ÅSIKT

En författare som var ointresserad av realism

Bergman, en genial sexskildrare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
I nyutgåvor av Ingmar Bergmans böcker kan man läsa om hans förhållande till det skrivna ordet. ”Så tyckte jag att varje ton i min röst varje ord i min mun var en lögn”, skriver han i ”Arbetsboken 1955–1974”.
KULTUR

I början av Ingmar Bergmans Persona finns en pojke som verkar vara inlagd på sjukhus. Han sträcker ut handen mot oss, mot kameran. Sedan vänds perspektivet: från pojkens synvinkel ser vi en kvinna, eller snarare en film av en kvinna – kanske är det hans mor. Det är henne han sträcker sig efter, men han når henne inte. Han når bara själva filmduken.

Är det inte alltid så? Vi är alla instängda – i oss själva, i våra föreställningar, i bilder av verkligheten. Genom det dubbla perspektivet lyckas den korta, ordlösa sekvensen gestalta dessa allmänna subjektiva villkor. Och i någon mån överskrida dem.

Det finns en väletablerad bild av Bergman som det metafysiskas filmare, upptagen av frågor om Guds tystnad, existensens tomhet och människans skuld. Det intressanta, när man läser hans artiklar, essäer och arbetsböcker är hur lite han uppehåller sig vid sådana spörsmål, och hur mycket det i stället handlar om filmens eller teaterns materialitet: celluloiden, ljuset, skådespelarna, teaterbyggnaderna. Gång på gång upprepar han att han är en hantverkare, inte en tänkare eller ens en konstnär.

Bergman siktade knappast mot att återge hur folk verkligen yttrar sig. Som han irriterat konstaterar en gång i sin arbetsdagbok: ”Jag vill inte hålla på med allt detta yttre trams som bara efterliknar verkligheten men som inte har en skymt med verkligheten att göra.”

Det innebär nu inte att den etablerade bilden är osann – hans filmer handlar ju visst om Guds tystnad. Det är bara det att han lyckas röra vid det metafysiska tack vare sin omsorg om det materiella. För att all film är ett illusionstrick? Ja, men också för att föreställningen om verkligheten som enkel och tillgänglig, något hitom det metafysiska, är en illusion.

1 av 2
”Tystnaden”, 1963.

Det är svårt att skriva om en hundraårig ikon utan att falla in i pretentiös hyllningsretorik. Alltså får jag lust att genast kompensera det jag nyss skrivit: okej, metafysiken är Bergmans vardagsrum, men man skulle också kunna säga att klichéerna är hans språk. Det sägs ofta att hans filmer är högtravande, att replikskiftena är föråldrade. Människorna talar som i dålig teater. Det ligger något i det.

Men är det inte också förväntningarna på det realistiska som är felaktiga? Bergman siktade knappast mot att återge hur folk verkligen yttrar sig. Som han irriterat konstaterar en gång i sin arbetsdagbok: ”Jag vill inte hålla på med allt detta yttre trams som bara efterliknar verkligheten men som inte har en skymt med verkligheten att göra.”

Det vill säga: om en film ska komma åt något viktigt och verkligt – som det hatiska replikskiftet mellan Jan Malmsjö och Bibi Andersson i första avsnittet i Scener ur ett äktenskap – så kan den bara göra det genom att bejaka det
faktum att den är film, inte genom att tro att den kan utplåna det förhållandet. Filmduken är alltid i vägen.

Med anledning av hundraårsjubileet ger Norstedts ut ett antal böcker av och om Bergman. Hittills rör det sig om en nyutgåva av den opålitligt självbiografiska Laterna Magica, en samling med ”Artiklar, Essäer och föredrag” samt Arbetsboken 1955–1974, ett slags dagbok med sporadiska arbetsanteckningar från film- och regiarbetet. Det är en vacker och påkostad utgivning, med förord av högprofilerade skribenter som Jean-Marie Gustave Le Clézio, Dorthe Nors och Nina Bouraoui. Samtidigt är det något underligt snålt över alltihop. Hur man kan ge ut dessa volymer, bestående av en mängd korta texter, utan vare sig innehållsförteckningar eller index är faktiskt helt obegripligt.

