Möte mellan skilda världar

Av: Pia Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Pia Bergström hyllar Marilynne Robinsons varma berättelse om luffarflickan och änkepastorn

Marilynne Robinsons (född 1943) nya roman är en vidarediktning på ”Gilead” som belönades med Pulitzer-priset för tio år sedan.
Foto: AP
Marilynne Robinsons (född 1943) nya roman är en vidarediktning på ”Gilead” som belönades med Pulitzer-priset för tio år sedan.

Doll sa alltid: ”Gör bara som du blir tillsagd och håll tyst, mer än så kommer ingen att begära av dig”. Doll, den lilla fula kvinnan med ärr i ansiktet som stal henne när hon var liten, som mitt i natten svepte in det vanskötta, undernärda och febriga barnet i sin sjal och flydde bort genom skogen.

Doll gav henne ett namn, lärde henne överleva, beskyddade henne så länge hon kunde. Det här var på 20-talet i USA då fattiga hemlösa kunde överleva genom att vandra runt på landsbygden och erbjuda sin arbetskraft åt bönderna. De rensade, skördade, plockade. Doll anslöt sig till en sådan grupp som helst sov under bar himmel, lagade mat tillsammans runt en eld, såg efter varann. Lila höll sig intill Doll, även när de arbetade. Kon och kalven kallades de av de andra, inte utan elakhet.

Marilynne Robinsons roman Lila är en sorts vidarediktning till hennes Pulitzerprisbelönade roman om pastorn och änkemannen John Ames stilla liv i en liten sömnig stad i Mellanvästern, hans självrannsakan, teologiska grubbel och sena omskakande kärlek till en yngre kvinna som en dag kliver in i hans kyrka. (Gilead, Bazar 2004). Niclas Nilsson har översatt båda romanerna, såvitt jag kan bedöma helt suveränt.  

Lila är skriven ur denna okända kvinnas främlingskap. Jag vet inte vilken av romanerna jag tycker bäst om, båda höjer sig över det mesta som säljs som skönlitteratur numera, varenda genomtänkt och renpolerad mening har en innerlig lyskraft. Båda tar tag i hela tillvaron, inifrån och ut.

Robinson gör Lila till en skygg och i sitt inre oskuldsfull människa. Det är en av de förunderliga egenskaperna hos den här romanen att hon kan skildra Lilas ”svåra” sidor utan klichéartad fulhet. Barnaåren på vägarna, depressionens halvsvältande, de senaste åren på ett horhus i S:t Louis. 

Även de mörka impulserna, en vild tillitslöshet, lusten att fly, och försvinna i ensam extas i flodens ljusglitter, hatet mot de ”goda” i stan, ”välgörarna”, ofta församlingsmedlemmar som ger henne kläder, småjobb, mat och till vilka hon länge räknar den tafatte, blyge silverhårige pastorn blir här snarare uttryck för stolthet, integritet. För hur skulle en som han kunna vilja en kvinna som hon väl på något annat sätt?

Mötet, och äktenskapet, mellan de två är osannolikt, men ändå så vackert, på sitt ömsinta och dödsskuggade sätt. 

Lila håller tyst, gör pastorns trädgård till sin, planterar rosor på graven med hans första unga fru och späda dotter som dog för evigheter sen, men som pastorn i sin bibliska fromhet tror att han ska återförenas med i himlen. 

Både Gilead och Lila gestaltar och formulerar frågor som kallas existentiella, Gilead mer explicit ”religiösa”. Den tidigare romanen utspelar sig efter Lila och består av ett långt brev som Ames i slutet av livet skriver till sin då sexårige son. Det är en far-son-bok, summan av hans tro och visdom och tvivel. Fadern och farfadern var också präster, den senare deltog aktivt i inbördeskriget, var vän med John Brown och predikade mot slaveriet med gevär och blodig skjorta. 

Och även om den milde John Ames själv bekänner sig till en kristendom med puritanska traditioner är hans budskap till sonen att han ska glädjas mer, se världens skönhet där den är, förlåta hellre än fördöma. 

Lila kämpar i sin tur med sitt ”skamliga” förflutna. Men i de levande människokännande fragment där Robinson återberättar Lilas liv och fyller det med under och mening tycks obegripligt och förklarat, fult och vackert på ett märkligt sätt likvärdiga. 

Robinson låter henne bära ett utanförskap som är lätt att förstå men den som inte är enögd kan också se inte bara hunger och rädsla utan också en ”frihet därute” som Lila kan sakna i huset i Gilead. Hon minns nätter under stjärnorna hopkrupen i Dolls värme, att den ena dagen inte var den andra lik, grusvägen omgiven av oändliga majsfält. Hur de närmade sig ett väckelsemöte i skymningen under höga träd där man sjöng Yes we´ll gather att the river och bjöd även lösdrivarnas odöpta barn på sockerglaserat sötbröd. 

Lila är en stor läsupplevelse. Men läs den långsamt. Den innehåller så mycket mer än vad som händer på raderna.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.