ÅSIKT

Europa i ständig kris

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Håkan Blomqvists och Petter Larssons slutord om högerextremism

Diskussionen startade när Åsa Linderborg recenserade två böcker om SD, och har sedan dess förts av Håkan Blomqvist samt Petter Larsson.

Det är kulturen dumbom, skriver Petter Larsson (Aftonbladet 17 juli) kring frågan om relationen ekonomisk kris och högerextremism. Men att kampen om idéer och värderingar utspelar sig på den mänskliga kulturens område får väl ändå anses ganska trivialt. Var skulle den annars stå? Hela diskussionen handlade ju om det som Larsson benämner "efterfrågesidan", alltså varför rasistiska och högerextrema idéer efterfrågas mer nu än för ett antal decennier sedan.

Välfärdsstatens kroniska kris och nedmontering sedan 1980-talet är, för Petter Larsson, ett stickspår som dessutom töjer ut krisbegreppet till orimlighet. Då har vi ju haft kristid som "normaltillstånd" under nästan hela 1900-talet, bortsett från tre, fyra decennier efter senaste världskriget...

Jo, det är nog en ganska rimlig periodisering av kapitalismens krisåldrar, eller vad historikern Eric Hobsbawm kallade "katastrofernas tidsålder" som efter 1945 åtföljdes av "guldåldern", välfärdstaternas decennier. Den nya högerextremismens, rasismens och även fascismens tillväxt, på "efterfrågesidan", sker parallellt med välfärdsperiodens övergång i nya kapitalistiska kristider.

Finns här något samband? Nej, inte primärt, tror Petter Larsson. Att "utbudssidan", det vill säga rasistiska och högerextrema aktörer, under välfärdsdecennierna sådde på hälleberget berodde på "kulturen" och att det politiska livet till skillnad från nu inte samlades i mitten. Vi talar då alltså bland annat om samförståndspolitikens gyllene 1950- och 60-tal, då rasistiska föreställningar och manlig könsmakt ännu i stort behärskade kulturen.

Är inte en rimligare förklaring till avsaknad av efterfrågan på öppet politiskt rasistiska och högerextrema alternativ att dessa då - trots samförstånd och konservativa värderingar - saknade grogrund i samhällen där människor upplevde en ökande jämlikhet och social trygghet? Och att när denna trygghet vittrar följer en ökad benägenhet att lyssna till radikaliserade förkunnelser av tänkesätt som ännu ligger inbäddade i vår kultur, men som tenderade att trängas tillbaka av jämlikhetsprojektets barn och barnbarn?

Petter Larssons synsätt tycks här fångat i ett deprimerande ekorrhjul där antirasism och antifascism handlar om en kulturkamp kring värderingar, vars fokus i sig utgör drivbänk för högerextremismen. I dag förekommer också uppfattningar från vänsterhåll som kritiserar värderingskampen för att bara göda rasismen. Istället sägs endast ekonomisk klasskamp dra mattan undan extremhögern.

Men det är en falsk motsättning. Kampen om idéer och värderingar, om rasistiska och patriarkala strukturer, utgör aspekter av välfärds- och jämlikhetskampen på ekonomins område om vi ska bryta oss ur ekorrhjulet. Välfärdsstaterna gav oss en glimt av mer jämlika samhällen, som lyste upp ojämlikhet på mängder av områden. Det är när den glimten med sina förhoppningar släcks, som den gamla kapitalistiska "normalitetens" ojämlikheter gör sin comeback.

Lyssna till forskningen om högerradikalism

Ett par förtydliganden är på sin plats.

För det första. När jag skriver att "det är kulturen", så menar jag naturligtvis inte det självklara, att all politik utspelas på den mänskliga kulturens område. Jag syftar på de sociokulturella frågor som jag ägnade de föregående styckena i min artikel. Jag trodde nog det var uppenbart.

För det andra. Håkan Blomqvist skriver att debatten hela tiden handlat om efterfrågesidan, alltså varför högerradikala partier efterfrågas mer i dag än för några decennier sedan.

I så fall har vi missuppfattat varann. Den fråga jag intresserat mig för är varför högerradikala partier står så mycket starkare nu än förr. Och mitt svar är i korthet att det inte duger att titta på efterfrågan – som sannolikt var starkare förr eftersom rasistiska och konservativa föreställningar var mer utbredda – utan att vi måste koncentrera oss på frågan om vilka förändringar i det politiska landskapet, som gjort det möjligt för de högerradikala partierna att fånga upp och forma dessa föreställningar.

Så till huvudsaken.

För några år sedan hade jag antagligen skrivit under rakt av på den tes om hur arbetslöshet, nedskärningar och ökad otrygghet skapar en finfin grogrund för högerradikala och högerextrema partier som Håkan Blomqvist förfäktar.

Det låter inte bara spontant rimligt och verkar stämma med erfarenheterna från 30-talet, utan passar ju också vänstern bra, eftersom man då kan använda ytterhögerns framgångar för att argumentera för den vänsterpolitik man i vilket fall som helst skulle vilja se. Vill ni inte ha fascisterna, så får ni acceptera välfärdsstaten!

Men jag har fått överge den idén efter att, styckevis och delt, det medges, ha försökt ta till mig vad den empiriska forskningen kring högerradikala framgångar har att säga om saken.

Det duger nämligen inte att, som Håkan Blomqvist, spekulera i vilka förklaringar som låter rimligare än andra, än mindre, förstås, att låta de färdiga svaren – mer vänsterpolitik! – styra analysen.

Man måste försöka visa att förklaringarna stämmer också. Och på den punkten har alltså dagens forskning, så vitt jag förstår, hittills misslyckats med att stärka Blomqvist tes. Man kan naturligtvis finna enskilda studier som pekar på att till exempel hög arbetslöshet kan bidra till högerradikala framgångar, men generellt finns inget stöd för den tanken (Cas Mudde, Populist Radical Right Parties in Europe, Cambridge 2007).

Det är sant att de idéer jag lagt fram som alternativ och som kan sammanfattas under begreppet kulturkamp, innebär att jag hamnar i det ekorrhjul Blomqvist beskriver. Rasister och antirasister gör från var sitt håll frågor om mångfald, invandring och integration mer betydelsefulla, och detta fokus i sig gynnar högerradikala partier.

Det är inte konstigare än att miljöpartiet gynnas av en debatt om miljö, nästan vad som än sedan sägs i denna debatt.

Och omvänt: om den politiska debatten helt skulle kretsa kring fördelningspolitik, skulle utrymmet för partier som SD minska.

Den svenske forskaren Jens Rydgren menar till exempel att den svenska 90-talskrisen, då den politiska debatten fokuserades stenhårt på ekonomi och sociala frågor och motsättningarna mellan höger och vänster fortfarande var hyggligt skarpa kan ha bidragit till att hålla SD tillbaka under 90-talet.

Det fanns ingen plats att yla om "massinvandring" när alla pratade om budgetsanering.

Det innebär naturligtvis inte att jag tycker man ska sluta bedriva antirasistisk kamp. De problem vi har med rasism och främlingsfientlighet i Europa måste självfallet bemötas. Men man måste vara medveten om paradoxen, det tveeggade svärdet, så att man inte rusar rakt i SD-fällan och förvandlar varenda politisk frågeställning till en kamp mellan rasister och antirasister.

Håkan Blomqvist