Kultur

Än är det liv i farbrorn

avJenny Aschenbrenner

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Strindbergskonferensen: Giganten fortfarande relevant för teatern i dag

”Strindberg och teatern” var överskriften när mannen, myten och teaterlegenden Robert Wilson föreläste på den Strindbergskonferens som lite i skymundan hållit på ute i Frescati utan att pråla med expressiva gästspel och nyskapande scenkonst, som den parallellt pågående Bergmanfestivalen. Där är det snarare forskningen som står i centrum, men några frågor runt Augusts relevans för den nutida teatern skulle ändå ställas. Till Wilson, bland andra, han som etsat sig fast i massor av teaterstockholmares sinnen med sin formstrama och hypnotiserande uppsättning av Strindbergs Ett drömspel för så där 15 år sedan.

Wilson svarade inte. Han berättade i stället fängslande historier om andra, mycket mer storslagna och vansinniga projekt. Som när han spelade en pjäs i sju dagar på sju bergstoppar i Shiraz i Iran och toppade det hela med att spränga bort en av topparna med hjälp av några av de 5000 soldater som redan målat berget vitt. Och om hur två trettonåriga pojkar med olika funktionshinder varit alldeles avgörande för hans konstnärliga utveckling: en döv pojke utan ord, en hjärnskadad.

Dagen innan har i stället fyra svenska regissörer hållit sig till ämnet och levererat en rätt så övertygande bevisföring för att det än är liv i farbrorn. I alla fall i hans ord, inte minst i hans drömspelsdramatik och inte minst på grund av det djupt personliga i allt han skrev och den dynamiska oförutsägbarhet som varje stycke Strindberg bjuder på.

För även om Hilda Hellwig är en annan sorts strindbergstolkare än den direkt samtidskommenterande Mattias Andersson, och Karl Dunérs formmedvetna modernism skiljer sig från Pontus Stenshälls lekfullhet, så finns gemensamma nämnare: att de alla närmat sig Strindberg med en helt och hållet egen blick. I sprickorna, hans sätt att ständigt ompröva allt, sett öppningen för att göra honom angelägen för vår samtid.

Och, ja, kanske är det där Wilson ändå svarar på frågan om Strindbergs relevans för teatern i dag. Konst är, säger han, att fråga ”vad är det?”, att våga låta det oförklarliga vara oförklarat.