"Musiken blir bäst när lyssnaren slutar tänka"

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mikael Strömberg samtalar med konstmusikern Dror Feiler om ljud och aktivism

1 av 2 | Foto: Astrid Ackermann
Dror Feiler.

Dror Feiler rör sig som en handelsresande i musik och aktivism: på turné med Farc-gerillan i Colombias regnskogar, i Mexico citys vimmel med gatumusikanter, i någon sliten rysk förort, på fina konserthuset någonstans i världen.

Nu står resväskan på vid gavel igen, fylld med kablar, elektronik och en pocketbok med Theodor Adornos kritiska texter. Arbetsrummet är i uppbrott, han är på väg till Tyskland.

På ett bord ligger ett tidningsklipp från tyska Frankfurter Rundschau där dirigenten Lothar Zagrosek försvarar Feiler och hans komposition Halat Heisar, (”Under belägring”, från år 2002). Bayerische Rundfunk Orchester vägrar spela stycket av ”arbetsmiljömässiga skäl”. Zagrosek jämför debatten med Nazitysklands ”degenererade musik” och Entartete Kunst från 1930-talet. Så nu lovar München bygga om konserthuset så att symfonikerna inte blir hörselskadade.

Feilers musik bryter genom ljudvallen. Och alla andra vallar; underhållningsindustrins, politikens, religionens. Här finns en eldande funktion, att låta ljudet bära ansvaret i någon form av aktivism.

Buller är antipoden. Utan buller, ingen musik. Bullret bidrar ständigt med sin krackelering av västvärldens idéer om samklang, utveckling, harmonisk konsensus, takt och ton. Från Pytagoras sju sfärer och skalor till geometrins betydelse i konsten. Det ställs på sin spets i Feilers musik.

Varför kom du till Sverige?

–?För klimatets skull. Min musik är direkt förknippad med Sverige. Jag har fått den bästa introduktionen genom Stig Dagerman och Strindbergs lilla katekes för underklassen. Det låter som en romantisk roman från 1800-talet, men jag stod på en vind utan värme i Linköping och övade saxofon, ett fördjupande saxofonspel, utan att för den skull förneka det expressiva. Jag ville beröra.

Din musik befinner sig mitt i världen, men den har inget hem?

–?Musiken är runt oss hela tiden, i varuhus, arenor, radio, tv, men samtidigt är den utanför, vi tar inte in den. Det är mera eventet, inte musiken vi besöker. När vi jämför med annat vi har hört, missar vi poängen med ögonblicket, för musiken är nu. Jag tror musikens ursprung är ritualen och den handlar om nuet, att förlora sig i ett tillstånd.

Är din musik rotlös?

–?Nej, jag skulle hellre säga internationalistisk. Det är inte min musik som är i exil, det är kapitalet som har försatt oss i exil. Min musik är ett uttryck för vår värld i dag. När jag blickar tillbaka ser jag att alla element finns där: bönen, bullret, improvisationen, motståndet.

Är kontrasten en kompositionsidé för dig?

–?Ja, det vill jag gärna åstadkomma. En ­monolitisk klangmassa som man kan dyka in i och ut ur, en myriad av melodier och ljudhändelser. Och plötslig tystnad. Hur ska man kunna få en orkester att låta så? Det har jag brottats med länge. Jag vill att man ska konfronteras med musikens kroppslighet. Musiken fungerar bäst när lyssnaren slutar tänka.

Dror Feilers senaste mastodontprojekt som framförs vid konstmusikfestivalen i Donau­eschingen i helgen består av två konserter, en videoinstallation, en ljudinstallation, en marscherande blåsorkester och en sopbil med en sjungande sopåkare. Hela projektet kretsar kring skräp, filtrering, avfall.

–?Min tes är att kulturhistorien består av skräp.

–?En gatumusiker, vad är det? Den lägsta ­musikerkasten. En ensam blind kvinna skakar en maraccas, det är allt. Hon vill inte vara tiggare, så hon ger något tillbaka. Konstnärer i Sverige är bara tiggare!

Hur hamnade du hos Farc-gerillan?

–?Det är nästan som en saga. Jag gjorde ett stort orkesterstycke som heter Ember 1997, dedicerat till Che Guevara. Av en slump spelades det 12 juli 1997 när han begravdes på nytt i Santa Clara, och även på 30-årsdagen av hans avrättning 9 oktober 1967. Ingen visste att hans kropp skulle hittas, ingen visste att den skulle flyttas till Kuba. Och ingen kunde förutse att mitt partitur skulle hamna i Che Guevaras mausoleum.

–?En dag knackar det på min dörr … ”Jag ­heter Alvares och är Farc-representant i Skandinavien. Några av oss har sett ditt partitur, vi har följt dina politiska uttalanden och undrar om du vill komma till Colombia och spela för ­våra soldater.”

–?Jag for dit med min saxofon och Strindbergs lilla katekes för underklassen, översatt till spanska. Texten är faktiskt fortfarande högaktuell. Vad är politik? Jordägande? Rättvis distribution? Jag kom till byar där ingen sett en saxofon tidigare. Man sa att instrumentet lät som en häst. Några år senare kom en amerikansk saxofonist och spelade bebop för soldaterna. Dom sa: nej, nej, nej, du kan inte lura oss, vi vet hur en saxofon ska låta. Som en häst.

Ladda hem och lyssna på Dror Feiler och hans musik

OBS – högerklicka på länken ovan och välj ”spara som” för att spara ner filen på din dator innan du lyssnar.

Mikael Strömberg samtalar med Dror Feiler.

Musik som spelas: “Ki” med Stockholms Saxofonkvartett, av Dror Feiler (Phono Suecia PSCD 155).

Mikael Strömberg

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN