ÅSIKT

Kaxiga kvinnor kan komedi

Sprit, sex och kroppsideal i Malmö

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: Emmalisa Pauly
Kvartetten i "På gränsen".
KULTUR

Föreställningen att kvinnor alltid vet hur man uppför sig är stark. Kvinnor går inte till överdrift, de kliar sig inte i skrevet eller pillar näsan offentligt. När Susanne Karlsson, Cecilia Lindqvist, ­Annika Kofoed och Evamaria Björk inleder med att göra just det, skrattar publiken högt. Så kul är det, kvällen blir oblyg! Och regissören Anna Petterson, som också skrivit texten, och den kvinnliga ensemblen går glatt ­vidare i groteskeri och grovhet. Poängen med På gränsen på ­Intiman i Malmö är helt klart den feministiska tågan och ­kvartettens frodiga spelglädje. Nej, så här har vi aldrig sett dessa skådespelerskor förr, ett argument som i sammanhanget faktiskt biter ganska bra.

Komiken kommer som rask revy med glitter, show, stand-up, sång, stumfilmssnuttar och mer ­gammaldags utformade ­sketcher. Igenkännbara typer ­infinner sig som väntat och den feministiska galghumorn går ju också numera hem. Långt ifrån allt är dock roligt och flödet av ständigt nya scener kunde gärna strypts. Det är mycket sprit, sex, utseende, död och kroppsideal.

Kvinnor kan! Supa till och ratta flyget, krydda smoothien med apoteksrester, checka in barnvagnen och själva dyka i boll­havet, göra sexuella övertramp mot publiken och snacka anus. Annika Kofoed löper självsäkert Trump-spåret fullt ut medan ­Cecilia Lindqvist är roligast som hysterisk och förtvivlad på samma gång. I tajt leopardmönstrat orkar hon fysiskt knappt leda livsstils- och­ ­träningspasset. Evamaria Björk är vokalt fenomenal som bedagad teaterdiva från Dramaaaten.

Att smaka sitt eget mensblod blir en utdragen akt från äckel till extas och snart kommer ­Susanne Karlssons myströtta mamma och uppgraderar sin kvalitetstid på Facebook med scenario och utspel hämtade från Game of thrones. Lust­mordet på självgod kille med ­gitarr är lysande och sjungandet om olycka, ensamhet och ­någonstans en Felicia, en Lena och en hora är bara så där elegant töntigt och fysiskt kul. Tre uppkrupna skådisar som med tom blick inte kan minnas geniet Bergman är också fyndigt retsamt.

Så mycket kvinnlig kaxighet kan ju bara straffa sig. Till sist kommer påminnelsen om att könspolitiken och kraven på kvinnor just nu ser ut att gå ­bakåt eller i alla fall stå och väga. Har vi inte kommit längre, lyder sångtexten, men finalen går i blankt rött och svängig gospel.

ARTIKELN HANDLAR OM

Scen

Teater