Tåspets, tyll och surrealism

Claes Wahlin om en dansrevy som kräver sitt kompani

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Markus Gårder
Haruka Sassa och Calum Lowden i ”Suite en blanc” på Kungliga Operan.

Lite som en gräddtårta är det att betrakta Serge Lifars berömda koreografi Suite en blanc från mitten av 40-talet. Tyll och tåspets utan ände, alla klädda i vitt på en svart scen med en förhöjd balustrad i fonden dit två trappor leder. Det må har varit ett nyskapande verk när det begav sig, med alla klassiska positioner i ett flöde av lätta, ofta symmetriskt koreograferade tablåer.

Det är en dansrevy som kräver sitt kompani. Så här 75 år senare är det främst tekniken och disciplinen som kan fägna ögonen. Allt måste vara perfekt, symmetrin närmast omänsklig. Nu är inte Kungliga baletten riktigt av den världsklass som egentligen krävs, även om till exempel Haruka Sassa eller Kisa Nakashima är nog så skickliga. Det blir lite som bakverk, svenska sådana når inte samma klass som franska. Söt marsipan i stället för elegant mousse.


Kungliga Operan, där programmet alltså inte har namn efter kvällens två baletter, utan Dancing står för Lifars verk, som har fått liv av Charles Jude. Jude har i sin tur dansat för och iscensatt verk av Rudolf Nurejev och är i dag konstnärlig ledare för Bordeaux-baletten, där den andre koreografiassistenten, Stephanie Roublot, dansar. Historien tycks stå som spön i backen denna kväll, framför allt den franska.

Jérémie Bélingrads Je t’attends, Je t’attends, Je t’attends (Jag väntar på dig…) är ett verk av helt annat slag, men därför inte utan historia. Om Lifar engagerade sig i Rolf de Marés dansmuseum i Paris, så kunde publiken på 20-talet se vad de Maré presenterade med Svenska Baletten på Théâtre des Champs-Élyssées. Det tidiga 1900-talet var ju en konstnärligt uppfinningsrik tid, även inom danskonsten.


Det är den tiden som åkallas i Blanca Mirós fantasifulla, elegant surrealistiska scenografi och kostym. Här har någon en dubbelt så lång arm, en annan en lampskärm som hatt, ett fjäderfä bär fyra ansikten och egenartade konstruktioner vrider sig uppåt medan ögon som minner om Picassos eller Man Rays konstverk pryder kostymer medan avhuggna händer placeras ut på scengolvet.

Dansarna sysslar med sitt, skulle man kunna säga. De väntar på något, ivrigt, avvaktande, uppgivet. Även här är det tablåer, scener som avlöser varandra men som tillsammans skapar en värld som skiljer sig från den vi är vana vid.

Men att Bélingrads verk ska stå för programmets Forward, finner jag tveksamt. Minst en fot, denna gång barfota utan tåspets, står alltför stadigt i den surrealistiska 20-tals myllan.

ARTIKELN HANDLAR OM

Dans