Kertész andra liv
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Anita Goldman möter vittnet som får Nobelpriset idag
Det ofrivilliga vittnet. Det är orden som kommer för mig när jag dröjande vandrar över Strömbron tillbaka till Södermalm, sedan jag lämnat Imre Kertész och famlar efter ett ord att karakterisera årets Nobelpristagare i litteratur och det jag just hört honom säga. Vi har träffats för ett samtal på Grand Hôtel, där ett sammelsurium av japanska journalister, kraftiga ungrare och diverse välskräddade Nobelkommittéfunktionärer fyller lobbyn med en egenartat upphaussad stämning av på samma gång familjefest som ett högtidligare "här är det Stora människor" och "viktiga saker" i görningen. Jag hälsar på Kertészs hustru Magda, en varm judisk-ungersk kvinna som bott i USA under många år. Hon visar i sin tur upp ett litet barnbarn och jag blir i trängseln och förvirringen presenterad för en massa andra familjemedlemmar. Alla måste, utgår jag ifrån, vara relaterade till Kertész genom detta sent i livet ingångna och uppenbarligen mycket lyckliga äktenskap. Det är underligt att dras in i denna värme, sedan jag just för andra gången sträckläst Kaddish för ett ofött barn, vars första ord är "Nej" och där resten av texten är en enda lång utveckling av detta "nej". Nej till att bli far, nej till familjen, nej till barnet som inte får, inte kan födas efter Auschwitz.
Kontrasterna blir för ett ögonblick alltför paradoxala; här har författaren, som under många decennier levde ett enstörigt, utfruset och ekonomiskt mycket knapert liv i det kommunistiska Ungern, utan erkännande från den totalitära staten eller dess litterära etablissemang, begåvats med världens främsta litterära erkännande och stor prispeng. Och dessutom med den varma judiska familj som han så benhårt och principiellt motsätter sig i Kaddish.
Men när jag blir förd till Kertész, faller allt genast på plats. Han är med sitt stora tunga ansikte och sin nyfikna blick mycket närvarande och precis. Och trots att han är många grader varmare än hans böcker låter ana, är en liksom beslutsam ensamhet och integritet det som kanske bäst beskriver honom. Även här, i ett av Grand Hôtels vackra franska rum, verkar han vara ett något förvånat och "ofrivilligt vittne " till all denna uppståndelse kring sin person, även om det han nu bevittnar är av en helt annan karaktär än upplevelserna han skriver om.
Det är glasklart när man läser Kertész att han inte skriver om sina erfarenheter från förintelselägren dit han sändes som femtonårig pojke, som ett uppdrag från de mördade, som en plikt. Minnet är inte för Kertész "heligt" eller kollektivt, minnet är endast ofrånkomligt. Man kan inte glömma det man varit med om, man måste bearbeta minnena, uttrycka dem. Att göra det i skrift blir för Kertész sättet att överleva, skrivandet/bearbetandet blir för honom en oupplöslig del av livet självt:
"Vi lever för att minnas vår vetskap, därför att vi inte kan glömma det vi vet, " inte av något slags "moralisk plikt", nej, visst inte! Det står helt enkelt inte i vår makt, vi kan inte glömma, vi är skapta så, vi lever för att veta och för att minnas " Mitt arbetes väsen, som i själva verket inte är något annat än ett grävande, ett vidare grävande av den grav som andra började gräva åt mig i luften, för att sedan, eftersom de saknade tid att avsluta sitt arbete, i all hast och utan något slags djävulskt hån, visst inte, bara så där, nonchalant, utan att ens se sig om, sticka verktyget i min hand och därmed lämna mig ensam att efter bästa förmåga avsluta arbetet som de hade påbörjat." (Ur Kaddish för ett ofött barn.)
Detta är ljusår från det högtidliga och retoriska vis som man i Israel och på andra ställen brukar tala om Förintelsen och i de förintades namn.
- Nej, jag talar inte i någons namn, du har förstått rätt, säger Kertész. Jag menar inte ens att man bör eller måste minnas. Man kan helt enkelt inte låta bli.
Kertész, vars livserfarenhet har formats helt och hållet av de två stora totalitära rörelserna på 1900-talet, nazismen och stalinismen, har självklart svårt för kollektiva idéer, han talar om deras "billiga och perversa lockelse". När det gäller Auschwitz, skriver han i Kaddish:
"...ligger förklaringen, enligt mitt sätt att se, uteslutande i de enskilda liven, uteslutande i de enskilda liven och ingen annanstans. Enligt min uppfattning är Auschwitz de enskilda livens avbild och gärning, betraktad i tecknet av en viss organisering."
