ÅSIKT

Världen kanske inte bryr sig – men det gör litteraturen

Sven Anders Johansson om Handke, Wenders och världen som en underlig fond

avSven Anders Johansson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Rudiger Vogler och Hanna Scygulla i Wim Wenders ”Falsche Bewegung”, som Peter Handke skrev manus till.

– Vad angår dina personliga behov världen?

– Personliga behov har alla. För mig existerar bara personliga behov.

– Men de kan inte uppfyllas i motsats till de behov som politikerna sysslar med.

– Om ändå det politiska och det poetiska kunde vara samma sak.

– Det skulle betyda slutet för längtan. Och på världen.

Replikskiftet är hämtat ur Wim Wenders film Falsche Bewegung (1975), baserad på ett manus av Peter Handke. Det finns ett avstånd mellan världen och litteraturen. Kanske är det ett trivialt faktum, och ändå är det som om det förbises hela tiden.

Vi kräver av litteraturen att den ska svara mot världens behov, lösa problem som är politiska. Litteraturen – ”det poetiska”, konsten – är något annat, måste vara något annat. Poesi och politik kan inte längre sammanfalla.


Handke och Wenders har samarbetat flera gånger. Det mest kända resultatet är förmodligen Himmel över Berlin (1987). Också där är det som om replikerna svävar fritt och suveränt, högt över alla politiska behov, fast ändå på något vis kretsande kring allt som är viktigt.

I Himmel över Berlin blir det i mina ögon lite för poetiskt i dålig bemärkelse – lite för vackert, lite för försonligt, lite för himmelskt. I Falsche Bewegung, med en ung Nastassja Kinski i en debutroll, finns politiken och världen trots allt där som en underlig fond som den poetiska längtan aldrig kan befria sig från.


Manuset uppges vara en bearbetning av Goethes Wilhelm Meisters läroår (1796), men i en tidig intervju förklarar Handke att Goethes roman mest fungerade som avlägsen inspirerande kontrast.

Fast den kontrasten är nog ganska viktig om man vill förstå Handke. Hos Goethe är allt helt; det poetiska och det politiska är på sätt och vis samma sak. Men det som var hjältemodigt hos Goethe – den personliga utvecklingen, den stora gesten i att bryta upp, ge sig i väg, bli något – står inte längre till buds, förklarar Handke.

Filmens hjälte är följaktligen inte huvudpersonen Wilhelm, utan alla de underliga figurer som han möter på sin väg. Deras personliga behov angår kanske inte världen, men litteraturen står på deras sida.

ARTIKELN HANDLAR OM