ÅSIKT

Röd utan glöd

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Anders Johansson om Göran Greider som vill nytt men tänker gammalt

Foto: Göran Greider (född 1959) är journalist, politisk debattör och sedan 1999 chef­redaktör för Dala-Demokraten.

Det viktigaste med 2008 års finanskris var kanske att den så obarmhärtigt avslöjade retoriken kring 2007 års klimatkris. Lika snabbt som det massmediala intresset kan förflyttas från haitiska jordbävningsoffer till svenska prinsessbröllop, svängde den politiska debatten från frågan om hur man skapar ett ekologiskt hållbart samhälle till hur man skulle rädda Saab och få folk att konsumera mer. Så djupt var alltså det politiska miljöengagemanget.

I det ljuset är Göran Greiders nya bok, Det måste finnas en väg ut ur det här samhället, lovvärd. ”Den dubbla krisen” heter en av dess tre delar – finanskris kopplas ihop med klimatkris, ekonomi med ekologi, BNP med DDT. Jag känner igen mig i Greiders reaktion hösten 2008: den förlösande skadeglädjen över de vanligtvis så självsäkra ekonomernas flackande blickar, tillfredsställelsen i att se en nyliberal världsbild falla samman inför öppen ridå. Och därefter besvikelsen över ”arbetarrörelsens endemiska oförmåga att förnya sig idépolitiskt inför den framvältrande krisen”.

Det är framför allt i relation till det senare Greiders styrka ligger: i kritiken av arbetarrörelsens frapperande idébrist. För borde inte de dubbla kriserna bana väg för en rejäl vänstervåg, ett radikalt ifrågasättande av de politiska prioriteringarna, ett övergivande av tillväxttänkandet? Visst, Miljöpartiet växer, men borde inte konsekvenserna bli större? Greiders indirekta svar är att Socialdemokraterna har gått vilse i sina försök att tillfredsställa samma högkonsumerande mittenväljare – en ur ekologisk synvinkel livsfarlig individ – som borgarna riktar sig till.

Uppgiften, menar Greider, är därför att återuppväcka ett radikalt vänstermedvetande, grundat i en arbetarklassidentitet och ett missnöje med sakernas tillstånd. Problemet är att hans politiska förändringsvilja inte motsvaras av någon förändringsvilja i sättet att tänka. Faktum är att den uppblåsta självsäkerhet han pekar ut hos ekonomer och högerdebattörer påminner en hel del om självtillräckligheten i hans eget skrivprojekt – jag tror aldrig jag har läst en författare som är så förtjust i att citera sig själv. Han minns gamla artiklar och uppväxtens Vingåker, funderar över tiden på Dagens Nyheter, refererar lite Marx. Så där rullar det på. Till sist liknar Det måste finnas en väg ut ur det här samhället mer en förströdd självbiografi än en debatt eller essäbok. Kanske är det avsiktligt: ”Jag har heller aldrig haft stora anspråk på mitt skrivande. Jag är helt enkelt den som återformulerar viktiga tankar och gör dem tillgängliga för fler än de invigda.” Det är ingen dålig ambition, men ska man återformulera viktiga tankar bör man göra det med omsorg.

Ett belysande exempel är påståendet att marxismens stora bidrag till det moderna tänkandet ”naturligtvis” är den historiematerialistiska synen på historien som ett framåtskridande mot mänsklig frigörelse, tanken att människan formar sitt öde. Men just den aspekten är ju en del av det hegelianska arvet hos Marx, ett utslag av idealism snarare än historiematerialism. Det må vara en småsint invändning, men poängen är att felet säger något om en mer allmän brist på teoretisk precision och nyfikenhet. Det är som om Greider bestämt på förhand vilka tänkare som är ”vänster” och vilka som inte är det (att namn som Zizek, Rancière, Hardt & Negri och Laclau & Mouffe saknas är symptomatiskt). Det blir rätt schematiskt.

Och underst i schemat finns ”arbetarklass­identiteten” – i det avseendet är Greider en traditionell socialdemokrat. Han ifrågasätter tillväxten, sticker hål på konsumismen, kritiserar löneklyftorna, hugger mot nyliberaler och socialdemokrater, men att arbetet utgör grunden för både samhället och det kritiska tänkandet är närmast ett axiom. Jag kan både förstå och inte förstå den hållningen. Om man nu föresätter sig att lämna tillväxtsamhället, varför i så fall behandla arbetet som ett självändamål? Jag längtar efter den dag när första maj­talarna kräver mindre arbete i? stället för arbete åt alla. Det vore i sanning radikalt!

Anders Johansson