Kultur

Jag blir rasande när jag ser ”Tillbaka till Reims”

Didier Eribon skyller allt på klassamhället – och gör pappan till en stereotyp

Av: 

Eric Rosén

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Didier Eribon skrev boken ”Tillbaka till Reims” som är underlaget till teaterföreställningen med Lena Endre som just nu spelas på Dramaten.
Didier Eribon skrev boken ”Tillbaka till Reims” som är underlaget till teaterföreställningen med Lena Endre som just nu spelas på Dramaten.

KULTUR

Jag blev förbannad när jag såg Tillbaka till Reims Dramaten nyligen.

Jag var arg också när jag strax innan läste Didier Eribons bok med samma namn.

Tillbaka till Reims översattes till svenska 2018 men publicerades i Frankrike redan 2009 och har gjort ett enormt avtryck genom att bana väg för annan litteratur om klass och klassresor. Den unisont hyllade Vem dödade min far (2018) av Édouard Louis hade inte funnits utan Tillbaka till Reims. Louis har i sin tur inspirerat många klasskildrare, i Sverige allra tydligast Patrik Lundbergs Fjärilsvägen (2020).

Teaterföreställningen Tillbaka till Reims har tidigare satts upp i Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Italien. Överallt i regi av den hyllade tyske regissören Thomas Ostermeier, som för övrigt tidigare regisserat två pjäser efter nämnde Louis böcker.

När vi sitter i publiken eller läser boken är vi alltså mitt inne i kulturvärldens kanske just nu mest vitala samtal om klass.

Själv tänkte jag, omedelbart när jag klev ut från Dramaten-uppsättningen, på Anneli Jordahl och det hon skriver i sin fina essäbok Orm med två huvuden (2019): ”Överklassen och underklassen har det gemensamt att de blir stereotypt skildrade på film, i teveserier och i litterär fiktion. Den kulturskapande medelklassen vill förfasa sig, uppåt eller nedåt i makthierarkin.”

Det var Jordahl som 2018 recenserade Tillbaka till Reims i Aftonbladet. Hon skrev att det är omistlig läsning och jag håller med henne. Den har så många kvaliteter. Den rasande uppgörelsen med utbildningssystemet, samhällssystemets inneboende hat mot de lägre klasserna, sveket från vänstern och hur det gynnat de högerextrema partierna. Länder är olika konstituerade men det mesta är överförbart på Sverige eftersom orättvisorna återfinns överallt.

Men boken bär med sig något annat, som väcker ett raseri i mig.

Visst brottas Eribon med avståndet mellan sig själv nu och den klass han tillhörde då men sedan länge har lämnat. Mitt problem är att han ändå gör just stereotyper av underklassen. Inte i sin beskrivning av dess livsvillkor, inte i sin politik, utan i synen på individerna han gjort sig av med. Pappan och bröderna framför allt. Mamman i mindre utsträckning.


I Tillbaka till Reims slår Eribon fast att det är klassamhällets fel att saker och ting är som de är. I samma ögonblick befriar han sin pappa från skuld – och fråntar honom därmed hans agens. Han landar här: ”Frågan var och när han föddes är nyckeln till hela hans varelse. […] Min fars halvvansinne och den relationsoförmåga som detta föranledde hade till syvende och sist ingenting med psykologi att göra. Det rörde sig inte om något individuellt karaktärsdrag, utan om effekterna av denna så exakt avgränsade i-världen-varo.”.

I min bok har jag strukit under det stycket och lagt till en anteckning intill: ”NEJ!!!”

I samma ögonblick befriar han sin pappa från skuld – och fråntar honom därmed hans agens.

Jag har själv skrivit en bok där min pappa är huvudämnet och klass en helt central del av det jag ville berätta om. Jag skrev den med empati för personen som svek som förälder, pundade sönder sitt liv och begick ett fruktansvärt brott. En del läsare har sagt till mig att de tycker att han kommer undan för lätt, att jag befriar honom. Det kan man tycka. Det kanske till och med är sant. Och att det är därför jag blir så arg på Eribon. Det är mig själv jag stör mig på.

Men jag gjorde mitt yttersta för att inte låta pappa komma undan bara för att han deklasserades till det lägsta skiktet eller för att han hamnade i beroendesjukdom. Det är omständigheter som förklarar saker, särskilt ur ett större samhälleligt perspektiv. Men det kan aldrig urskulda hans handlingar.


Man kan säga att Eribon förlåter sin pappa genom att säga att allt det som var ont i honom, allt ont han gjorde andra, var klassamhällets våld. Det har lästs som en försoning, en vilja att se strukturerna, och den som nu läser mig slarvigt kan säkert här beskylla mig för att vara liberal, men: Lika centralt som det är att se strukturen i stället för individen när du pratar om ett samhälle (i detta avseende är Eribon lysande), lika våldsamt är det att använda en existerande och djupt orättvis samhällsstruktur för att diagnostisera den enskilde. Vare sig hon skuldbeläggs eller frikänns.

