Wagner sökte vansinnet som Verdi ville bota

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

200-årsjubileum för operagiganterna som fortfarande är varandras motsatser

1 av 2
Lindy Larsson och Charlotte Engelkes i "The very Wagner hero hour". I vår uppträder de tillsammans i "The very Wagnerian night" på Operan i Stockholm. Foto: Mats Bäcker
Giuseppe Verdi Föddes 10 oktober 1813 i fattig landsbygdsmiljö, studerade i Milano. Fulländade och förfinande den redan rådande franska och italienska traditionen med operor som "Rigoletto", "La Traviata" och "Nabucco". Sin "Aida" gjorde han till invigningen av Suezkanalen. Hans musik upplevs ofta som lättillgänglig och många känner igen fångarnas kör ur "Nabucco" eller triumfmarschen i "Aida" utan att veta att det är Verdi som skrivit dem. Källa: NE

Richard Wagner och Giuseppe Verdi, två giganter födda samma år. När deras 200-årsjubileum firas under 2013 framställs de fortfarande som varandras motsatser.

Om Wagner var terroristen var Verdi i stället terapeuten. Åtminstone om man ska tro den brittiske operanörden och kulturhistorikern Peter Conrads beskrivningar av två av operavärldens största kompositörer.

I sin nya bok "Verdi and/or Wagner: Two men, two worlds, two centuries" menar Conrad lite tillspetsat att Wagners vision var att göra människor galna, medan Verdi med sina mer lättillgängliga stycken ville trösta och lugna oroliga själar.

Mer oomtvistligt är att italienaren Verdi, med operor som "La Traviata" och "Aida", in till fulländning förfinade den på 1800-talet rådande operatraditionen i Italien och Frankrike. Allt medan Wagner, med inspiration från bland andra Schopenhauer, strävade efter fullkomlig förnyelse och efter att åstadkomma det totala allkonstverket. Hans "Tristan och Isolde" lär ha beskrivits av just Verdi som "en av den mänskliga själens största skapelser".

Richard Wagner Föddes 22 maj 1813, utbildad i komposition i Leipzig. Slog redan med "Den flygande holländaren" (1842) in på en ny personlig operastil där orkesterns roll gjordes jämbördig med sångarnas.
Wagner skrev också själv texterna till sina operor, ofta baserade på germanska myter. Till hans största operor räknas "Nibelungens ring" ("Rhenguldet", "Valkyrian", "Siegfried" och "Ragnarök") samt "Tristan och Isolde". Källa: NE

I februari gör Annalena Persson sin Isolde på Göteborgsoperan. I Sverige firas också Wagner något mer än Verdi. Performanceprimadonnan och regissören Charlotte Engelkes har av och till ägnat sig åt den tyske kompositören sedan 2006. Just nu regisserar hon "Flygande holländare" på Helsingborgs stadsteater, en egensinnig version av Wagners "Den flygande holländaren" som öppnar det svenska Wagneråret.

Sin egen Wagnerutforskning avslutar Engelkes i höst med ett uruppförande på Dansens hus i Stockholm. "All is divine" lyder titeln, ett svar på Wagners "Götterdämmerung".

- Han kallade det gudaskymning, gudarnas undergång, medan jag väljer att kalla det "All is divine". Vi har alla det här gudomliga ansvaret över våra liv och över planeten.

Musikaliskt fascineras Engelkes mer av Wagners finstämda stämningslägen, hans eviga längtan och passion, än av hans pompösa valkyrieritter. Men i sin första Wagnerföreställning, "Miss very Wagner" 2006, var det den tyske kompositörens hjältinneroller som hon koncentrerade sig på:

- Liksom han hämtade inspiration ur fornnordiska berättelser, så jämför och utforskar jag vilka Brünnhilde, Isolde och andra Wagnerkvinnor är i dag, vad de har gemensamt med varandra och med oss.

- De är kvinnor vi ofta betraktar som starka, vackra och uppoffrande. Kanske kan de jämföras med vår tids självutplånande kvinnor som ger allt i sitt arbete, i relationer och på gymet.

Även den brittiska regissören Robin Norton-Hale har just kvinnorollen för ögonen när hon i höst sätter upp en mobil och turnerande version av Verdis "La Traviata" på Malmö Opera.

- I sina operor uttrycker han en ilska över samhällets hyckleri, över att männen får bete sig på ett visst sätt, medan man kräver något helt annat av kvinnor. I "La Traviata" höjer han en person som i samhällets ögon bara är en prostituerad till en tragisk hjältinna. På den tiden var det väldigt vågat och chockerande. På många sätt är han en väldigt modern dramatiker.

Erika Josefsson/TT Spektra

Publicerad: