Konstnären – en främmande fågel

avUlrika Stahre

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ulrika Stahreser utställningen som granskar konstnärsrollens alla olika sidor

Resenären. Vibeke Tandberg ”#2” ur serien Aftermarh, 1994.

Två självporträtt, ett vänporträtt och Paul McCarthys enorma, dubbeltydiga Brancusiträd blir ett första och viktigt intryck på utställningen Konstnären.

Den är en ambitiös granskning av konstnärsrollen från barocken till våra dagar, dess många olika innebörder och genom historien gemensamma drag. Ett samarbete mellan Moderna museet (som kommer att visa utställningen i höst, i Malmö), Nationalmuseum och Konstakademien som yttrar sig i en sällsam blandning av nytänkande och väntade inslag.

De tre målningarna som har frontats ger en vink om vad som står på spel.

Tyra Lundgren ges en framskjuten plats. Hon målade visserligen oerhört många självporträtt i sitt liv, porträtt som både följde hennes eget åldrande och konstens stilväxlingar. Men främst var hon formgivare inom keramik och glas. Hennes konstnärskap hade, som så många andras, flera inslag och, ja en hel del försörjningsbörda.

Den fria konstnären, han eller hon som mot alla odds skapar storverk, representeras av Louise Catherine Breslaus porträtt av Ernst Josephson. Hon tysk konstnär men medlem i den svenska konstnärskolonin i Paris. Han: känslig, sjuk, bohemisk och genialisk – och mångsysslare. Den sista av de tre bilderna är ett självporträtt av Carl Gustaf Plagemann

Foto: Cindy Sherman, Untitled Film Still #56, 1980.
Narren

iklädd uniform. Han tog värvning i Rom i försvar mot invaderande fransmän. Konstnären som ett med samtiden, som en vanlig människa.

Och så var det ju den där enorma sexleksaken, eller trädet. Paul McCarthy är lite som narren på triumfvagnen. Han påminner maktens män och kvinnor om deras dödlighet. En utställning om den växlande och flerskiktade konstnärsrollen måste troligen ha en sådan narr. Och det finns fler narrinslag. David Robbins foto-installation från 1986 där hans samtids blivande storstjärnor – Cindy Sherman, Jenny Holzer – avbildas som riktiga kändisar, som gjorda för att pryda en teaterbars väggar, har en ton av kritik mot egot och individualismen: du ska inte tro att du är särskild.

Entreprenören Rembrandt Harmensz van Rijn, ”Självporträtt”, 1630.

Entreprenörsrollen skildras tidstypiskt nog mest övertygande panhistoriskt. Att både Anders Zorn, Rosa Bonheur, Rembrandt och Jeff Koons kan fållas in under samma övertygande varumärkesbyggande konstnärsroll (där själva skapandet ofta var en stor verkstads verk) är ett etablerat faktum. Saknas gör dock den stora bryggan mellan då och nu: Odd Nerdrum.

När Akademiens roll och uttryck tar plats på utställningen pressas ett då och ett nu ganska elegant och på ett helt annat sätt samman: bland receptionsstyckena, det vill säga de konstverk som en konstnär skulle (och ska) presentera sig med när vederbörande blev invald i Konstakademien, ger en bred bild av dess långa historia. Men i ett hörn syns uppstickaren samtiden: en modest bokhylla med avhandlingar i konstnärlig forskning som producerats på landets konstutbildningar. De nya akademierna.

Utställningen Konstnären rullar på i olika temaområden: Geni och Avantgardist, Normbrytare, Visionär, Resenär. De kvinnliga konstnärerna framstår inte som några undantag utan har en riktig plats. Inte minst Fia-Stina Sandlunds episka Konstnärsklubben, ett ljudverk om den separatistiska mansföreningen Konstnärsklubben som kan avnjutas i skinnfåtöljer med herrklubbskänsla.

Konstnären förblir en lika fantastisk som främmande fågel, vars verksamhet uppenbaras samtidigt som rollen skärskådas. Och många av de övergripande temana är sannerligen relevanta och har allt att vinna på att tänjas historiskt. Inför konstnärstemat Resenären slås då och nu isär på ett övertygande sätt, de bara ungefär hundra åren som passerat mellan Paul Gaughins koloniala lustresor och Vibeke Tandbergs eller Runo Lagomarsinos antikoloniala verk är oåterkalleliga. Och där är Konstnären övertygande. En utställning som bara skulle visa de enkla broarna mellan då och nu skulle död sotdöden i ensamhet. Nu skapas i stället övertygande dynamik.

Publicerad: