ÅSIKT

Spelvärldens nya Mecka

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Peter Ottsjö om Iran – en digital utmanare till västs kulturella monopol

1 av 2 | Foto: Iranska dataspel med inflytande: ”Garsharp”, ”Children of Morta” och ”Memoranda”.
Foto: E.T. Armies – Irans hetaste dataspel just nu.

Ny teknik håller på att slå sönder västvärldens kulturella monopol.

Dataspel görs inte längre enbart i USA, Europa och Japan – utan också i Mellanöstern och Afrika. Och när sanktionerna nu hävts kliver Iran fram som en riktig storspelare.

När svenska spelet Battlefield gjorde Teheran till ett slagfält blev det förbjudet i Iran. Snart kom det uppgifter om att iranska myndigheter beslutat sig för att hämnas genom att skapa spelen Attack on Tel Aviv och Missile strike.

En annan stort uppslagen nyhet handlade om spelet The stressful life of Salman Rushdie and implementation of his verdict, ett statssponsrat försök att påminna en ny generation iranier om fatwan mot Satansverserna. Wall Street Journal, The Guardian, Aftonbladet och resten av medievärlden nappade naturligtvis på storyn, men inget tyder på att spelet någonsin färdigställdes.

Och det är just det: den här sortens rapportering från Mellanöstern är så förutsägbar att den nästan blir poänglös, för bakom den taggtråd av sanktioner USA och FN dragit runt landet sedan gisslankrisen 1979 är sanningen om den iranska dataspelsbranschen mycket mer spännande än så.

Foto: Ahmad Ahmadi, Iran game development institute.

På 80-talet spelade iranska ungdomar Commodore 64, precis som vi. De har ägnat sig åt piratkopiering ända sedan dess, precis som vi. De älskar sina fotbollsspel, precis som vi. Och de har, precis som vi, en sjudande sprakande scen för oberoende utvecklare som rätt sällan försöker pracka på oss religiös fundamentalism. Tvärtom designas spelen för en internationell publik.

– Iranska spelutvecklare inspireras mer av spelen i västliga nationer och kanske framför allt USA, säger Ahmad Ahmadi, representant för branschorganisationen Iran Game Development Institute.

Med tanke på hur man hela livet serverats tv-bilder av brinnande amerikanska flaggor låter Ahmadis citat uppseendeväckande. Han ber mig klicka på några länkar som leder till Kickstarter, sajten där kreatörer kan be allmänheten om hjälp med finansiering.

Memoranda är ett surrealistiskt äventyr inspirerat av den japanske författaren Haruki Murakami. Children of Morta är ett action­spel med vacker pixelgrafik. Båda spelen har lyckats med sina gräsrotskampanjer och båda spelen är designade i Iran.

Annars är det mest omtalade iranska spelet just nu E.T. Armies som just när sanktionerna mot landet hävts efter fjolårets kärnenergiavtal fick digital premiär på populära speltjänsten Steam. Tidiga recensioner jämför det i positiva ordalag med first person shooter-giganter som Halo och Killzone, även om ingen kan bortse från att det märks att det är gjort med tajtare budget.

Men det ekonomiska vakuum den iranska befolkningen befunnit sig i under flera årtionden kunde inte stoppa E.T. Armies, lika lite som det hindrat den iranska befolkningen att koppla upp sig. De må sakna kreditkort, men online har de kunnat passera gränserna.

46 miljoner iranier har tillgång till internet. 32 miljoner har en surfplatta eller en smartphone. 20 miljoner – en fjärdedel av befolkningen – spelar dataspel regelbundet. 41 procent av spelarna är kvinnor.

– Vi har faktiskt två studior som bara består av kvinnor, proklamerar Ahmadi.

Likafullt har det finansiella skruvstädet plågat landet. I fjol rapporterade Bloomberg att uppemot 25 miljoner människor saknade arbete och att landets ekonomi var mellan 15 och 20 procent mindre än den varit utan sanktionerna. Nu, när trycket lättat, hoppas naturligtvis både den inhemska tekniksektorn och hugade investerare i väst att kunna slå mynt av Mellanösterns kanske mest avancerade it-nation.

