna i Europa, rör sig ner mot de mänskliga avgrunderna, ber om nåd för de eländiga men är samtidigt oupphörligt upptagen av dagspolitik, pågående intriger i de olika maktapparaterna och av gångbart skvaller.

Med de talangerna utsågs PO till programledare i tv. Han tog sina betablockerare och sedan ställde han frågor till Olof Palme och Vilhelm Moberg och vem som än kom in i studion.

Han lämnade aldrig, vad jag kan påminna mig, det glödande intresset för debatten. Jag gör då undantag för fyra år och två månader, tidsperioden är naturligtvis exakt återgiven i ett par av PO:s böcker.

Några av dessa år levde han i en sjurumslägenhet högst upp i en fastighet på Champs Elysées i Paris. Han sjönk allt djupare, ingenting blev skrivet med undantag av några korta texter under någon nykter timme på förmiddagarna. Sedan låg promillehalten på mellan 1,9 och 2,2. PO mätte upp, räknade ut, som serietabeller.

Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT
Enquist debuterade som författare med ”Kristallögat” (1961).

Jag bodde i Paris under samma period och besökte PO några gånger. Som alla andra sa jag väl att utsikten var fantastisk med Triumfbågen och allt. PO hatade både utsikten och gästerna. PO höll sig till sin katt; han har alltid älskat djur. ”De ställer mig inte till svars.”

Han hade blivit fet och sjönk allt snabbare. Ingen förstod varför: ”Man måste behålla hemligheterna, annars är man inte människa”, skrev PO långt senare när vi slutat fråga och när han sluppit ut från vårdapparatens alla lokaler, tjänstemän och psykologer som han avskydde över allt annat.

Psykologerna finns i hans böcker och har ibland kallats magnetisörer. De var charlataner som ville se in i hans hjärna, montera ned hans personlighet, tvinga på honom en ny andlig tro (Minnesota-programmet), skojare. Och de ruinerade hans liv. Han flydde och var på väg mot döden. Han räddades av kapten Nemo och hans undervattensbåt Nautilus.

PO hade läst om Nemo i Jules Vernes ”Den hemlighetsfulla ön”, en av de tolv böcker som fanns hos pojken i det Gröna huset. ”Kapten Nemos bibliotek” är, menar jag, Enquists allra främsta roman: skriven av en författare med absolut gehör. En språkligt skimrande vacker berättelse om barndomen, om tragedin med bortbytingar, om den nödvändiga mänskliga solidariteten med de allra mest elända, om att överleva.

Han skriver om den olycksdrabbade Alfild, in i döden fastspänd som en häst och om den unga Eeva-Lisa, som måste offra både sig själv och sitt barn. Den dag hon och den nyfödda försvann färgades vedbon röd av blod. Pojken, som gjorde den unga fickan sällskap, var med när döpojken kastades i vattnet.

 

Romanens sista kapitel kallas ”Återuppståndelse”. Pojken återfinner sitt liv djupt inne i Nemos båt. Där finns biblioteket, likkorten och alla de tusen lappar som berättar om pojkens liv, om Hjoggböles och dess människor. Berättelserna gör honom fri från det mest ohyggliga, från döpojken, från morbror Aron, från den tro som kräver så mycket av honom. Han kan till slut, efter sexton dygn i de ”döda katternas grotta” ro bort från Nautilus: ”Jag rodde och jag var fri. Det var ju dit ut jag måste tillbaka, fast fri.”

Efter Kapten Nemo behöver jag inte skriva fler romanen, har PO Enquist sagt och romanens sista mening lyder som en sammanfattning av ett författarskap: ”Så var det, det var så det gick till, detta är hela historien.”
Ett enfaldigt uttalande, sa PO senare.

Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT
Författaren PO Enquist avled efter en längre tid sjukdom.

Efter tiden med spriten, vårdhemmen, dödsdriften och skräcken för döden kunde Enquist återigen skriva och han hade, tror jag, närmat sig svaren på de livsgåtor han alltid kämpar med.