Nu hyllas Kertész av en hel värld för sitt författarskap och ses som en representant för två kollektiv, två nationer; den judiska och den ungerska. Hur upplever han på detta , frågar jag.
- Jag representerar varken det ena eller det andra som etnicitet. Jag är endast ett slags jude med rötter i Östeuropa, en rotlös judisk intellektualitet som andra världskriget försökte utrota. Jag representerar den ungerska kulturen endast i den utsträckning som den ungerska kulturen är redo att ta emot Förintelse-erfarenheten.
Det framgår av samtalet att Kertész anser att Ungern varit sämre på detta än andra nationer. I Västeuropa och USA har Förintelsen givits ett slags värde, framhåller han.
- Det existerar en västeuropeisk konsensus som fördömer den totalitära diktaturens alla former. Det är ur den synvinkeln betraktad som Förintelsen givits ett slags värde. Men det är endast en politisk konsensus. Efter Auschwitz finns inga värden. Inte för att det inte skulle kunna uppstå sådana, utan för att inget nytt gjordes. Det har inte kommit fram något nytt i människornas själar. Men även denna politiska konsensus är en stor sak. Frågan är hur länge den kommer att bestå?
Liksom Kertész så medvetet undviker alla retoriska överord kring Minne, Historia, Plikt, Ondska och Godhet, så undviker han i sin beskrivning av förintelselägrens verklighet alla starka känslouttryck. I Mannen utan öde, den mycket lågmälda och exakta skildringen av hur en ung pojke en dag skickas till förintelselägren och vad han upplever där, allt sett genom detta barns oförstörda och helt oförberedda blick, är hatet helt frånvarande. Det finns snabbt förbiflytande känslor av kärlek inför de andra fångarna, men annars mest ett slags molande utmattning och en evig upptagenhet med överlevnaden och den över allt annat överskuggande hungerkänslan. Det är först på bokens allra sista sidor, när pojken återvänder till Budapest och uppfattar att man varken kan eller vill höra hans berättelse, som ordet hat plötsligt nämns. Endast när inte ens minnet respekteras, när även detta vittnesmål tas ifrån honom, nämner Kertész för första gången ordet hat. Hur kommer det sig att han inte hatar i lägren, där han möter de verkliga monstren?
- I lägret var man bara upptagen av överlevnad, svarar Kertész och ler lite sorgset. Överlevnad gör en människa mycket upptagen. Men när pojken kommer hem erfar han att ingen förstår hans upplevelse, att samhället har utvecklat två olika språk för Förintelsen. Den här situationen tvingar honom till uppror och han blir tvungen att uttala ordet hat. Det är en känsla han får när omgivningen vill ta ifrån honom hans erfarenhet.
Detta, tänker jag när jag vandrar över Strömbron, på väg mot min vardag på Södermalm, lika långt borta från den egenartade Nobelatmosfären på Grand Hôtel som den verklighetens avgrund Nobelpristagaren beskriver, är något vi alla kan ta till oss. Att det kanske inte alltid är övergreppen och våldet i sig som är det mest outhärdliga. Utan att inte bli lyssnad till när man vill och måste få tala om sin erfarenhet. Att man inte vittnar av plikt eller "för att hjälpa andra". Utan att det är ett slags ur-behov, den djupaste mänskliga rättigheten. Att få berätta sin historia. Att bli hörd. Hur fruktansvärd och motbjudande och obegriplig ens historia än är. Att vi alla deltar i förnekandet av denna rättighet, detta brott, när vi säger "du behöver inte tala om det, om det är jobbigt för dig", "du måste lägga det bakom dig och gå vidare nu", "jag kan eller vill inte eller har inte tid att höra och förstå din berättelse". När den unga pojken i Mannen utan öde återvänder och får höra dessa fraser, säger han:
"Börja ett nytt liv, tyckte jag, skulle jag bara kunna göra om jag föddes på nytt, eller om jag råkade ut för någon sjukdom eller skada som drabbade mitt förstånd, och det önskar ni mig kanske ändå inte."
Och han vet att han måste "fortsätta mitt ofortsättbara liv".
Kanske är detta det djupaste budskapet i Nobelpristagarens författarskap. Den envetna respekten för individens erfarenheter, för behovet att bearbeta dem. Att bli hörd utan sentimentalitet, utan ideologiserande eller bortförklaringar. Vi är livets ofrivilliga vittnen och det vi kan göra för varandra, är att lyssna på den andres vittnesmål. Verkligen lyssna.
Teater
Anita Goldman
