ÅSIKT

En frisk fläkt från 1800-talet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Göran Greider: Om du tröttnar på modern poesi är det här något för dig

Foto: Älskade USA Walt Whitman var progressiv. En fördomsfri homosexuell och en motståndare till slaveriet

Den som ibland tröttnar på modern poesi kan alltid återvända till modernismens källor: en Baudelaire, en Södergran men framförallt amerikanen Walt Whitman. Det är som att slå upp ett fönster och höra gatulivet eller äntligen komma ut på däck på en Finlandsfärja. Det goda humöret, nyfikenheten infinner sig.

Walt Whitman fångade Amerika innan det blev en självgod världsmakt, dess natur, nybyggare, leriga städer, järnvägar, prärier. Med sin illitterata mor och sin hopplösa snickare till far brukar jag tänka på honom som den förste arbetarförfattaren. Han stod fri från gamla bildningsok och bildade sig själv som tryckarlärling och journalist och kanske hämtade han i sista hand sin måttlösa energi ur följande insikt: ”Det är i sista hand bara genomsnittsmänniskan i ett land som har någon betydelse”. I hans stora dikt, Leaves of grass, skymtar bland grässtråna Majakovskij, Lorca, Ginsberg och en rad av de verkligt humörhöjande poeterna.

Nu har Gunnar Harding översatt Utvalda dagar, en märklig prosabok som Whitman skrev 1882. Harding konstaterar att den även i dag är svår att genrebestämma – och just det gläder sig även Whitman åt: ”Den mest egensinniga, spontana, fragmentariska bok som någonsin tryckts”, inleder han boken med.

Här berättar Whitman om sitt liv och det bygger på anteckningar och lappar han har sparat, men det är fullständigt osystematiskt. Första delen skildrar hans lantliga pojkår i Brooklyn med ålfiske och färjefärder, andra delen gör nedslag i det fruktansvärda inbördeskriget då han frivilligt arbetade på ett militärsjukhus och i den tredje delen är han en äldre, Thoreau­liknande naturvandrare, övertygad om att ”demokrati går bäst ihop med frisk luft.”

Och det blir som vanligt när jag läser Whitman: Jag får lust att gå ut och prata med folk eller traska i skogen. Det är också detta: här träder vi i kontakt med ett Amerika det ännu finns hopp om.

Starkast intryck gör partierna om inbördeskriget. Whitman såg det från dess värsta sida: Hos de sårade och döende på fältsjukhuset i Washington. Han satt med de sårade, kom med saft och fikon, läste för dem, skrev brev hem åt dem. ”Det verkliga kriget kommer aldrig att hamna i historieböckerna”, heter ett stycke som får mig att tänka på Svetlana Aleksijevitj.

Officerarna, ”axelklaffarna”, avskyr han men han känner för både syd- och nordstatssoldater: ”Den verklige soldaten, med alla sina egenheter, sin otroliga oförvägenhet, vanor, metoder, smak, språk, sin starka vänskap, aptit, grovhet, vårdslösa hållning.” Aptit? Vårdslösa hållning? Mitt i misären är det underbara ord.

Whitman var progressiv, ja, han var en fördomsfri homosexuell. Han avskydde slaveriet, men älskade samtidigt Unionen och hans osentimentala medkänsla omfattar alla de vanliga människorna.

Walt Whitman blir aldrig någon klassiker. Hans texter begär liksom inte att vi ska ge dem den statusen. Hans utvalda dagar blir ändå nästan allas utvalda dagar.

ARTIKELN HANDLAR OM