ÅSIKT

Hög tid att vända kappan, Andersson

Enna Gerin om den växande kritiken mot det finanspolitiska ramverket

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det pågår ett fundamentalt skifte i synen på den ekonomiska politikens ramar. Det liksom smyger sig fram, mitt framför näsan på oss. 

Samhällseliten vänder nu kappan efter vinden. De hoppas att ingen ska minnas vad de ställt till med när de bakbundit den demokratiska statens finanspolitik i decennier. Hur detta vansinne undergrävt demokratins möjlighet att lösa samhällsproblem.

Framför allt kommer ingen vilja ta ansvar för en tio år lång krispolitik som trissat upp värdet på tillgångar som aktier och fastigheter. Ofattbara mängder billiga pengar har pumpats in på börsen och gjort de som äger kapital allt rikare. Därför har ojämlikheten skenat.

I stället kunde ekonomin ha stimulerats genom stora gemensamma samhälls­investeringar. Satsningar på ­infrastruktur, bostadsbygge och klimatomställning hade kommit alla till del. 

Men det fick vi inte göra. För vi satt fast i en nyliberal tvångströja: vårt finanspolitiska ramverk.

Nu när lågkonjunkturen står för dörren och nästa ­finanskris lurar har polletten börjat trilla ner. Äntligen har den växande ekonomiska ojämlikheten erkänts som ett problem. Nu rör det sig också framåt i frågan om skatterna. 

Senast var det Lars Calmfors som i sin ledare (Dagens Nyheter 14 aug) argumenterade för en återinförd fastighetsskatt. Närings­livets gamla husekonom ­menar att det viktigaste i en ny skattereform är att minska inkomstskillnaderna och öka skatteintäkterna till välfärden. Hör och häpna!

Men viktigare än skiftet i synen på skatterna är att vi till slut begraver det finanspolitiska ramverket. På Expressens liberala ledarsida frågar sig Anna Dahlberg vem som är beredd att betala för ett Sverige som håller ihop. 

Svaret är den som ökar skatte­intäkterna och ­låter staten göra nödvändiga och storskaliga låne­investeringar igen. Klas ­Eklund, en gammal räv i den S-märkta kanslihus­högern, uppmanar nu finansdepartementet att ”tänka om” när penningpolitiken nått vägs ände, statsskulden är rekordlåg och staten i princip får betalt för att låna pengar (Dagens ­Nyheter 12 aug). 

Samtidigt ifrågasätter Carl-Johan Westholm, före detta vd för Företagarna och Svensk Handel, det finanspolitiska ramverkets totalbudget. Staten bör kanske helt enkelt återgå till att skilja på en driftsbudget för ­löpande konsumtion och en kapitalbudget för viktiga samhällsinvesteringar (Kvartal 12 aug).

LO-ekonomer har länge stångat sig blodiga mot tondöva finansdepartement och drivit på för en mer expansiv socialdemokratisk ­finanspolitik. S-ministrar har tyvärr inte haft modet att utmana den enda vägens ­finanspolitik. 

Nu när pendeln börjar svänga är vissa snabbare än andra. 

Finansminister Magdalena Andersson (S) får skynda sig om hon inte vill bli sist på bollen i kappvändarligan.

avEnna Gerin