Det är själva den distans som klassresan obönhörligen skapar som möjliggör för Eribon att, efter att ha vägrat träffa sin pappa och vägrat besöka hans begravning, utradera pappans skuld för att han varit ett svin. Det kan Eribon bara göra i egenskap av tillhörande den elit han nu blivit del av.

Bokens sista del är en skrytsam utläggning om hur framgångsrik och viktig Didier Eribon blivit mot alla odds. Den återfinns hos många av klassresenärerna. Jag ser själv mitt hävdelse- och bekräftelsebehov, hur det kan ta sig osympatiska uttryck. Och jag har aldrig haft svårt att förstå revanschism, den är lika problematisk som självklar, den är en avgörande del i ens förmåga att komma framåt trots dåliga förutsättningar.

Även vänstern och den breda socialdemokratin har börjat beskriva arbetarklassen och underklassen som ett slags oföränderlig massa, eller ett museiföremål

Eribon har med rätta hatat sin pappa. Den så kallade försoningen rentvår inte bara pappan utan också Didier Eribon själv, även han slipper individuellt ansvar för att han gjort sig kvitt spåren av sig själv. I stället koketterar han med att han blivit ”en parisisk intellektuell utan verklighetsförankring”.


Det här är Eribon inte ensam om. Det är ett sätt att se på världen som kommit att diktera det politiska samtalet och förståelsen för klassamhället. Ett synsätt som präglar också den svenska debatten: Den som lämnat en plats, eller en klass, kan inget längre veta, är helt insnöad i politik- eller kultureliten och förstår inte vad som faktiskt händer.

Även vänstern och den breda socialdemokratin har börjat beskriva arbetarklassen och underklassen som ett slags oföränderlig massa, eller ett museiföremål, som kan tolkas och betraktas på avstånd. Som man från ovan ska respektera och högakta men aldrig se sig som del av eller i samma led som. Som omöjlig att säga emot eller diskutera med, eftersom den bara är och således bär på en massa permanenta värderingar.

Här förenas den moderna hårdare-tag-och-stängda-gränser-vänstern med kapitalisthögern i en syn på arbetaren som någon man aldrig kan försöka övertyga med argument, bara bespotta eller anpassa politikutbudet till på väljarmarknaden.

Men det behöver inte vara så.

Varför ska Eribon bli världsfrånvänd? Varför skulle jag? Eller du. Det är i så fall ett val.

Klassresenärerna behöver inte leva i en annan verklighet. Lika lite behöver vi dela uppfattning med detta nu så främmande och exotiska ”vanliga folk”.

I Pengar på fickan (2020) beskriver den danska författaren Asta Olivia Nordenhof så ledigt och bra hur klassresan skapat och skapar distans mellan huvudpersonen Maggie och dottern Sofie, till både glädje och förtret för Maggie. Min favoritdikt av Stig Sjödin Bandvalsaren – handlar om samma sak. Plötsligt är sönerna han drog fram till högre utbildning honom främmande, det han drömde om för dem blev sant. Resultatet blev att han tappade samhörigheten med sina barn. Hur gick det till? ”Han ska aldrig förstå/vem som murat hans ensamhet”, avslutar Sjödin.

Klyftan som klassresan skapar är sann. Men vi gör det enkelt för oss och förstör möjligheten till en större politisk samhörighet i samma sekund som vi på individnivå betraktar avståndet som oöverstigligt.

När Lena Endre på Dramatens lilla scen i slutet integrerar sin egen familjs historia i Eribons text händer något. Hon vågar åtminstone för ett ögonblick göra sig till del av något större än de förmodat automatiskt världsfrånvända.

Allt jag anklagar Eribon för kan jag skyllas för själv. Men jag vill tro att jag aldrig övergett uppfattningen om att vi är lika, den jag var som liten och den jag är i dag, de jag var nära då och de jag är nära i dag. I ett antal fall är det för övrigt fortfarande samma personer.

Därför blir jag arg också när Eribon beskriver hur omöjligt det är för honom att behålla länken till den klass och den bakgrund han lämnat. Det är en villfarelse. Och det enda jag hatar med den kulturelit eller maktelit jag själv får vara med och leka med nuförtiden är att så många delar den villfarelsen.


I Orm med två huvuden skriver Anneli Jordahl: ”Den anpasslige blir kanske upptagen i gemenskapen, till priset av att förlora sin personlighet. […] Å andra sidan älskar den etablerade kulturmedelklassen, som mycket uppfinningsrikt och målmedvetet befäster sina positioner, en burdus kraft som furiöst skäller ut dem. De som ser sig om i vrede blir lätt kritikernas gunstling. Det har sitt pris. Upproret desavoueras.”

Hon har rätt i det. Men precis som att vi kan förändra andra delar av samhället kan vi förändra den delen. Vi måste inte låta oss desavoueras och om det ändå sker kan och bör vi göra uppror också mot detta.

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

LÄS VIDARE

Fransk klassresa med akademiska förhinder

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Didier Eribon

Anneli Jordahl

Dramaten

Lena Endre

Politik

Litteratur

Édouard Louis