ÅSIKT

5 sätt att stoppa Israel

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Pierre Schori: Reinfeldt måste tala klarspråk om folkrätten

1 av 3 | Foto: Foto: AP
Palestinier tar sig fram på hästkärror genom ett sönderbomat område i flyktinglägret Jebaliya i norra Gaza.

USA:s invasion av Irak 2003 fick en rasande Kofi Annan att överväga att avgå. Han valde att stanna för att värna folkrätten och världsorganisationens anseende. Säkerhetsrådet hade ju trots alla George W Bushs brutala påtryckningar vägrat att gå med i ett illegalt krig.

Kofi Annans efterträdare har ställts inför ett liknande dilemma. Under Ban Ki-Moons besök i Israel bombades FN:s högkvarter i Gaza. Även han blev rasande.

FN-chefens vrede späddes på i Gazas ruiner där tusentals värnlösa har massakrerats och traumatiserats i de massiva israeliska angreppen mot civila mål som polisstationer, ambulanser moskéer, ministerier och bostäder. Två hundra palestinier dödades denna första dag.

Krigets lagar och folkrätten kräver tre saker för vedergällning: den måste vara proportionerlig, det ska inte finnas något annat möjligt sätt, och syftet ska kunna nås. Så har inte fallet varit. UD:s och FN:s mångårige rättschef Hans Corell har talat om ”en fullständigt oproportionerlig våldsanvändning”.

Corell fick stöd av tio israeliska människorättsorganisationer som även krävde klarhet om Israel använt fosforbomber mot bostadsområden.

Att israeliskt flyg släppt ett stort antal fosforbomber, bekräftades av media och Amnesty när de två veckor senare till slut släpptes in i stridszonen.

De som i Sverige försvarar Israels attacker mot civila mål, tar också ansvar för dess konsekvenser. Hur man tänker på den kanten fick jag höra av en ledande regeringsföreträdare. När jag påpekade att Israel bombat Gazas universitet, blev svaret:

– Du menar det islamiska universitetet.

Samma person har fördömt Robert Mugabes regim i Zimbabwe, men inget sagt om Israels Mugabefasoner att utestänga journalister från stridszonen.

Till råga på eländet är Israel också den enda medlemsstaten i FN som upprepade gånger angripit FN:s personal och byggnader. Terrordådet mot FN i Bagdad 2003 utfördes av al-Qaida. Israels stridskrafter är också ensamma om att smula sönder internationella biståndsprojekt och att ”råka” döda dess personal. Röda korsets generalsekreterare Christer Zettergren uppgav att deras konvojer var mycket medvetet mål för beskjutning från Israel.

Det är uppenbart att Israel denna gång har gått över en gräns. Det kan inte finnas en folkrätt för Israel och en annan för alla andra.

Både Israel och Hamas avvisade den senaste FN-resolutionen. Men det är Israel som under årtionden har vägrat att uppfylla de grundläggande FN-resolutionerna om land för fred och föraktfullt avvisat arabstaternas fredsplan från 2002. Landet är som alla medlemsstater förpliktigat att implementera säkerhetsrådets beslut.

När andra stater saboterar en fredsprocess eller bryter mot folkrätten, tvekar inte säkerhetsrådet att tillgripa eller hota med sanktioner. Så skedde i Elfenbenskusten i januari 2006 när skaror av presidentmakten närstående ungdomsgäng i tre dagar omringade och attackerade FN-högkvarteret i huvudstaden medan andra angrep och vandaliserade FN:s och Rädda Barnens kontor och lager ute i landet. Säkerhetsrådet satte då gängledaren på sanktionslistan, Kofi Annan skickade en skarp protest till presidenten med en räkning på 3,5 miljoner dollar för förstörd FN-egendom.

Ban Ki-Moon kräver i samma anda nu en internationell undersökning av vad som hände i Gaza. Han behöver allt stöd han kan få, också av Sverige. I Gazafallet står den globala rättsordning som världens nationer mödosamt byggt upp sedan andra världskriget på spel, liksom respekten för den internationella humanitära rätten och olika Genèvekonventioner.

För Sverige har försvaret av folkrätten traditionellt varit en utrikespolitikens hörnpelare. Under Irakkriget började man dock svaja. Folkrätten kunde tolkas på olika sätt, antydde både stats- och utrikesminister och sedan blev det tyst i frågan.

Vi som kräver klarspråk och en tydligare politik av regeringen gör det i avsky inför den regionala supermaktens övervåld och förakt för FN samt på grund av det mänskliga lidandet på båda sidor av gränsen.

Men det gäller också att värna Sveriges anseende som rättstat och trovärdig förespråkare för fred och försoning.

