Coronasmittan gör det svårt att glömma döden

Ett virus bryr sig inte om några gränser

avTone Schunnesson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kroppen är ockult, skriver författaren Lee Edelman, eftersom den bär på sin egen död. 

Men kroppen bär också på något mer hoppfullt: Vår odödlighet, eftersom vi har en uppseendeväckande förmåga att glömma ett slut vi vet är oundvikligt. Närheten till döden kan göra en tro på framtiden svår, och en allt för livlig tanke på slutet är förlamande. 

Med tiden har jag upptäckt små medel som motar bort avslutet. Ett exempel är att jag köpt en soffa på avbetalning. Varje gång jag sätter mig i soffan tänker jag på skulden och hur den pekar framåt. Jag har tagit på mig ett uppdrag, att betala soffan, och jag ska slutföra det. Soffskulden är en affirmation. Jag ska bo här, jag ska arbeta. Jag glömmer döden, och lever på.


När en obotlig influensa sprider sig över världen sätts glömskan på prov. Det är inte tanken på att bli sjuk som hotar mig, utan vad sjukdomen gör med min rutin. 

Att förlora sig i vardagens ärenden är ett botemedel mot ångest, men nu låter jag bli att åka in till biblioteket för att skriva. Planlöst går jag runt i min lägenhet, och rutinens avsaknad gör att katastrofen känns mer påtaglig än andra möjliga katastrofer. Varenda död rapporteras och människor är hätska mot varandra, i kollektivtrafiken och på affären. Jag tror att den påtvingade påminnelsen om vad vi vill förtränga gör ont.


Men hur gör man då, för att återfå känslan av kontroll när man ställs inför faktumet att den är förlorad? 

Svaret verkar vara gränser, och gränserna dras runt den egna kroppen och gränserna dras en extra gång runt nationen. Nu är det dags att återvända hem, säger norska utrikesdepartementet samtidigt som det första fallet av corona upptäckts i Morialägret på Lesbos. 

Där lever asylsökande människor under förhållanden ovärdiga en människas liv. De grekiska lägren är redan plågade av sjukdomar som sprider sig snabbt, eftersom det råder brist på vatten och tvål. Karantänen som ska rädda livet på våra svaga, här i Sverige, är omöjlig där. Fascister misshandlar läkare och tänder eld på lager med mat. Europa är stängt. Frågan om hem blir hängande i luften.

Är man innanför en gräns går det att tänka på gränsen som osynlig, är man utanför gränsen är det svårare. Europeiska länder har stängt sina gränser, för att skydda sitt folk. 

Men just ett virus är väldigt obrytt inför var det får och inte får gå. Jag tänker att nationen är ockult, precis som våra kroppar. Nationen bär på sin egen död, kan man säga.


Jag går runt i mitt hem med ett tryck över bröstet. Utomhus känns avlägset. Katastrofen nära. Det har den väl i och för sig alltid varit. För vissa mer påtagligt än för andra.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Döden