ÅSIKT

Hämnd ljuva hämnd

Torbjörn Tännsjö: Upproret visar hedersmoralens styrka och svaghet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Metoo-marsch i Hollywood 12 november förra året.
KULTUR

Då samhällets rättsapparat sviker tenderar hedersmoralen att ta vid. Det är inte så konstigt. Hedersmoralen kan ses som första steget ut från naturtillståndet med allas kamp mot alla. Klanen, gruppen, familjen fredar sig gemensamt med stöd i ett system av hedersrelaterade begrepp och handlingar. Kvinnor har också i vårt samhälle levt i vissa miljöer i ett slags naturtillstånd. De har svikits av samhället då de utsatts för sexuella övergrepp. Vi har just upplevt ett uppror mot detta – utfört enligt alla hedersmoralens regler. Såväl denna morals styrka som svaghet har därmed gått i dagen.

Vad är då en hedersmoral? Vi måste förstå den som en social konstruktion, där vissa värden etablerats i social samverkan. Heder är något vi erövrar i samspel med andra. Vår heder kan utmanas. Om vi inte lyckas försvara den är den adekvata reaktionen skam. Med skam är associerat ett behov av att sjunka genom jorden, i värsta fall att inte gå vidare med livet.


Sådana värden som är förknippade med heder och skam existerar inte oberoende av våra förväntningar och handlingar. De äger samtidigt ett slags objektivitet. Det är möjligt att ta miste på vad hedern i en viss situation kräver.

Man kan jämföra med växelkurser. Eurons värde i kronor bestäms av människors förväntningar. Samtidigt finns ett objektivt svar på frågan vilken växelkursen mellan de två valutorna är just nu. Det är möjligt att ta miste på denna växelkurs, trots att den har konstruerats genom vårt beteende.

Särpräglat för hedersmoralen är att man kan ådra sig skam utan egen förskyllan. Häri skiljer sig skambegreppet från begreppet om skuld. Man är skyldig då man handlat fel. Men man kan inte handla fel om man inte hade tillgång till ett alternativ, som man i stället borde ha utfört. Det är möjligt att ådra sig skam bara genom att misslyckas med att i en situation försvara sin heder. Ja, detta är typiskt för hedersförlusten.

Hur försvarar man sin heder? Man förgör den som utmanar en, eller man lyckas framgångsrikt att hämnas den oförrätt man lidit.


Vi kan nu se hur Metoo-kampanjen lever upp till alla hedersmoralens rekvisit. En kvinna som blir utsatt för ett sexuellt övergrepp beskriver det som hänt henne som en ”kränkning”. Uttrycket härrör ur hederskulturens vokabulär. Hon känner ofrivilligt skam. Hon vill ha upprättelse. Hon vill ”flytta skammen” från sig själv till förövaren.

”Det viktiga är att han skäms. Det gör han då han blir uthängd och fråntas möjligheten att fortsätta på den bana där han slagit in. Då han skäms har kvinnans heder återupprättats”

Hur kan hon göra det? Jo, genom att hämnas. Det kan hon göra genom att hänga ut honom. Hon fråntar honom då möjligheten att kontrollera den offentliga bilden av den egna personen (ett centralt moment i föreställningen om heder).

Det är inte troligt att hon kan få honom att känna skuld för vad han gjort. Det är kanske omöjligt. Det är också onödigt. Det viktiga är att han skäms. Det gör han då han blir uthängd och fråntas möjligheten att fortsätta på den bana där han slagit in. Då han skäms har kvinnans heder återupprättats.


Vi ser i Metoo-kampanjen hur hedersmoralen kan vara funktionell. Den kan vara individuellt funktionell för dem som drabbas, och den kan vara kollektivt funktionell för gruppen. Detta känner vi från traditionell hedersmoral. Den har ett högt pris för kvinnor som blir hårt kontrollerade i klansamhällen och för män som ibland måste anta dödliga utmaningar. Ändå är systemet det i situationen bästa. Det skänker hyggligt skydd för alla berörda. Det innebär emellertid inte att det är optimalt.

Foto: lina siksjö
Torbjörn Tännsjö, filosof.

Rättsstaten är överlägsen hedersmoralen, då den kan upprättas. Den har ju också etablerats i ett samhälle som vårt. Men ibland sviktar den. Den sviktar till exempel i Orten. Då återuppstår hederskulturen inom ungdomsgäng. Den kan också dröja sig kvar bland personer som flyttat från samhällen där den varit etablerad till vårt samhälle där den är marginell. Då blir den också snabbt dysfunktionell. Vill vi förstå dess kvardröjande kraft måste vi ändå inse att även om den nu är dysfunktionell, så har den i ett annat sammanhang varit fungerande. Vi måste våga ”relativisera” den för att kunna förstå och motverka den.


Också Metoo-rörelsen har en baksida. Hederskulturen är aldrig rättssäker. Det är det viktigaste skälet till att man där det varit möjligt har övergått från hedersmoral till rättsstat. Det är också så vi bör förfara då metoo-revolutionen klingat av. Då vidtar det reformistiska arbetet framför allt på arbetsplatser och inom fackliga organisationer för att göra slut på det sexuella förtrycket. Nu blir frågor om lagar, regler, öppenhet, rättssäkerhet och så vidare centrala.

Vi har kunnat lära av Metoo vilka avgrunder av missförhållanden som finns i vårt samhälle. På köpet har vi fått en inblick i hur något så förtalat som hedersmoral i vissa situationer fungerar. I brist på bättre kan hederskulturen hjälpa till att freda offren och välta osunda strukturer över ända. Det är vad som har skett genom Metoo. Vi kan därför vara säkra på att det var möjligt.

ARTIKELN HANDLAR OM