ÅSIKT

Mord på modet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Åsa Linderborg: För tjugo år sen hade vi självklart talat om det här som ett brott mot folkrätten

Det finns ett problem med segerjublet över Muammar Gaddafis död, rapporterar Dagens Eko: folk riskerar att vådaskjutas av alla festsmällande gevär.

Under de senaste sju månaderna har Nato, enligt egna uppgifter, fällt 9 618 bomber över Libyen. Var det nån mer än Gaddafi som dog? Nån som tvingades flytta på sig?

Det är självklart en seger för den arabiska revolutionen att Gaddafi är störtad, eftersom inget folk ska leva i diktatur. Denna grundläggande demokratiska maxim får dock inte omöjliggöra en diskussion om västmakternas motiv att ivra motståndsrörelserna till hjälp i just de länder som är rika på olja.

Efter en sju månader ensidig nyhetsrapportering berättas nu att rebellerna ägnat sig åt vanvettiga vedergällningar, om massgravar med bakbundna kroppar pepprade med kulor.

Politiska mord som metod har fått en renässans, konstaterar författaren och översättaren Stefan Lindgren på sin blogg. Under Gerald Ford knäsattes en princip som till och med Ronald Reagan respekterade: USA ska inte ägna sig åt politiska mord. På kort tid har vi sett Saddam Hussein, Usama bin Ladin, Anwar Awlaki och Muammar Gaddafi avrättas kort och snabbt utan rättegång, i strid med den rättsprinciper som västvärlden påstår sig kämpa för. Hela det amerikanska drönarkriget som pågår dygnet runt, dag efter dag, är en form av storsakliga politiska avrättningar.

För tjugo år sen hade vi självklart talat om det här som ett brott mot folkrätten. Vi hade påmint om att det inte är hjärtats godhet som gör att stormakterna har såna fruktansvärda meriter när det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna i olika delar av världen och särskilt i Nordafrika.

Vi hade sagt, att Libyen inte är Irak och Afghanistan i den meningen att i Libyen fanns det en motståndsrörelse som bad Nato om hjälp i en situation som var akut, men att synfältet inte får begränsas till Libyen.

I en annan tid hade vi ställt frågor som inte begränsar synfältet till Libyen: Ska vi upplösa folkrätten? Ska politiska mord tas till heders igen? Ska vi acceptera humanitära interventioner som drabbar civila – död, förstörd infrastruktur, massförflyttningar och råvaruplundring?

Frågorna är svåra eftersom effekterna i varje enskilt fall är oförutsägbara. Likväl måste de ställas.