ÅSIKT

Svensk 50/50-modell förlöjligad utomlands

Filmer med hög budget ligger efter med jämställdhet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Disney / Aftonbladet
Spelar det någon roll om Pirates of the Caribbean regisseras av en kvinna? Till höger syns Anna Serner, VD för Svenska Filminstitutet.
KULTUR

En ny rapport från Filminstitutet visar att svensk film är långt ifrån jämställd vad gäller filmer med högre budget, men att 50/50-visionen mellan män och kvinnor är nära nog genomförd i filmer med normalbudget.

Kanske ändå inte helt orimligt: att den Hollywood-mättade, monopoliserade biomarknaden alltjämt favoriserar ”manligt” krut? Alternativet vore att tvinga in kvinnor i denna patriarkala kostym, på bekostnad av filmarens (eventuellt) egna snitt och vision.

Lisa Langseth sa det bra häromdagen (TT 28 nov): att fenomenet är internationellt och att hon är rätt ”ointresserad ifall ’Pirates of the Caribbean 14’ är regisserad av en kvinna eller inte. Om vi endast kvoterar in kvinnor på marknaden som den ser ut i dag är risken att vi får en feminism som bevarar den kommersiella industrin i stället för att utveckla filmen som konstform”.

Få har missat att Sverige gäller som allmän referens när det kommer till jämställdhet i filmvärlden. Sedan Filminstitutet i sviterna av metoo och tystnadtagning satte upp målbilden ”50/50 by 2020” vid Cannesfestivalen i våras, med skärpta mål bakom och framför kameran, har Anna Serner stärkt sin roll som handelsresande genusmogul.

Häromdagen på Black nights-festivalen i Tallinn möttes jag, som svensk kritiker, av estländska filmarbetare som oombett vill tala 50/50-vision. I Estland har man minsann lyckats utan att kvotera. Det har skett organiskt, hävdar de.

Under festivalseminariet Is 50/50 by 2020 the way to go? hördes samma tongångar. Festivalchefen (en kvinna) hävdar att estländarna och övriga balter har blivit mer skandinaviska än skandinaverna själva, vad gäller aktiviteter i hushåll och familj, vilket gjort kvinnan mer flexibel och synlig inom filmen. ”Jag svär att vi inte räknar kön, det bara händer.”

Dessutom, tillägger hon, är den stora merparten på landets ledande kulturposter kvinnor. Chefen för filmcentret i Lettland (kvinna) stämmer in, det sker naturligt, ”därför behöver vi inte kämpa så hårt som svenskarna”.

Andra representanter, från Litauen, Tyskland och Japan, är av liknande åsikt. Den tyske festivalkuratorn (man) påpekar förvisso att flera regionala filmfonder börjat kvotera, men att det går trögt – tyskarna är så besatta av krim och polisfilm! Den estländska festivalchefen avslutar med att påpeka det ”orimliga” i att börja kvotera nu, 2018, då lejonparten chefer inom film och kultur redan är kvinnor – ”då skulle vi ju tvingas ta in män …”

Oavsett om kvoterad 50/50 är ”the way to go” eller inte, vore det förstås önskvärt med lite större självmedvetenhet – från båda läger – innan man slår sig för bröstet. Den svenska modellen föder sällan några fördjupade samtal, befäster bara befintliga positioner.

Men framför allt visar debatten att det är dags att bredda perspektivet, inte (bara) stirra sig blind på siffror om kön. Kanske dags att rättviseförmedlingen tar itu med klassklyftorna i svensk (och utländsk) film, till exempel lika fördelning mellan akademikerbarn och arbetarklassungar?!

Visst skulle det uppstå en gråzon – vem tillhör vad? – men det gör det väl också mellan könen: kvinnor som gör film med ”manlig” blick i en ”manlig” struktur, och vice versa, män som drar åt det ”kvinnliga”.

Eller så vore det bara enklare med en friare filmsyn och en friare fördelning av medel, av individer i kommittéer som värnar filmens kreativa uttryck, som sätter konstnärer med egen blick före en flackande flock som förråder sig själva enligt byråkraternas och kultursidornas efterfrågade standard.

Risken är annars att siffror och statistik, i nära symbios med marknaden (märk väl att publiksiffrorna styr även den senaste SFI-rapporten), tar över och instrumentaliserar svensk film. Skulle man dessutom se över de verkliga problemen – biomonopolet och kommersialiseringen av kvalitetsstödet – då skulle jämställdheten kunna öka av bara farten.

ARTIKELN HANDLAR OM

Film

Jämlikhet