Tillbaka till framtiden

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sven-Olov Wallenstein om Jean-François Lyotard och startskottet

För exakt 30 år sedan lämnades en oansenlig liten skrift in till universitetsstyrelsen i Québec: Det postmoderna tillståndet – en rapport om kunskap, författad av Jean-François Lyotard.

Den blev aldrig någon bästsäljare, men skulle ändå ge upphov till kulturvärldens mest hatade och uttjatade debatt – frågan om post­modernismen. Men inträffade någonsin ”det postmoderna tillståndet”? Och är vi i sånt fall kvar i det? I dag inleder Aftonbladet en serie om begreppet som förändrade kulturvärlden för alltid

Hösten 1979 publicerades en bok som till en början föreföll vara en marginell produkt, men som skulle komma att få en oanad betydelse: Jean-François Lyotards ”Det postmoderna tillståndet”. Den lite bleka undertiteln, ”En rapport om vetandet”, indikerar textens ursprung – den var beställd av universitetsrådet i Québec. På knappa hundra sidor tämligen glanslös prosa försöker den överblicka en serie förändringar som skett på de olika vetenskapernas, konstarternas och politikens fält, ungefär från 60-talet och framåt. För den som var bekant med det högst personliga filosofisk-litterära språk som Lyotard hade utvecklat i sina tidigare böcker – där han kryssat mellan fenomenologi, psykoanalys och marxism, och försökt ladda kroppen, begäret, och inte minst den tidiga modernismens bildkonst med en revolutionär potential – föreföll boken utan tvekan som ett beställningsverk bestämt att samla damm i något kanadensiskt bibliotek.

Men termen ”postmodernism”, som han med referens till en redan etablerad diskussion i amerikansk sociologi och kulturdebatt använde för att beskriva samtiden, skulle snart bli till en övergripande rubrik för en explosiv debatt. Dess teman klingar än i dag i många strider inom human- och samhällsvetenskaperna, även om själva termen ”postmodernism” blivit svår att använda för annat än polemiska syften.

Ibland föreföll det som om den efterföljande debatten i sitt raseri omedelbart kopplade loss från vad som faktiskt stod i Lyotards bok. Om man i dag, trettio år senare, läser om den finner man ett antal tentativa prognoser för kunskapsproduktionens utveckling i de avancerade kapitalistiska samhällena, vilka i princip alla besannats. Lyotard skulle senare komma att formulera en hel serie filosofiska svar på denna utveckling, som rör sig från försök att formulera idéer om rättvisa och etik baserade på en konstitutiv pluralism, till teorier om den moderna teknikens och det sublimas roll i den moderna konsten. De senare kom framför allt till uttryck i den utställning han kurerade på Beabourg 1985, ”Les immatériux”, där den nya informationsteknologin och dess ”immaterialier” stod i centrum.

Den grundläggande tes Lyotard lanserar 1979 är att det moderna, vars begynnelse han daterar till skiftet mellan 1700- och 1800-tal, binds samman av ”stora berättelser”. Dessa berättelser sammanför alla spridda erfarenheter i ett större sammanhang, som kan handla om vetenskapens universalitet, människans universella frigörelse som bärare av rättigheter, eller den klass som en gång ska ersätta alla andra som det universella subjektet. Franska revolutionen, bildandet av det moderna universitet eller marxismens revolutionära löften kunde vara exempel på sådana berättelser.

Lyotard underkastar dem här inte någon djuplodande teoretisk kritik, utan nöjer sig med att konstatera att de förefaller att ha förlorat sin bindande kraft. Vi har blivit mer känsliga för skillnader i världen – vi har blivit medvetna om att de begrepp inom den politiska filosofin som formerades runt 1789 inte kan universaliseras på något oproblematiskt sätt. De olika vetenskaperna konvergerar ingalunda mot någon absolut Teori om Allting, och revolutionen var ett löfte som ofta lett till sin katastrofala motsats.

Denna nya sensibilitet för skillnader beskrivs i filosofiska termer som lånats från Kant och Wittgenstein. Från Kant (som Lyotard senare skulle ägna flera böcker och essäer) kommer idén om en kritik av förnuftet, som handlar om att dra gränser mellan estetiska, vetenskapliga och etiska problem. Den bild av Lyotards filosofi som ett ensidigt avståndstagande från ”upplysningen”, som lanserades av Jürgen Habermas och sedan envist bitit sig fast, är missvisande. Lyotard vill tvärtom fortsätta det program som lanserades i Kants berömda essä ”Svar på frågan: Vad är upplysning”, om än förvisso bortom Kants svar. Till hjälp tar han Wittgensteins tankar om språket som en serie av lokala spel, som inte kan fogas samman till en övergripande helhet: det finns inget sådant som Språket med stort S, utan en mångfald av språkformer.

Detta betyder emellertid ingalunda att ”förnuftet” som sådant skulle avvisas, bara att det måste undersökas på ett mer differentierat sätt. Här, och än tydligare i sina följande böcker, ställer Lyotard oss inte bara inför språk- och vetenskapsfilosofiska problem, utan också sådana som gäller rättvisa. Vad skulle en rättvisa innebära som respekterar idén om pluralitet, samtidigt som den tvingar oss att jämföra det ojämförbara, finna ”övergångar” (med en term han lånar från Kant) och fälla omdömen utan att vara i besittning av universella regler?

Att undersöka sådana passager mellan olika rationaliteter, utan att tro sig kunna ge övergripande kriterier, är för Lyotard den postmoderna filosofins uppgift. Man kan kritisera de olika lösningsförslag som han erbjöd i sina senare böcker, liksom hans sätt att använda Kant och Wittgenstein: men den principiella uppgift han ställde oss inför har ingalunda förlorat sin aktualitet. Den har heller inget att göra med något odifferentierat avvisande av rationaliteten.

Samma sak gäller de vetenskapssociologiska resonemang som upptar huvuddelen av boken från 1979. För Lyotard är informationsteknologin en av de väsentliga drivkrafterna bakom den nya samhällsutvecklingen, men han betonar också dess tvetydighet. Å ena sidan har den uppmuntrat till ett kritiskt experimenterande som gjort de gamla stora berättelserna obsoleta, å andra sidan tenderar den att underställa den resulterande mångfalden en annan ny berättelse som handlar om effektivitet och ”performativitet”. Han förutspår att den akademiska kunskapsproduktionen kommer att vitaliseras av denna informatisering av samhället. Samtidigt anar han att den fria forskningen, i takt med att det klassiska humboldtska universitetet förlorar sin legitimitet, kommer att hotas när den allt mer kommer att underställas krav från företagsvärlden och de politiska byråkratierna. Det är svårt att inte känna igen de diskussioner som förs i dag. Och den appell med vilken boken slutar, ”fri tillgång till information” – eller ”databanker”, med 1979 års vokabulär – är ju kanske mer aktuell än någonsin.

Fotnot: I senaste numret av Psykoanalytisk tidskrift (nr 28–29) finns Lyotards La condition postmoderne i översättning till svenska av Mats Leffler och Håkan Liljeland.

Sven-Olov Wallenstein
Sven-Olov Wallenstein är lärare och forskare i estetik
vid Södertörns högskola, och chefredaktör för Site.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.