ÅSIKT

Plakatpoesi som politikens piga

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Magnus Ringgren varnar för Farrokhzads trångsynta estetik

1 av 5 | Foto: ANDERS DEROS
Göran Greider. Foto: Anders Deros.

Jag förstår inte riktigt upprördheten över Athena Farrokhzads sommarprogram. Där framfördes åsikter som är väl kända och etablerade, åsikter som kommer att få genomslag i höstens val.

Programmet ingår dessutom i en serie där andra och motsatta åsikter framförs. Jag har hört en reaktionär bayersk prinsessa och ett par pladdriga entreprenörer. Det vore tjänstefel av public service att inte redovisa den ideologiska bredd som finns i Sverige och har man invändningar bör man argumentera mot åsikterna, inte brännmärka dem. Diskussion är alltid bättre än utslängda tv-apparater.

Ett par konkreta invändningar måste dock göras. Hon hade fel om det rasbiologiska institutet, som aldrig hade i uppgift att förebereda någon förintelse av människor. Israel var inte ”från början” någon apartheidstat - den tendensen har växt långsamt efter sexdagarskriget och förstärkts av bosättarrörelsen.

Men det som verkligen kan diskuteras utifrån programmet - och det kommer aldrig att bli en fråga för Granskningsnämnden - är två ting. Dels hade det en underlig form som mest liknade aftonsången i ett mycket profant nunnekloster. Trist och entonigt. Har vänstern gått och blivit nyandlig?

Dels företrädde Athena Farrokhzad en instrumentell syn på vad poesi är och bör vara, som förde mig tillbaka till ett olyckligt ”progressivt” 70-tal.

Det korrekta buskapet får ursäkta den trångsynta estetiken.

Osip Mandelstam och Anna Achmatova skrev i en vidrig politisk tid, men de skrev bra och inte alltid om politik. Bert Brecht var kommunist och hymlade inte med det (Kurt Weill bröt med honom för att han inte ville sätta musik till Manifestet), men han skrev bättre poesi när han avlägsnade sig en aning från politiken. Lars Forssell skrev åtskilligt annat än Oktoberdikter och texten till Svarta tupp - den bästa politiska visan på svenska. Athena Farrokhzad använde Brecht och Forssell i programmet som förebildliga exempel på verklighetstrogen och användbar poesi, men då fick hon skära rejält i författarskapen.

Att Nelly Sachs slank med i resonemanget förvånar mig mycket. Hon var en liten borgerlig tant som råkade bo på Knivsöder i Stockholm. Hon räddades undan förintelsen till Sverige av en mer kraftfull och mindre förvirrad borgerlig tant vid namn Selma Lagerlöf. Hennes föreställningsvärld är genomsyrad av en meditation kring Israel, som för henne stod för allt judiskt liv i historien, inte för en apartheidstat. Jag har mycket svårt att ordna in henne i ett progressivt mönster av i dag.

Poesins motto är Non serviam - jag vill inte tjäna. Man bör betänka att den delar valspråk med djävulen själv. Om den tar sig på allvar håller den sig utanför ideologier och politik. Den gör sig inte gärna till piga åt makter av ena eller andra slaget.

Om så sker blir den plakat, grovt målade ord på banderollerna. Sällan har den lyckats överleva ett äktenskap med vänster eller höger. Om vi nu är på väg in i en ny period av proggpoesi förutser jag utrensningar och förenklingar av den sort som blev vanlig på 70-talet.

Om det går riktigt illa så är Sveriges största poeter snart Jenny Wrangborg och Göran Greider.

Inget ont om dem, men om de får stå ensamma på scenen blir jag rädd.

Rättelse: Det var Jacob Branting, inte Lars Forssell, som skrev "Svarta Tupp".