Det här är inte bara goda nyheter för ayatolla Ali Khameneis teokratiska diktatur. Förutom att Iran rutinmässigt avrättar minderåriga, förföljer och torterar etniska minoriteter och vägrar kriminalisera våldtäkt inom äktenskapet (för att ta ett axplock ur senaste Amnesty-rapporten) så har den högste ledaren naturligtvis byggt sina egna press- och yttrandefrihetsmurar längs den iranska gränsen.

Men om något visar den inhemska spelscenen att uttrycken från sekulära demokratier redan sipprat in och färgat av sig på hoppfulla grafiker, programmerare och designers. Det verkar inte hjälpa att Khamenei bestämt sig för att blockera Facebook och Twitter.

När jag försöker få klarhet i vilka konstnärliga uttryck som kan klassas som ”antimuslimska” – en form av censur som även omfattar iranska dataspel – ger Ahmad Ahmadi, utan att vara medveten om det, röst åt denna inneboende konflikt. Den mellan en nation som samtidigt försöker ge plats åt både det ultrakonservativt religiösa och det progressiva tankegods som den unga och uppkopplade, iranska befolkningen bär med sig.

Först försöker Ahmadi förklara censuren med en obegriplig och obegripligt lång byråkratisk utläggning om hur och varför spelen ska klassas som de gör. För att i nästa andetag ge upp.

– Jo, Battlefield är förbjudet här. Men det finns illegala marknader och den som vill kan hitta och köpa alla typer av spel där.

Ahmadi borde kanske ha sagt ”illegala illegala” marknader eftersom det med statens goda minne även existerar ”legal illegal” handel med spel. Faktum är att det där är ett av skälen till att Iran lyckats producera över 200 titlar bara under det här årtiondet.

I brist på copyrightlagar har iranska handlare kunnat piratkopiera västerländska storspel och erbjuda dem för en bråkdel av vad de kostar här. Efter att piratkopiorna godkänts av staten får de en särskild etikett och handlarna måste dessutom åta sig att köpa in en viss mängd iranskutvecklade spel. Battlefield tillhör helt enkelt den kategori spel i Iran som saknar censurbyråns officiella etikett.

Ironiskt nog har just Battlefield – oavsett hur man bedömer det geopolitiska innehållet i spelet – i våra delar av världen mest blivit ett exempel på hur amerikanska och europeiska storbolag pumpar ut samma grejer med ny grafik år efter år. För oss kräsmagade kritiker ter sig iranska indieprojekt betydligt mer kittlande. För lika mycket som unga iranier hittat nya förebilder och hjältar bland de seriealbum, filmer och spel vi tagit för givna, lika intressant är det att regioner som tidigare saknat möjlighet att göra sig hörda – inte minst i Mellanöstern och Afrika – nu får en chans att bryta det västerländska kulturmonopolet.

Ta bara Garshasp, ett iranskt actionspel som gjorde en poäng av sitt ursprung och fick den internationella publiken att åtminstone kolla Wikipedia-sidan för det persiska underverket Shahnameh. Spelet fick omgående rykte om sig att vara precis som actionspelet och storsäljaren God of war (utvecklat i Kalifornien), men för iranier är namnet också synonymt med en hjälte ur den persiska mytologin och en av figurerna i skalden Abol-Qasem Ferdousis berömda nationalepos.

– Inspirationen från västerländska spel handlar mycket om spelmekanik och design. Men när man kombinerar det med vår kultur och historia, med våra idéer och vår kreativitet så kommer man att upptäcka att iranska spel kan erbjuda något annorlunda, säger Ahmad Ahmadi.

Man kommer att tänka på det Ahmadi skrev i boken Video games around the world som utkom i fjol. Där poängterade han hur mycket hans landsmän såg fram emot det amerikanska spelet Prince of Persia inför premiären 1989. Ett dataspel med deras nations namn i titeln!

Men glädjen övergick snabbt i besvikelse då de insåg att vare sig miljöerna, figurerna eller kulturen hade något med Iran att göra. Allt innehåll såg snarare arabiskt ut.

Nu tänker landets 20 miljoner spelnördar skriva sin egen historia.

Peter Ottsjö