Det finns en rad viktiga saker som regeringen kan och borde göra:

1 Ge offentligt stöd åt Ban Ki-Moons krav på en opartisk internationell undersökning. Erbjud svensk expertis och ekonomiskt stöd. Instruera Sveriges FN-ambassadör att ta upp frågan i nästa veckomöte för EU:s ambassadör. Om inte enighet kan nås, bör Sverige ta upp frågan i generalförsamlingen. Och om inget annat hjälper, finns det inget som hindrar regeringen från att själv ta initiativ till en internationell kommission. Så gjorde Göran Persson i fråga om Kosovo; det bidrog till att klargöra konflikten och dess folkrättsliga förutsättningar. En utredning skulle också visa den muslimska världen att man tar folkrätten på allvar.

Jag skriver detta från Beirut, där den förre (kristne) informationsministern i Libanon, Michel Samaha, berättar om den chock som han och andra drabbades av inför EU:s lama reaktion inför den ”holocaust” som de och deras familjer bevittnade dagligen på Al-Jazeera.

2 Stoppa allt vapensamarbete med Israel. Konsument-, idrotts- och turistbojkott är en privat sak för den enskilde medborgaren. Men statligt vapensamarbete med Israel är det inte. Det är stötande att Israel har tillstånd att testa vapen i Kiruna som lemlästar civila i Gaza.

3 Följ Kofi Annans exempel och kräv ersättning. Be Sida offentliggöra hur mycket av det svenska biståndet som har förstörts i Palestina. Sverige har stött uppbyggandet av elförsörjningen i Gaza med cirka 200 miljoner kronor. Delar av nätet förstördes redan vid tidigare attacker. Och det finns ännu tidigare skulder att inkräva. För tio år sedan stod Gazas internationella flygplats färdig med bistånd från Japan, Egypten, Saudiarabien, Spanien, Tyskland, Marocko – och Sverige. 2001 raserades kontrolltornet av israeliska armén, och året därpå förstördes landningsbanorna. Israels skäl, då som nu, var att hejda införsel av vapen och att straffa palestinierna för deras stöd åt terrorismen. Då var det ”terroristledaren” Yassir Arafat, som sju år tidigare hade fått motta Nobels fredspris.

4 Verka för att isoleringen av Hamas hävs. Sverige kunde som medlem av EU:s trojka följa upp det försök som Finland gjorde under sitt ordförandeskap. Sedan dess har nästan alla insett att det var ett misstag att foga sig i George W Bushs krav på att terrorriststämpla organisationen. Nobelpristagaren Martti Ahtisaari sade i samband med prisceremonin i Olso, att 80 procent av alla som han hade förhandlat med, en gång hade varit ”terrorister”.

Arafat förnekade Israels existens och använde terrorism som ett medel till dess att Bruno Kreisky, Olof Palme och Sten Andersson genom intensiva samtal fick Arafat att ändra PLO:s politik. Hamas sade sig efter sin valseger 2006 kunna stödja den arabiska fredsplanen om den palestinska koalitionsregeringen återbildades och en folkomröstning genomfördes. Denna möjlighet till fortsatt dialog utnyttjades inte. I stället blev Hamas bannlyst och biståndet från väst klipptes av. Hur kan någon tro, att man kan skapa fred med hälften av palestinierna (PLO) medan man bekämpar den andra, segrarna i arabvärldens mest rättvisande val?

Även humanitärt har EU försatt sig i en knipa. Under 2007 och 2008 avsatte Bryssel över 700 miljoner euro för Palestina utan att kunna ge något direktstöd till Gaza på grund av bojkotten. Efter Israels misslyckade försök till regimskifte, har Hamas återtagit sin administrerande verksamhet. Det är pinsamt att EU tvingas förhandla med ockupationsmakten Israel om hur man ska få föra in humanitärt stöd. Vad hände med principen om humanitär intervention?

Om inte EU byter politik, kommer den blockad som aldrig hävdes mot det ”frigivna och självstyrande” Gaza att fortsätta. Därmed skulle man döma de belägrade Gazaborna till ytterligare lidande, denna gång förorsakad av EU, inklusive Sverige.

5 Regeringen måste under alla omständigheter avvisa alla krav från Israels sida att Sveriges humanitära stöd till Gazas folk måste kanaliseras via den Palestinska myndigheten på Västbanken, bara för att Hamas ska uteslutas ur processen. Efter Israels misslyckade försök till regimskifte har Hamas återtagit sin administrerande verksamhet. FN:s biståndsorgan, UNWRA, finns redo på plats. Låt dem göra sitt jobb att lindra nöden och börja återuppbyggnaden. De är vana att arbeta med den lokala Hamasadministrationen. Att ge efter för Israels villkor vore att bedriva politisk utpressning med mat och mediciner och annan akut hjälp. Dessutom under tryck från, och tillsammans med, en stat som själv har orsakat de skriande hjälpbehoven.

Pierre Schori, chef för tankesmedjan Fride i Madrid