ÅSIKT

Prinsessdrogen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

BARBARA EHRENREICH till attack mot Disneys skära, sexualiserade småflicksvärld

1 av 7 | Foto: Den småbystade Snövit möter den elaka styvmodern, som är förklädd till äppelgumma.

Tvärtemot alla rykten som jag har försökt sprida sedan en tid tillbaka innehåller Disneys Prinsessprodukter inga giftiga halter av bly. En noggrannare analys visar att hela produktserien – böcker, dvd-skivor, balklänningar, halsband, leksaksmobiltelefoner, tandborsthållare, t-shirts, matlådor, ryggsäckar, tapeter, lakan, klistermärken, med mera – är impregnerad med en särskilt kraftfull form av ”date rape”-drog med fördröjd verkan.

Vi kan inte lägga skulden på Kina den här gången, eftersom drogen hör ihop med själva konceptet, som kläcktes i Disneys studior. Före år 2000 var prinsessorna blott en uppsättning separata, splittrade hjältinnor från Disneys olika tecknade filmer – Snövit, Askungen, Törnrosa (Den lilla sjöjungfrun), Aurora, Pocahontas, Jasmine (Aladdin) , Belle (Skönheten och odjuret) och Mulan. Sedan kom Disneys Andy Mooney på idén att föra samman tjejerna till ett team. Med en svepande rörelse med trollspöet (som kostar 10 dollar och 99 cent på Target.com, då med en tiara på köpet) lyftes samtliga upp till status av kungligheter och skickades ut i världen som en imperiets förtrupp – och ända sedan dess har de strävat efter att uppnå världsherravälde. Idag finns det inte en enda liten flicka i hela den uppkopplade industriella världen som inte försöker demonstrera sin lojalitet gentemot Disneys rosa- och lilaklädda dynasti.

Disney föreställer sig gärna att Prinsessorna fungerar som förebilder, men vilken trist samling lipsillar de är. De tillbringar i regel en stor del av sin tid i fångenskap eller i koma, och vaknar upp först när en prins dyker upp för att kyssa dem. Det mest slående undantaget är Mulan, som klär sig som en pojke för att strida i armén. Men i likhet med den andra färgade prinsessan, Pocahontas, har Mulan inte fullvärdig status som Prinsessa och hon säljer heller inga tiaror och klänningar. I övrigt saknar Prinsessorna helt ambitioner och yrkesmässiga färdigheter, även om både Snövit och Askungen är duktiga på att städa.

Och vad skulle de kunna eftersträva, utöver att snärja en Prins? I Prinsessland leder den enda karriärstege som finns från en tillvaro som babyaktig tonåring till en position som ondskefull trollkvinna, styvmor eller häxa. Snövits elaka styvmor förtärs av avundsjuka över sin styvdotters skönhet; häxan Ursula önskar sig den lilla sjöjungfrun Ariels underbara röst; Askungens styvmor exploaterar henne som billig, undergiven arbetskraft. I Prinsessland finns inget behov av komplicerade metoder för att ta reda på vem som är häxa – det krävs inga nålstick eller vattenprov. Det enda man behöver leta efter är rynkor.

Feministiska föräldrar gnisslar tänder. För detta har alltså deras små flickor valt bort Dora, flickan som susar fram genom djungeln för att rädda små jaguarungar, som är dotter till en arkeologmamma och som inte låter något av sina äventyr sluta med att hon i mesig stil blir räddad av sin Diego. Det fanns dramatik i Doras liv också, och någon enstaka dålig skådis, som räven Swiper. Till och med Barbie framstår som en suffragett jämfört med Disneys Belle. Vad är det då som är så lockande med denna Prinsesskult i rosa tyll?

Med utsiktspunkt från häxfasen av den kvinnliga livscykeln kan det konstateras att Prinsessorna utövar sin dragningskraft genom en mörk och obestridlig eroticism. De är ena sexiga jäntor, så mycket är klart. Snövit har blivit slankare och bystigare genom åren; Ariel är helt naken så när som på en bikiniöverdel (även om hon i och för sig är fisk till hälften). En mig närstående treåring gör en trogen imitation, där hon svassar omkring med en tiara på sned och en prinsessklänning som håller på att glida ner över axeln och på pricken liknar ett societetslejon i London, utvakad efter en hård natts festande med kokain och sprit. Sedan ber hon om ett förgiftat äpple och faller till golvet i en förtjusande svimning. Skicka mig den där rohypnolspetsade margaritan, är du snäll.

Det låter kanske gammeldags när jag säger det, men sex – och särskilt då någon medelålders mans sjuka version av sex – hör inte hemma i förskolebarnens lekrum. Tids nog kommer barnen att upptäcka sexualiteten, men de måste få göra det på egen hand.

Det finns trots allt en anledning till att vi i allmänhet känner större avsky för personer som begår sexuella övergrepp än för vuxna som enbart utövar våld mot barn: vi känner att sexuella övergrepp skadar barnets psyke på ett djupare plan. Ens sexuella böjelser – okomplicerade eller avvikande, aktiva eller passiva, heterosexuella eller homosexuella – bör få utvecklas fritt, utan inblandning eller manipulation från vuxnas sida. Därför ser vi så strängt på den sortens sexuella förövare som kastar lystna blickar på barn och lockar dem med godis. Men Disney, som också äger ABC, Lifetime, ESPN, A&E och Miramax, belönas med fyra miljarder dollar om året för sin marknadsföring av den masochistiska Prinsesskulten med dess ständigt utökade serier av attiraljer.

Det är bara för oss att inse att ingen förälder kan stå upp mot de här krafterna ensam. Om man skulle få för sig att försöka bannlysa Prinsessorna från sitt hem kan man lika gärna anmäla sig själv till socialtjänsten innan småflickorna ringer och anmäler en på sina Prinsessmobiler. Nej, det enda sättet att störta kungligheter är genom en massrevolt av de tålmodiga trälarna. Gå samman med era grannar och gör ett bål lagom till jul av all plast och tyll! Tåga mot Disney World med högafflarna i högsta hugg!

Barbara Ehrenreich