Hon tillåter det galna och otrevliga hos sina gestalter

Karin Smirnoff knyter ihop trådarna i den tredje romanen om Jana Kippo

Av: Pia Bergström

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Karin Smirnoff (f 1964) avslutar sin trilogi med romanen ”Sen for jag hem”.
Foto: Polaris
Karin Smirnoff (f 1964) avslutar sin trilogi med romanen ”Sen for jag hem”.

Den stenhårt vresiga Jana Kippo från västerbottniska byn ”Smalånger” är tillbaka igen.

I den första hyllade delen av Karin Smirnoffs romanserie, Jag for ner till bror, räddar Jana sin tvillingbror från alkoholdöden. I den andra, Vi for upp med mor, begraver de modern i hennes barndomsby, den gammellaestadianska byn Kukkojärvi i Norrbotten. Den mer känslige, just tillnyktrade brodern lockas in i den sektlika gemenskapen men Jana räddar honom igen. Väl hemma i Smalånger kastar han sig utför ett stup.


I den tredje romanen, Sen for jag hem, knyter Smirnoff ihop trådarna. Stilen är lika korthugget rak, drastisk och dialektkryddad som de föregående böckerna och författaren fortsätter att berätta medelst personernas handlande i det yttre snarare än att utveckla deras inre motiv. Efter broderns död låter hon Jana lugna ner sig och slicka sina sår.

Jana vill förstå sina svåra känslor, sina blinda rastlösa livsval och oförmågan att svara på den tidigt bortadopterade dottern Dianas envetna kontaktförsök. Hon undrar mycket över dimman i huvudet när det gäller den starka dragningen till den vilda och opålitliga konstnären John. Hon samtalar ofta med sin döde tvillingbror. De behövde ju aldrig säga så mycket högt ens när han levde. Han retas som han alltid gjort men vet ju inte mer än hon om livet och ödet.


Jana är nu inte den som sörjer sin bror genom sjukskrivning och gråt. Hon fortsätter kämpa i hemtjänsten vars villkor blivit alltmer ansträngda efter en privatisering.

Gamlingarna som inte kan ta hand om sig själva ligger ensamma i sina sängar i avlägsna hus och gårdar och hör snön falla och kråkorna kraxa. Medan de dör, dör glesbygden. Den smärtan, över hembygdens, landskapets, barndomsbyns döende finns med i hela romanserien som en dov och desperat bakgrundston.

Och Jana tillbringar alltmer tid med att knåda sina lergubbar. Hon kallar dem minnesavbildningar. Hon får form på den sadistiske, våldsamme fadern, den likgiltiga bortvända modern, John och andra våldsamma, nyckfulla mansfigurer hon attraherats och skadats av. Hon lyfter dem liksom bort från sig själv.

Skrivande, och läsande, kan ju fungera på liknande sätt.


Skildringen av Janas väg till konstnärskapet är inte lika övertygande som hennes tuffa och rediga kamp för överlevnaden bland bybor, onda barndomsminnen och ilskna björnar men jag beundrar Smirnoff för att hon på sitt handfasta vis försöker gestalta även sånt som Smalångerborna, för att inte tala om laestadianerna uppe i Kukkojärvi helst blundar för, förnekar och fördömer.

Det finns mycken människovärme i Smirnoffs bokserie. Hon tillåter det galna och otrevliga hos sina romangestalter, särskilt porträtten av de gamla och ofärdiga ensamma i sina hus tycker jag mycket om. Och sättet Jana talar med djur, utan gränser i sitt huvud. Önskar jag kunde.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN