ÅSIKT

Mohamed Omars extremism kan skada muslimer i Sverige

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Magnus Ringgren: Han har lyckats vira in radikalkonservatismen i ett islamistiskt omslagspapper

Muslimer i Sverige kan ta skada av poeten och debattören Mohamed Omars extrema ställningstaganden. Det går knappt en dag utan en ny droppe etter, som ur en drakkäft. Hans syn på Mellanösternkonflikten överensstämmer med Hamas och Irans. Fred vill han inte ha, tvåstatslösningen är ond. Hans antisionism liknar betänkligt antisemitism. Han hävdar att Israel begått folkmord i Palestina. Däremot har inga folkmord ägt rum i Kambodja (han har gudbevars intervjuat Jan Myrdal) eller Darfur. Han hyllar förnekare av förintelsen. 11 september utfördes inte av muslimer eftersom muslimer per definition inte kan göra sånt.

Många förfasar sig. En del vänsterfolk tvingar sig att försvara denna åsiktspalett trots att det uppenbara inslaget av fnoskiga konspirationsteorier kan få vem som helst att vrida sig i blygsel. Man tror sig tvungen att stödja Omar för att han tycks tala för jordens fördömda. Det gör han inte. Det finns ett annat program än islam dolt i det han säger.

Om man för ett ögonblick lägger ljuset lite annorlunda och bortser från att Mohamed Omar kallar sig ”islamist” – ett grumligt begrepp som borde avföras ur diskussionen - kan man hitta rötter till hans åsikter på mycket närmare håll än hos mullorna i Iran. Man får syn på radikalkonservativa och högerextrema tankar av europeiskt 1900-talssnitt. Jag har bevittnat detta idéinflöde eftersom jag känt Mohamed Omar sedan hans sena tonår.

Omvändelser kan ställa till stor oreda i en människas inre. Inte förrän under Gazakriget i januari vart det ”islamism” av det hela. Fram till årsskiftet fick reaktionära tankar, kristna som muslimska, inget stort genomslag i Omars journalistik. Den var egensinnig men ganska sansad och brobyggande, särskilt i tidskriften Minaret där jag själv medarbetade under hans redaktörstid.

Som mycket ung på 90-talet hade Mohamed Omar personliga relationer till kretsen kring tidskriften SALT. Även om han som underklassblatte blev illa behandlad av överklasslynglarna i gänget gjorde mötet tydligen intryck. Där fanns till exempel Jonas de Geer, tidigare bland annat presstalesman för Nationaldemokraterna, i dag talesman i Sverige för SSPX, den prästorden som nyss till hälften tagits till nåder av den katolska kyrkan men som hyser historierevisionister som biskop Richard Williamson.

Till de radikalkonservativas husgudar i Sverige hörde och hör Tage Lindbom. Han var en gång chef för Arbetarrörelsens arkiv och hade ett minst sagt invecklat förhållande till rörelsen, men mot slutet av sitt liv blev han en mycket konservativ essäist. SALT-kretsen satt vid mästarens fötter. Lindbom inbillade världen i decennier att han var katolik, men i verkligheten konverterade han tidigt till islam. Hans reaktionära politiska budskap förkläddes för det mesta till religiös mystik. Honom har Omar hyllat åtskilliga gånger genom åren.

När Omar tillkännagav sitt utträde ur Svenska PEN hänvisade han inte bara till klubbens bristande stöd för fängslade islamister i arabvärlden. Han skrev också att PEN borde ställa upp för Horst Mahler och David Irving.

Horst Mahler dömdes nyligen i tysk domstol för att ha förnekat förintelsen. Hans straff förlängdes eftersom han använde rättegången för att fortsätta sin propaganda. Mahler var en gång medlem av RAF men ”svängde åt höger” – Omars uttryck – och är i dag nynazist.

Den brittiske historikern – han kallas så - David Irving är nyss frisläppt ur österrikiskt fängelse efter avtjänat straff för samma brott som Horst Mahler. Jag tror inte att någonderas verksamhet har den ”verkshöjd” som PEN-klubben kräver för att stödja en förföljd intellektuell.

På Omars blogg finns en intervju med Alf Härdelin, Uppsalaakademiker och katolik närstående den ärkekonservativa organisationen Opus dei. Texten är märklig. Intervjuaren försöker provocera Härdelin, mycket grovt, att säga förgripliga ting. Härdelin håller emot, men det han ändå säger placerar honom på den yttersta högerkanten. Hos honom finns den typiska avogheten mot upplysningen, en tydlig radikalkonservativ markör. För Härdelin sker avfallet från den gamla goda världen när – man häpnar - Sigismund inte blev katolsk kung av Sverige. För Tage Lindbom låg guldåldern i högmedeltiden. Vad därefter kommit har varit vedervärdigheter. Moderniteten är lika med förfall.

Listan skulle kunna göras längre utan att man behöver dra in islamistiska tänkare i Omars andliga stamträd. Det är inte alls underligt att i detta träd infoga de så kallade kristna tänkare jag nämnt här eftersom Omar har ett förflutet också som aktiv kristen.

Benhårda samhällsstrukturer, apokalyps och guldåldersmyter, USA-hat, förakt för kvinnor och feminism, fnysningar åt homosexuella, avsky för demokrati och modernitet, observans inför den rätta läran – en del av detta känns givetvis igen också från vänsterns mindre gloriösa historia. Ytterligheter har en tendens att beröra varandra. Men att somliga i dagens vänster – som ju borde vara mycket klokare – inte känner igen klassisk ultrahöger, kant i kant med fascism och nazism, när den framträder så tydligt som hos Mohamed Omar är ganska gåtfullt. Han har lyckats vira in radikalkonservatismen i ett islamistiskt omslagspapper.

Magnus Ringgren