Den ena lyder: ”Man måste ju få det att ha en mening. Annars kan man ju bli rent förtvivlad.”

Den andra handlar om att få allt ”hoplagt”. Händelser, erfarenheter, berättelser i livet måste fogas samman och få mening: ”Det måste bli hoplagt.”

PO hade uthärdat plågorna och smärtorna och han hade erövrat ännu en ny livsvisdom: ”Utan smärtpunkterna är vi ingenting, bara döda.” Temat prövas så ofta i Enquists dramatik. I ”Bildmakarna” plågas den upphöjda, älskade och hyllade Selma Lagerlöf av sina minnen: faderns alkoholism, medberoendet, hemmet som förskingras av pappan.

 

Så mycket av PO:s författarskap tar sig an den utstötte, den fördömde, den som tvingats utstå smärtpunkternas lidande, ”uschlingen”; den man eller kvinna som behöver vår nåd, vår förståelse.

Han skriver: ”Jag tror ibland att varje människa en gång i livet borde tvingas att vara en förrädare. Då skulle man förstå bättre de allra yttersta uschlingarna. Dem det är svårast för. Men har man varit en sådan, då vet man bättre vad en människa är, och då kan man försvara dem.”

PO förhåller sig alltid solidarisk med dem som av omvärlden kallas förrädare. Han prövar noggrant den danske kommunistledaren Aksel Larsens skuld: kunde han göra något annat? Kunde han ha vägrat lämna namnen på motståndsmännen mot nazisternas ockupation? Han har förståelse för den åldrande Knut Hamsun, medlöparen som mot slutet av sitt liv blir till en av de eländiga – en förvirrad gubbe som skiter ner sig. Max von Sydow gestaltar outhärdligt väl Hamsun i PO och Jan Troells film.

PO tar sig an morbror Aron, den vindögde, strejkbrytaren och våldtäktsmannen som skändar den unga Eeva-Lisa, trycker sig mot henne. Hon tröstar honom ett slag men kan inte värja sig för den ohyggliga våldtäkten.

Skulden är oerhörd, omätlig. Aron borrar hål i isen, fyller ryggsäcken med sten. Han hugger och hugger men vaken blir inte tillräckligt stor. Han måste låna ett spett för att bryta ut det hål där hans förvridna kropp ska sänkas ner.

Han tror inte längre på det tröstande omkväde som finns i romanen: Det gives alltid något bättre än döden.

Foto: Leo Sellén/TT
”Vi talade under de senaste åren ofta om döden eller snarare döendet”, skriver Olle Svenning om sin vän.

PO delade med sig av det budskapet till alla som fanns nära honom. Det hade han också gjort till vännerna som stod på andra sidan stranden och vinkade till honom att komma. Jag vet ingen som likt PO med så stor omsorg besökte sina sjuka eller döende vänner. Han satt vid sjuksängarna, sa inte så mycket men kom ihåg och han var solidarisk. Inte ”barmhärtig”, för det ”är ett ord vi inte längre orkar använda, inte ens under våra sömnlösa nätter”, skriver PO.

Vi talade under de senaste åren ofta om döden eller snarare döendet. Fast alltid lättsamt; så var det alltid med PO. Om rädslan att förlora kontrollen över sitt liv, sin kropp, sitt tänkande. Vi talade om självmord, om morbror Arons heroiska kamp mot isen; den måste bort så han kunde sänka sin deformerade kropp ner i havet, bort från synden och skammen.

Fast oftast handlade våra samtal om dagspolitik, småskvaller, böcker, filmer och vädret; solen sken alltid över PO, om han var i Vaxholm, på Söder, på Rivieran eller Kanarieöarna: ”Jävligt fint väder, inte en skymt av moln. 23 grader, 24 i vattnet.” Han kunde ibland få för sig att deklamera T S Eliots ”The waste land”. PO kunde stora delar av dikten utantill. Annars föraktade han eller skämtade med bildningskoketteri.

