ÅSIKT

Hur mycket mångkultur blir det här?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

HÅKAN JAENSSON önskar Mångkulturåret 2006 lycka till

I dag invigs det med ceremonier i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå.

Men Mångkulturåret 2006 har redan startat - med, om man ser det positivt, en bred och i verklig mening gränsöverskridande diskussion om yttrandefrihet, satir och religion: debatten om Jyllands-Postens Muhammed-teckningar.

Det är en debatt som har krävt dödsoffer - och som blottat enorma klyftor mellan människor.

De klyftorna visste vi åtminstone något om, också innan, här i Sverige. Segregationen på arbetsmarknaden, de alltmer ghettoiserade bostadsområdena, det skolväsende som fått förfalla - eller i varje fall inte givits resurser att svara mot kraven från de tiotusentals människor som, trots allt, släppts in i den svenska stugvärmen under de senaste åren.

Det är i den kontexten Mångkulturåret 2006 ska "bli mer än ett kortsiktigt jippo" och fyllas av "diskussion, reflektion, eftertanke, problematiserande, debatter, dialog, samtal och möten. Lokalt, regionalt, nationellt och internationellt", för att citera den nationella samordnaren Yvonne Rock.

"Hur kan vi förändra svensk kultur så att den kommer i samklang med samtidens Sverige och samtidens svenskar? Vilken utmaning, vilken möjlighet, vilken chans. Låt oss fånga den", skriver Rock på Mångkulturårets hemsida.

Lycka till.

Kulturrådet satsar tre (3) miljoner kronor, ungefär 30 öre per invånare i Sverige.

Tre miljoner. Mindre än vad en enklare direktör tjänar på ett år. Ungefär vad en villa i Stockholm kostar. Eller fem halvhyggliga stadsjeepar.

Hugade programmakare hänvisas till, bland andra, försäkringsbolaget Skandias Idéer för livet, Nordiska kulturfonden och bidragsberoende instanser som ABF). "Ekonomiskt kulturstöd är något av en djungel", står det på Årets hemsida.

Tre miljoner. Visst kan det finnas en poäng med det. Med tillfälliga stora summor riskerar man att få tillfällig mångkultur som tar slut med pengarna. Mångkulturen ska nu bli en given del av de kulturella institutionernas arbete. I programskriften Agenda för mångkultur (770 sidor!) listas hundratals mer eller mindre konkreta idéer och evenemang. Alla dessa ansträngningar ska sätta i gång något nytt.

Men ändå. Tre miljoner.

Behovet av en utjämning av människors kulturella villkor i det här samhället lär ingen ifrågasätta - inte heller att vi alla har mycket att vinna på nya röster, nya uttryck.

Samtidigt: Hur mycket går det att åstadkomma uppifrån, med högtidstal och kaffepengar? Och finns det inte en risk att hela satsningen blir kontraproduktiv?

Jag hörde en sångerska uttala sig i radion. Hon var emot Mångkulturåret, sa ungefär: "Jag vill ha jobb för att jag sjunger bra, inte för att jag är från Kurdistan."

Vi har just avverkat Designåret, som med ungefär 22 gånger mer pengar än Mångkulturåret (dock en blygsam summa i jämförelse med Kulturhuvudstadsårets halva miljard) bidragit till trivsamheten i Sverige. Ordet "design" kletades på det mesta och åtminstone kvantitativt måste Designåret ses som en framgång. Kvalitetsmässigt framstår det som tveksamt och i grunden var det ett jippo för att trigga svensk export.

Mångkulturåret känns både mer sympatiskt - och mer problematiskt.

Det finns naturligtvis en god tanke bakom, och kanske kan Yvonne Rock försätta berg med sin kraft och entusiasm.

Samtidigt kan året bli en räcka av inkvoteringar som kan kännas förnedrande - i den mån det blir något alls med dessa futtiga miljoner.

"Ett luftslott byggt av skitnödiga ministrar och chefer", säger komikern Özz Nujen till Biblioteksbladet. "Förvirrande", säger Teshome Wondimu i tidningen Vi. Inför Mångkulturåret sa han upp sig som mångkulturassistent i Stockholms läns landsting: "Jag är svart. Mina kompisar är svarta. Vi kommer inte in på nöjespalats i stan. Ingen bryr sig."

Astrid Assefa, chef på Dalateatern, är dock glad. "Det kommer att hända mycket på teatrarna under 2006. Frågan om mångkultur kommer upp på dagordningen", säger hon till Vi.

Alldeles säkert kan året ses som ännu en produkt av den instrumentella kultursynen: ska kulturen inte göra tjänst som lokaliseringsfaktor och hotellrumsfyllare handlar det om kulturen som godhetsgörare. Det är kulturen som ska klara det som inte gjorts i grunden, vare sig det handlar om fred, aidsinformation, jämlikhet eller mångfald.

Ett billigt mångkulturår riskerar att bli sminket på huden till en samhällskropp som skulle behöva något annat, kanske ett hjärtbyte"

"medan människor dör där ute, offer för någon form av kulturell frustration.

Ännu ett jippo i en allmän politik som blivit mer och mer av kvartalsekonomi.

Vad vet jag? En representant för den välmående, äldre, vita, infödda medelklassen?

Jag kan bara uppriktigt hoppas att jag har fel i det mesta och att Mångkulturåret, trots allt, kan betyda något för många människor. Att den goda viljan segrar.

Och 2007 blir det Barnkulturår.

Håkan Jaensson