ÅSIKT

MÄNNENS KÖTT

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

LISA GÅLMARK om makten, maten – och miljökrisen

Foto: ap, gustav mårtensson

Buford har lämnat stan. Idolen i köksregionerna. Mannen som hellre styckar en levande gris under rubriken Hett än förblir redaktör på den ansedda litteraturtidskriften Granta. Bill – killen världen behöver just nu, tycktes helsidesuppslagens färgbilder säga.

Alright: låt oss göra Buford nyttig. Vi behöver bli påminda om hur världen ser ut. Vi behöver se klarare, tydligare; koka ner de egentligen komplicerade strukturerna och upptäcka hur könskategorisering och maktutövning via matkulturen bidrar till världens klimat- och miljökris.

Maten från de jagade eller infångade djuren har i årtusenden varit den rikes mat, framtagen av de underordnade människorna: slaven, arbetaren, slaktaren, bonden, kvinnan vare sig hon arbetade öppet eller dolt bakom draperierna som omyndig husfru. Köttet från djuren är en ledtråd till hur Europas sociala klyftor blev världens – det fullvärdiga proteinet för den fullvärdiga mannen i maktställning. Att arbetas fram av de mindervärdiga.

Styckade grisar var aldrig den stora massans vardagsmat. Inte förrän i slutet av 1800-talet uppstod animalieindustrin; kött från djur, komjölk och hönsägg började säljas till folket. Produkterna blev en lukrativ marknad, etablerad som ett mått på den västerländska moderniteten, upprätthållen av institutioner, subventioner och kostcirklar. En europeisk ordning som kunde tas till övriga kontinenter och göra det möjligt för ännu fler att trängta den fullvärdiga vita människans mat.

Jordbrukssystemen med korna, kalvarna i ammoniak och gödselstinkande byggnader, grisarna, hönorna i burar staplade på varandra. Effektiv produktion på så liten yta som möjligt. Dessa system har sedan 1960-talet framgångsrikt exporterats av nordiska företag till Sydamerika, Afrika, Asien. Särskilt Kina har i snabb takt lämnat hälsoproteinet tofu för det svensklanserade djurköttet.

Och exkrementerna började rinna, jäsa, stinka, nitraten spridas, algerna blomma. I grundvatten, i färskvattenreservoarer, bäckar, floder, hav. Till vattenföroreningarna kom spannmålsbehovet, fodret till djuren i fångenskap. Kinas spannmålsimport har de senaste decennierna ökat med sjuttio procent. I svensk köttproduktion kommer i dag åttio procent av fodret från sydostasiatiska palmkärnor eller brasiliansk soja, odlad på mark där det tidigare växte regnskog, den skog som mest av alla skogstyper kunde ha bundit koldioxid från hushåll och industri och jordbruk. Nyligen fann FN att världens djurhållning bidrar med mer växthusgaser än hela transportsektorn inklusive flyget, bilen och båten.

Fläsket på bordet, grisen som ska styckas, är en osedd skärningspunkt för en värld där miljön är hotad eller redan förstörd, samtidigt som hälften av människorna äter för mycket av fel mat medan andra knappt får något alls att äta. De felnärda är antingen feta, eller kroniskt undernärda. Fattiga ges inte tillgång till det spannmål som utfodras till djur för att bli kött, utan lämnas att svälta ihjäl. Fattiga har inte utbildning och inkomst att skydda sig mot aggressiv marknadsföring och drabbas därför av välfärdssjukdomar som diabetes, cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. I Söderhavet, i Tonga, är i dag två av tre vuxna kraftigt överviktiga, därför att de regelbundet äter bland annat billig corned beef på burk, skurna bitar av det fetaste köttet, exporterat från slakterierna i väst.

Bland de fattiga finns män. Men nittio procent av dem som har under två dollar att leva på per dag är kvinnor. Kvinnor

utgör sjuttio procent av världens bönder och de bär i?dag, i mat- och klimatkrisens spår, vatten och ved längre och längre. Kvinnor utför det mesta av världens obetalda och uselt betalda arbete; det är de som riskerar att åka på den största smällen när översvämningarna och orkanerna drar in.

På denna jord finns en viss mängd vatten, en viss mängd odlingsyta. Att dela på och att äta mat ifrån. Oavsett hur många nya energikällor som tas fram kan detta faktum inte ändras. Bristen på delande är i?dag den största bristvaran – före olja, vatten och mark. Bristen på delande i hushållen; bristen på delande i företag och parlament; mäns tröghet när det gäller att dela bördor med kvinnor; de rikas vägran att dela med dem som inte – som de – haft möjlighet att skaffa sig ensidigt fördelaktiga handelsavtal.

Så blev Buford som kock till en bekräftelse på världens belägenhet. En stereotyp som i krampaktig entusiasm omfamnar symbolen för europeisk patriarkal makt; köttet – det födoval som med sina förutsättningar av vapen, våld, död, objektifierande av den andra – vare sig det handlade om djur, natur eller människor – bidrog till att föra oss mot dagens kris.

Tänk bara, om yxan lades åt sidan – hur mycket snyggare, sexigare och framför allt smartare skulle inte killen i köket på bilden se ut. Om grisen slapp att bli styckad och det i?stället var makten och anspråken och de mänskliga bördorna som frivilligt delades upp i rättvisa bitar.

Lisa Gålmark ([email protected])