Kultur

Med vit, okunnig blick på rasifierades verk

Den svenska kulturkritiken hävdar att den är opartisk men alla skriver utifrån sig själva

Av: 

Nioosha Shams

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nya filmen ”Encanto” fick obegripligt svalt mottagande i Sverige – kanske för att kritikerna själva befinner sig så långt borta från historien som berättas, skriver Nioosha Shams.
Nya filmen ”Encanto” fick obegripligt svalt mottagande i Sverige – kanske för att kritikerna själva befinner sig så långt borta från historien som berättas, skriver Nioosha Shams.

KULTUR

Häromdagen såg jag den nya Disney-filmen Encanto, en resa i magisk realism, colombiansk historia, kollektivism och familjekärlek. Jag blev förälskad i musiken, relationernas komplexitet och berättelsen om att en hel by tillsammans bygger ett magiskt hus.

Till min förvåning verkar den svenska kritikerkåren inte hålla med vare sig mig eller Maya Phillips på New York Times. DN:s Sebastian Lindvall kallar filmen för ”familjerådgivning snarare än familjeunderhållning” – vilket är precis vad den är. En läkande film för familjer där systrar behöver axla alltför stora tyngder, där skräcken för att misslyckas och inte kunna ge sina barn det de förtjänar skapar sprickor i fasaden. Där en ensamstående mamma med trauma från flykt och våld försöker hitta överlevnadsstrategier och skapa ett hem.

Men de svenska recensionerna är eniga: filmen är tråkig och handlar om problem som vi alla går igenom, inget att sjunga eller dansa för.

Hur kan det svenska mottagandet av filmen skilja sig så vitt från den amerikanska? Behöver recensenten själv stå nära berättelsen för att kunna skriva rättvist om den? Som José Maria Luna som skriver om filmen för Polygon, och med en colombians ögon förklarar filmens metaforer och läkande krafter. Eller räcker det att som kritiker göra research om bakgrunden till det verk man recenserar?

Svensk bokhandels årliga katalog damp tungt ner i mitt brevinkast för ett par veckor sedan. Hela 135 debutanter rymdes däri, varav jag kunde konstatera – efter att ha bläddrat igenom den och ritat streck på ett papper – 17 var ickevita och av dessa 17 var noll svarta. Skulle vi ta bort alla vita debutanter skulle jag knappt ha hört katalogen landa. Av de 17 rasifierade debutanterna var ett flertal personer jag känner, vilket gör att jag inte kommer att få recensera deras verk. Så är det för alla andra rasifierade kulturskribenter jag känner. I vad som ska vara ett av världens mest jämställda länder finns det så få ickevita publicerade författare och kulturskribenter att vi inte får recensera varandras verk.

Den svenska kulturkritiken vill hävda att den är opartisk och objektiv. Man får knappt recensera ett verk skapat av någon man skakat hand med. Man förväntas på ett opartiskt sätt utföra ett arbete som är uppbyggt på subjektivitet. För när vi kritiserar gör vi det med våra erfarenheter, våra preferenser, vår klassbakgrund, vårt kulturella kapital, vår rasistiska världsbild, våra normativa blickar, vårt hat och vår ömhet.

Vore det inte därför mer logiskt om vi fick recensera verk som vi har kunskap om? Eller att det åtminstone ska vara väntat av oss att lära oss inför varje nytt verk?

Vad händer då när kritikern inte har någon relation till verket?

Fokuset ligger på jäv i stället för kunskap. Ofta resulterar det i samma sorts individualism som präglar hela den svenska kulturdebatten. Kritikern försöker ständigt sätta sig själv i fokus, i relation till verket.

Vad händer då när kritikern inte har någon relation till verket? När kritikern står utanför gruppen författaren skriver till, helt enkelt inte är målgrupp?

Utifrånblicken blir kall och hård snarare än förstående, och det blir som när Sven Anders Johansson här recenserade Felicia Mulinaris debutbok 2019. Han läste en diktsamling som handlar om kollektiv, kamp, motstånd och mödrar, och kallade den för en stridsskrift mot våld och rasism. I recensionen framgår det att han snarare läste det som en stridsskrift mot honom själv. Analysen kom inte längre än att våld och hat är fel och att antirasistiskt motstånd kan likställas med rasister på Flashback.

Samma jag-jag-jag-mantra delar Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson i sin artikel där hon som medelklasskvinna klagar på att medelklassförfattare skildrar medelklassliv för medelklasspubliken, vilket enligt henne är det senaste årets boktrend. Alla andra nyutkomna böcker kallar hon ”några viktiga undantag”, och väljer att skriva en lång text där hon ger mer publicitet åt dessa böcker hon kallar medelklasslitteratur. I stället för att lyfta dessa ”undantag”, till exempel de prisnominerade och omtalade nya poeterna och författarna Aya Kanbar, Ali Derwish, Quynh Tran och Niko Erfani.

Som kritiker har vi alldeles för stor makt över konstnärers livsverk för att luta oss tillbaka och försumma dem

För dessa är bara undantag i Karin Petterssons periferi, men står i centrum i vår andras värld. Avslutningsvis skriver Pettersson att hon ska ”fundera mer på vad vi beskriver och vilka som får utrymme att göra det.” Jag har ett annat förslag: stanna inte vid att fundera, utan gör något åt saken!

Hur ska rasifierade konstutövare kunna bli rättvist recenserade när vårt skrivande community är så litet att vi alla känner varandra? När vita svenska kritiker läser våra verk med samma blick som de ser på världen?

Sven Anders Johansson, Sebastian Lindvall, Karin Pettersson och alla ni andra kritiker som har fastnat i individualiteten och okunskapen, jag hoppas att ni kan bryta er loss. Att ni kan börja ägna verken den uppmärksamhet och efterforskning de förtjänar. Som kritiker har vi alldeles för stor makt över konstnärers livsverk för att luta oss tillbaka och försumma dem.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Kulturens köttberg heter Karin, Åsa och Anna

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Kulturkritik

Litteratur

Film

Aya Kanbar