ÅSIKT

Naket klassförtryck

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Blå är den varmaste färgen - en lesbisk film utan patriarkala käppar i hjulet

Foto: Lea Seydoux och Adele Exarchopoulos i ”Blå är den varmaste färgen”, ett lesbiskt drama om kärlek över klassgränser.
Foto: Regissören Abdellatif Kechiche. ”Blå är den varmaste färgen” vann guldpalmen i Cannes för bästa film.

Mitt möte med den queera världen gick hand i hand med min klassresa. Jag kom från en underklass där bara strikt heteronormativa relationer och uttryck var tillåtna, till en kulturklass där ickeheteronormativitet bejakades.

Där gällde det att vara queer på ”rätt sätt”. Att säga att du har pojkvän eller flickvän bör i dessa sammanhang undvikas. Normen är i stället att vara relationsanarkist och praktisera öppna förhållanden.

Snart insåg jag att dekadensen fungerade som en borglig klassmarkör; en markering av frihet, rörlighet, självständighet och gränslös konsumtion av kroppar och äventyr i världen.

Ingen av de flatfilmer jag sett har lyckats fånga min erfarenhet av att bli förälskad i kvinnor som drar in mig i en värld som jag bara finner obehaglig. Därför blir jag lycklig av den nu bioaktuelle fransktunisiske regissören Abdellatif Kechiches film Blå är den varmaste färgen.

Hos Kechiche är det inte ett allmängiltigt och odifferentierat patriarkat som sätter käppar i hjulet för den homosexuella kärleken. Det är klassamhället som format kvinnorna så olika att deras kärlek inte kan realiseras.

Adéle är en konventionell gymnasist som lever ett grått liv i Frankrike. En dag passerar hon den blåhåriga konststudenten Emma som går med armen nonchalant och självsäkert runt en kvinna. Deras blickar möts och gnistor uppstår.

Nästa gång träffas de på en flatbar. ­Emma bjuder henne på öl ”som flator dricker” och definierar henne som ”heterotjej som är lite nyfiken”. Sen drar Emma snabbt i väg, bortsvept av ett gäng flator som ska vidare till en annan klubb - i Belgien! Redan här befästs deras olika förhållningssätt i världen: Emmas frihet, rörlighet och autonomi, Adèles mer stillastående, beroende och accepterande.

Adèle och Emma börjar dejta. Emma kom ut redan som fjortonåring, men Adèle måste långt in i deras förhållande hålla det hemligt för både familjen och ­arbetskollegorna. Redan på första dejten ritar Emma av Adèle. Hon visar sig vara en lesbisk motsvarighet till den manlige konstnären: han som konsumerar kvinnor för sin kreativa karriär.

Sexscenerna i filmen är maniskt passionerade där Kechiche hungrigt i närbilder filmar juckande kön, stjärtar, lår och munnar. Regissören har fått kritik för att sexscenerna är gjorda utifrån och för en manlig blick. Kanske ligger något i kritiken, för visst är det två rakade pangbrudar som knullar. Samtidigt är det svårt att föreställa sig hur lesbiskt sex helt renat från patriarkatets och heteronormens påverkan ser ut.

Sexet är det enda som Adèle och Emma har ihop.

När de träffar varandras respektive föräldrar kommer klasskillnaderna upp i dagen. Emmas föräldrar är intellektuell övre medelklass som serverar ostron. De välkomnar Adèle och skålar för det unga parets kärlek. När Adèle berättar att hon vill bli förskole­lärare blir Emmas föräldrar besvikna och stämningen tryckt.

Hos Adèles arbetarklassföräldrar bjuds det på spagetti och köttfärssås. Emma presenteras som Adèles kompis. När Emma berättar att hon studerar konst varnar pappan: det kan en inte leva på. Även här blir stämningen dålig.

Adèle fungerar inte bara som Emmas musa, utan också som hennes hembiträde. När Emma ska ha en fest för sina prettovänner är det Adèle som förbereder allt, serverar och sen städar undan efter dem.

När sexet inte längre är nytt och omedelbart har de inget kvar att mötas i. De kommer från två olika världar och pratar två olika språk. Deras behov är fundamentalt olika. För Adèle går självförverk­ligandet genom kärleksrelationen till Emma. Emmas självförverkligande går i stället genom den konstnärliga karriären. Emma tröttnar på Adèle och börjar intressera sig för en konstnärskollega.

Adèles sårbarhet är större än Emmas, hennes förlust är ju också större. Utan Emma kanske hon aldrig kommer att kunna förverkliga sin sexualitet, hon har ju inte tillgång till de queera rummen på egen hand. Adèle stagnerar.

I sista scenen ställer Emma ut på Lilles största galleri. Kamerorna blixtrar. På väggarna hänger tavlor av nakna kvinnor som har sex. Adèle ser sig själv på en av dukarna - en av många andra. Emma är nu den stora lesbiska konstnären som kan få vilken kvinna hon vill och för vilken alla dörrar står öppna. Adèles liv har å andra sida tappat mening utan Emma. Adèles klassmässiga underlägsenhet har gjort henne till förlorare, medan Emmas klassmässiga överlägsenhet har gjort henne till vinnare.

Som vanligt i Abdellatif Kechiches filmer finns ingen katharsis. Couscous (2007) slutar med att den arabiske immigranten som kämpat för att öppna en restaurang i Frankrike på premiärkvällen faller ihop utmattad och misslyckad. Svart Venus (2010) slutar med att den svarta kvinnan som förts till Europa och exploaterats som freakshow och prostituerad dör i syfilis, varpå hennes kropp och könsorgan skärs upp av franska ­vetenskapsmän och ställs ut på museum i Paris.

Hos Kechiche skipas ingen rättvisa, här råder klassamhällets och kolonialismens brutalitet. Och det är just genom att tillföra dessa perspektiv på flatfilmen som Kechiche lyckas berika den med en komplex och relevant dimension som åtminstone jag saknat.