Till utgivningen hör också filmvetaren Jan Holmbergs mycket läsvärda bok Författaren Ingmar Bergman. Holmbergs enkla men ganska omtumlande tes är att Bergman är lika mycket författare som filmare. Följaktligen försöker han lyfta fram det litterära i filmerna. Hur manusen är skrivna, hur replikskiftena fungerar, hur nära Fanny och Alexander ligger Laterna Magica, och så vidare.

I likhet med alla intressanta och tesdrivande böcker väcker den också invändningar. Ta Bergmans påstående i Bilder om att han i Persona och Viskningar och rop har nått vägs ände som filmare: ”Att jag i frihet rör vid ordlösa hemligheter som bara cinematografin kan lyfta fram.”

En filmisk ordlöshet alltså. Det ser ut som antitesen till Holmbergs tes. Så vem har rätt?

1 av 3
”Beröringen”, 1971.

Svår fråga. I Arbetsboken talar Bergman vid ett tillfälle om sitt ”stora bedrägeri”. ”Så tyckte jag att varje ton i min röst varje ord i min mun var en lögn”, konstaterar han. Det finns bara en lösning: ”Att tiga. Att bakom tystnaden komma till klarhet eller i varje fall försöka samla de resurser som kan stå till buds.”

Lägg märke till att det är orden och tonfallet han uppehåller sig vid, inte bilderna, scenerna, tagningarna. Det är en författare som talar – Holmbergs tes bekräftas. Men det är heller inte svårt att förstå varför detta självtvivel leder till filmen. Det viktiga, när allt kommer omkring, är kanske inte ord eller bild – de förutsätter varandra – utan förhållandet mellan dem.

Det finns en annan scen i Persona som är intressant i det avseendet. Slavoj Žižek har beskrivit den som en av filmhistoriens mest erotiska scener. På sätt och vis är den motpolen till inledningsscenen med pojken på sjukhuset. Alma (Bibi Andersson) berättar för den tigande skådespelerskan Elisabet (Liv Ullman) om ett sexuellt möte på en strand. Hon och en annan kvinna och två unga pojkar. Det utvecklar sig till en mindre orgie. Det geniala, påpekar Žižek, är att vi inte får se något av detta. Bergman väljer bort möjligheten att filma tillbakablicken, att göra en flashback. I stället återberättas allt medan kameran fångar Alma och Elisabet. Ord i stället för bild.

Andra gånger gör han tvärtom. När jag ser och ser om Bergmans filmer denna försommar slås jag av hur bra sexskildrare han är. Hela skalan av sex finns där: skilsmässosexet på kontorsgolvet i Scener ur ett äktenskap, Jungfrukällans korta men brutalt trovärdiga våldtäkt, kåtheten som ligger som en klibbig
hinna över hela Tystnaden. Att sexualiteten är central i Bergmans universum är en truism, men varför är den det? Kanske för att den just utgör en förbindelse mellan det fysiska och metafysiska. Men också för att sex är ett tillstånd där individen går mot sin upplösning, där subjektet blir objekt.

Vill man driva det argumentet vidare kan man vända sig till den franske filosofen Gilles Deleuze, som beskriver Bergman som ansiktets filmare. Persona, och den berömda scenen där de två huvudpersonernas ansikten klipps ihop, är återigen det mest närliggande exemplet. Vad Deleuze säger i anslutning till detta är intressant: det som framträder genom detta fokus på ansiktet är inte det mänskliga eller individuella, utan snarare en intighet, något omänskligt. (Deleuze talar om ”ansiktets nihilism”.)

Är inte detta centralt för Bergman? Genom att gång på gång närma sig den enskilda människan, hennes ansikte, når han något som inte är vårt. I humanismens innersta finns något djupt främmande.

ARTIKELN HANDLAR OM