ÅSIKT

2018 – året då allt är till salu

Kristofer Andersson om Rebecca och Fionas nya skivbolag

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: LASSE ALLARD
”Rebecca & Fiona är populärkulturella ikoner, och är precis som Stereo Stereo i stort, ambassadörer för motkulturen”, skriver reklambyrån Garbergs i ett pressmeddelande.
KULTUR

2018. Året då ingen är intresserad av sammanhang, men alla älskar framgång. Det är en farlig cocktail. Drick, och till slut festar du med vem som helst.  

Så klart har även popkulturen och dess bevakare börjat punda framgång och förblindas av ytliga poser. Med resultatet att succé och ett schysst budskap om typ fred på jorden är viktigare än kvalitet och integritet.  Vem du är, vilka du hänger med och vad du egentligen gör om dagarna tycks vara skitsamma, bara du kan snacka i floskler – så är också Resumé numera en mer inflytelserik kulturtidning än Dagens Nyheter. 

Exakt så här stjäl och förintar reklamare, eller förlåt, ”kommunikatörer”, ord som en gång betydde något


Nyligen beslutade Rebecca & Fiona att lämna skivbolaget Universal, för att i stället ge ut sin musik på ”den oberoende” reklambyrån Garbergs, som nyligen grundade skivbolaget Stereo Stereo. På sedvanligt byråtugg heter det på Garbergs sajt att de drivs av att ”låta idéer, varumärken och människor växa”. De är för jämställdhet också! Fort – hit med bucklan, langa Nobels fredspris!

”Rebecca & Fiona är populärkulturella ikoner, och är precis som Stereo Stereo i stort, ambassadörer för motkulturen”, säger artisten och vd:n Sakarias Berger i ett pressmeddelande.

Läs den meningen igen: Exakt så här stjäl och förintar reklamare, eller förlåt, ”kommunikatörer”, ord som en gång betydde något. Och alla håller käften! 

Vi borde egentligen ockupera kontoret på Stadsgården 6, men i stället har förstås Garbergs redan fått mediekredd, bland annat genom en stort uppslagen artikel i DI Weekend av Jan Gradvall, alltid på plats när medelmåttor ska upphöjas till stjärnor. 

Det är typiskt att det blir ett himla hallå när glassföretag gör anspråk på politik, men när kulturen (alltså i själva verket: våra tankar, erfarenheter och liv) annekteras står alla bara och glor, eller till och med uppmuntrar skiten.

Allting Stereo Stereo gör syftar till att öka värdet på moderföretaget. Ett företag som det är direkt olämpligt att som artist liera sig med. Jag har väntat med att skriva den här texten i två månader
i hopp om att någon annan för en gångs skull ska göra sitt jobb, men alla tycks ha gått på semester.

Till dig som är konstnär: Den artist som kritar på för Stereo Stereo säger, vare sig den vill det eller inte, att allt är till salu. Det finns en anledning till att hålla reklambranschen på armlängds avstånd: Deras jobb är att urskiljningslöst sälja och förpacka vad som helst till vem som helst. 

Det är alltså inte nydanande, nytänkande eller kreativt när reklamare langar fram ett skivbolag och likställer deras verksamheter med konst – det är tvärtom jävligt olämpligt.

Det är förståeligt att Rebecca & Fiona inte pallar att hänga med lirarna i den separatistiska grabbföreningen Universal en enda dag till, men det innebär ju inte att man måste liera sig med den näst äckligaste i rummet. De, om några, har ju både  begåvning och erfarenhet nog att till hundra procent stå på egna ben.

Att Garbergs står som avsändare av ord som ”konst” och ”motkultur” är lika seriöst som att Doris Hopp skulle blivit vigselförrättare på bordellkarriärens höst


Här finns en numera bortglömd konfliktlinje – den högst verkliga gränsen mellan föreställning och äkta. Garbergs tjänar deg på att manipulera verkliga värden: Vår frihet, våra idéer och vår uppfattningsförmåga; vår röst som en dag kan bli till konst. Allvarliga saker alltså, inte en Big Mac. 

Att Garbergs står som avsändare av ord som ”konst” och ”motkultur” är lika seriöst som att Doris Hopp skulle blivit vigselförrättare på bordellkarriärens höst. 

Jag beundrar Rebecca & Fiona. De är begåvade konstnärer, och har dessutom varit en politisk muskel i en avpolitiserad genre. Därför är det mycket tråkigt att de numera får sitt uppehälle från en i alla delar rutten bransch. Garbergs skyltar gärna – kommunikatörer som de är – med en riktigt woke kundlista och japp, de har även mjukisarna på Friends som kunder. 

Hade jag haft ett intresse för rätt och fel, bara sådär i största allmänhet, skulle jag hellre skjuta mig själv i huvudet än att på något sätt kopplas samman med Postkodlotteriet


Men vore jag antirasist skulle det skava i mig, om jag visste att allting jag gör på jobbet bidrar till att sponsra SL:s intressen, ett företag som i sin tur mer än gärna upplåter reklamplats till rasistisk skit.

Vore jag intresserad av arbetsrätt, skulle jag inte vilja att mitt lönekuvert kom från Norwegians kampanjer. 

Vore jag intresserad av skattepolitik, skulle jag bli ledsen om jag betalade min hyra med pengar från Betsson, effektiva skattesmitare med sommarstuga på Malta sedan 2004. 

Hade jag haft ett intresse för rätt och fel, bara sådär i största allmänhet, skulle jag hellre skjuta mig själv i huvudet än att på något sätt kopplas samman med Postkodlotteriet, som ju inte tvekat att ta ut sex miljoner i ren vinst, trots att överskottet förväntas gå till välgörenhet. Eller med maffiabossarna på Svea Ekonomi.

2018. Året då vi har förvandlat ord som hunger och törst till att handla om käk


Till Garbergs har jag en sak att säga: Sätt er ner. Ni skulle inte känna igen avantgarde om det så var era egna kids det handlade om. 

Till alla andra: Kulturen i dag är inte hotad av nykonservatism eller en krympande politisk respekt för subversiva utövare. Däremot är den i ett uselt skick, ett direkt resultat av att inte bara skapare, utan också bevakare, inte längre ser skillnad på polare och högst verkliga fiender. 

2018. Året då vi har förvandlat ord som hunger och törst till att handla om käk. Ett tillstånd, ett paradigm, som inte är vackert. Inför kommande år förväntar jag mig att konstnärer och kulturjournalister fattar att vissa branscher och yrkesutövare icke är förenliga med det vi gör.

Men att gå vidare, är tyvärr en våldshandling som ingen överhuvudtaget längre tycks begära.