PO blev, fast han skulle förfäras över uttrycket, en vis man, alltid befriad från moralism men inte från sentimentalitet och ironi. Han hade ju upplevt allt och erfarenheterna fanns lagrade i hans bibliotek och på hans minneslappar.

 

Han gav oss till slut nycklarna till sitt författarskap, ”Liknelseboken” och till sitt liv (dock inte det hemliga) i ”Ett annat liv”. Han ångrade, berättade han för mig, ett centralt avsnitt i ”Liknelseboken”, samlaget på det kvistfria furugolvet då den medelålders kvinnan befriar den unge pojken från oskulden.

Det finns, tror jag, många missförstånd om PO Enquist. Till exempel föreställer sig många att han var en utpräglat politisk författare, till och med vänsterrevolutionär. Han var oupphörligen fascinerad av politik men inte nödvändigtvis av politiska ideologier. PO ville veta hur politiska beslut växer fram.

Han fick ibland för sig att han ville ha ett riktigt jobb, chef för Dramaten, till exempel.

Det är den frågan han prövar i ”Legionärerna”, dokumentärromanen om baltutlämningen. Tage Erlander var vettskrämd för boken, det minns jag för jag förmedlade kontakten mellan honom och PO. Men han hade ju aldrig för avsikt att göra moralisk räkenskap med samlingsregeringen; PO ville undersöka hur ministrarna tänkte, på vilka grunder de fattade beslut, hur omvärlden (Sovjet) reagerade. Han följde de utlämnade balterna och deras öden och var till och med kurir åt åldrade baltiska motståndsmän.

Foto: FREDRIK SANDBERG/TT
PO Enquist blev 85 år.

PO var en mild socialdemokrat, förfärad över varje form av fundamentalism, kristen som politisk. PO stod helt främmande för den revolutionära vänstern, kårhusockupanter såväl som Röda armé-fraktionen. Han föredrog de små politiska stegen, de som ändrade vardagen för ”vanligt folk”. De som ”såg långt” var alltid beredda att offra människor, ”knäcka skallar” för att förverkliga sina stora mål.

Skidsemesterorten Idre, vintern 1986, var för honom den förverkligade utopin. Stilla gemenskap, vackra folkhemska stugor, ABF-kurser och skidspår med madrasserade tallar, ”Trygghetsfaktor 9”. Det var där i Idre som PO fick veta att idyllen krossats, att ”våra själar frusit till is”. Palme var mördad. PO skrev sorgesången över folkhemmet och sedan gav han sig ut för att kartlägga dådet, hur det gick till. Han sprang sträckan mellan mordplatsen och Centralen och tog tiden – naturligtvis. Han läste rapporter, följde rättegångar och läste, tydligare än andra, av Palme-hatet.

”Jag är socialdemokratin”, sa PO. Kring honom kunde de kretsa: kanslihushöger eller sentimental vänstersocialism. Fästet för partiet och ideologin fanns alltid hos PO.

 

Han fick ibland för sig att han ville ha ett riktigt jobb, chef för Dramaten, till exempel. Lyckligtvis slapp han det och fick därmed tid att skriva sina väldiga berättelser om Blanche och Marie, om Lewi Pethrus och om Livläkaren. Romaner som spritts i större upplagor över världen än någon annan nutida svensk författares.

PO:s grundläggande teman kommer tillbaka, om än i 1700-talsmiljö och tidigt 1900-tal. Hur förhåller sig tron till vetenskapen? Kan upplysningens idéer förvandla ett samhälle? Kan kärleken besegra det mänskliga sönderfallet?

PO skrev vackert om döden: ”Så kanske döden blir till sist: inte den som kommer i livet, utan den till sist. Som när mamma byter lakan och det känns torrt och varmt igen, fåglarna sover, snöljuset värmer, och jag kan somna.”

Publicerad:

LÄS VIDARE