Nyckelharpan – Tobos svar på elgitarren

Av: Martin Aagård

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Martin Aagård om en gnisslande kärlek

1 av 4 | Foto: Uppsala Bild, Upplandsmuseets arkiv
Eric Sahlström med familjen - hustrun Anna och barnen Sigurd och Sigbrit 1954.
Sahlström-harpa, 1981.
Foto: Mikael Bodner/Wikipedia
Sahlström-harpa, 1981.

Jag har en nyckelharpa, graverad med mitt namn och allt. Tyvärr kan jag knappt spela på den, men det är en sorglig historia som vi får prata om en annan gång.

Harpan byggdes av min morfar, en av alla dessa upplänningar från Tierpstrakten som på 60-talet fascinerades av spelmannen Eric Sahlström (1912–1986) och inte minst hans nya instrument –den kromatiska nyckelharpan.

Efter att ha gått en av Sahlströms kurser på 70-talet började morfar bygga. Och bygga. Och bygga. Huset i Tierp fylldes av Sahlströmharpor och oändliga försök att traggla sig igenom den glada trudelutten Spelmansglädje.

Det var inte så konstigt att det där instrumentet blev populärt. Till skillnad från tidigare nyckelharpor gick den faktiskt att spela på.

I fjol skulle Eric Sahlström ha fyllt hundra och förärades en utställning på Upplandsmuseet som nu hamnat på Nordiska museet i Stockholm. Här visas Sahlströms gärning upp i all sin folkhemska prakt. Perfekt inramad med utställningar om HSB-lägenheter och 50-talets heminredning.

Som alla andra dåtida musikidoler slog Sahlström igenom tack vare underhållningsprogrammen i Sveriges radio och tv. Han blev en exportvara, turnerade i Sovjet, Japan och Monaco, gjorde reklam, uppträdde på Venedigbiennalen och blev till slut något av en folklig ikon.

Nyckelharpafansen, min morfar inkluderad, spelade som Sahlström, klädde sig som Sahlström, och ville alla vara lite som den försynte mannen från Tobo. Plötsligt kunde det uppländska musiklivet mäta sig med dalarnas – landskapet som tidigare hade haft ensamrätt på att definiera svensk ”folkmusik”.

Ironiskt nog innebar den nya folkmusikvågen att Sahlströms stora förebild – dragspelaren Calle Jularbo – började betraktas som en något mindre fin populärmusiker.

”Eric Sahlström bidrog till nyckelharpans renässans” står det i utställningsmaterialet. Ett ord som antyder att nyckelharpan haft en tidigare storhetstid. Men det är ju inte riktigt sant.

Jag älskar min nyckelharpa och de där spröda, trasiga ljuden jag lyckas gnissla fram ur den. Ljud som får vissa att prata om ”ursvenska klanger”. Men Sahlström konstruerade sin nyckelharpa ungefär ett decennium efter att den första elgitarren såg dagens ljus. Instrumentet må vara mestadels i trä, men tekniken är högst modern. Den är ett 1900-talsinstrument. Gjord för att låta starkt och spela snabbt på.

Eric Sahlström är en viktig och fascinerande del av vår moderna musikhistoria. Inte minst för att han är ytterligare ett bevis för att all musik är popmusik och att en tradition bara är en trend som passerat en generation.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.