ÅSIKT

När kommer sanktionerna mot Spanien?

Kajsa Ekis Ekman om valet och våldet i Katalonien

Foto: TT NYHETSBYRÅN
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Jag har inte sett något liknande sedan Francos dagar. Vi trodde att francismen var död, världen måste få veta att den aldrig dog” säger mina katalanska släktingar från vallokalen i Sabadell.

Min sons farföräldrar, pensionärer båda två, har sovit där i två nätter för att skydda lokalen. I går invaderade den spanska polisen. Filmerna har spritts över världen: en äldre man drabbas av panikattack då han blir slagen med batong, en kvinna släpas ut i håret. Beväpnad polis tar sig in och rotar efter valurnorna, som valförrättarna desperat försöker hålla fast vid. 844 människor rapporteras skadade, vilket gör insatsen till ett av de värsta våldsdåden i Spanien sedan inbördeskriget.


Sedan flera år tillbaka har jag hört katalaner tala om ett förestående inbördeskrig, men avfärdat det som melodramatiska fantasier. Jag trodde inte den spanska regeringen skulle vara så dum. Men det var jag som var dum, tänker jag nu. Järnhanden fungerar, det visar historien. Repression höll kvar den spanska diktaturen i trettiosex år och repression gjorde att baskernas självständighetskamp dog ut. Våld håller landet samman, men det märks bara när man drar i sprickorna.

Man kan ifrågasätta varför Katalonien vill ha självständighet. Katalanerna är inte förtryckta i sitt dagliga liv, de är inte palestinier eller kurder i Turkiet. De får prata sitt språk i skolan, de har en egen lokalregering. Så vad är grejen?

En populär analys i resten av världen är att det rör sig om en rik region som vill bli av med södra Spanien, en annan går ut på att det är ett nytt politikerdrag för att ena folket som annars skulle ha splittrats i klasskamp.


Båda faktorerna må spela in, men grundorsaken är helt enkelt att katalanerna ser sig som ett eget land. Det handlar om historia, språk och politik. Tanken på självständigheten går lodrätt genom befolkningen och har blivit en passion som upptar dem dag och natt. Det kan man tycka är en otillräcklig anledning, men majoriteten av världens länder är byggda på samma otillräckliga grund.

Och precis som skottarna och invånarna i Québec vill de ha rätten att rösta om saken. Att högerregeringen Rajoy har vägrat dialog har förgiftat hela samhällsklimatet. Att veta vad valresultatet egentligen skulle ha blivit är nu omöjligt – många som är emot självständighet gick inte och röstade, många röster förstördes – och att utropa självständighet med valet som grund är inte heller rättvist.


Omvärldens reaktioner blir ett test på stödet för demokratin. När Venezuela gick till val för en dryg månad sedan straffades landet med sanktioner och kallades diktatur. Även Wallström och den svenska regeringen beklagade att valet hölls.

Nu händer motsatsen. Ett EU-land förhindrar med våld sina medborgare att rösta. Polis sliter ut valurnor, hotar att stänga ner internet, misshandlar sina medborgare och skjuter väljare med gummikulor. Låt oss se om reaktionen blir lika stark från våra ledare när val förbjuds som när de genomförs. När kommer sanktionerna mot Spanien?