ÅSIKT

Så sjukt var det

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

JAN ARNALD ser Myrdals/Kessles affischer från Europas blodiga sekel

1 av 2 | Foto: Fransk affisch av Maurice Neumont från 1918. "Två gånger har jag hållit stånd och segrat vid Marne. Broder i det civila! Den "vita fredens" försåtliga offensiv kommer att angripa dig i din tur. Liksom jag måste du hålla stånd och segra, var stark och hård. Lita inte på det tyska hyckleriet."

Kungliga biblioteket

Jan Myrdals nya bok är egentligen en utställningskatalog. Men sin vana trogen har han tagit över genren och gjort den till sin egen. I stället för en katalog får vi en fullskalig bok, en rikt illustrerad långessä där han - utifrån en mycket personligt betingad specialkunskap - lägger ut texten om Europas tidiga affischkonst.

Jan Myrdal och Gun Kessle har under flera decennier samlat på affischer från det tidiga nittonhundratalet, med ett par specialinriktningar. Efter att paret nu skänkt sin samling till Kungliga biblioteket ställs den ut där, och den är mycket omfångsrik och sevärd.

Det handlar om tre historisk-geografiska segment, nämligen Frankrike inför och under första världskriget, Frankrike 1939-1944 samt Mussolini och Repubblica Sociale Italiana 1943-1945. Och på Leopard, Henning Mankells förlag, har man åstadkommit en diger och påkostad utställningskatalog som följer exakt samma mönster.

Och detta mönster sammanfattas utomordentligt i titeln Sälja krig som margarin (och kanske ännu mer i utställningens underrubrik Affischer från två världskrig). Det handlar nämligen om konsten att glorifiera krig (och möjligen kan man förstå att Myrdal/Kessle har velat göra sig av med dårskapen på ålderns höst).

Frankrike är Jan Myrdals specialitet, det får man nog säga, och de franska två tredjedelarna av volymen är påfallande kompetent skrivna, med en lugn och sansad auktoritet som man kanske inte omedelbart förknippar med Myrdal.

I det första avsnittet, om första världskrigets förhållandevis naiva och återhållsamma rekryteringskampanjer, möter vi mästaren Jules Chélet och den, enligt Myrdal, aningen överexploaterade och reaktionäre Henri Toulouse-Lautrec. Vi följer tidens franska samhällsutveckling genom både krig och fred, stat och kapital, och det som till slut formar sig är en förvånansvärt sanningsenlig bild av den europeiska mentalitetens första två nittonhundratalsdecennier. Inte en siffra är rätt - men övertygelsen desto större. Det skummar över av krigsromantik och antisemitism, av protofascistisk naivitet och grotesk pat-

riotism.

Blev det då bättre av erfarenheten av de horribla skyttegravskrigen och lervällingsmassakrerna, av senapsgasen och den framväxande nazismens absurditeter? Hur ser det ut i den propagandistiska konsten? Nu lutar förvisso Myrdal/Kessles samling ganska kraftigt över åt första världskriget, men det som finns från det andra är talande nog.

Där finns - i Gun Kessles fina urval - såväl nazipropaganda riktad till fransmän som sant degaulleskt respektive kommunistiskt motstånd (den franska motståndsrörelsens två ansikten). Bildestetiken är annorlunda, kanske mer modernistisk, men argumenten har samma trubbiga populistiska skränighet, i alla riktningar och från alla håll.

Mussoliniavsnittet, slutligen, får nog ändå betecknas som ett appendix till de större, franska avsnitten. Likväl är det spännande i sig, med en alldeles inhemsk fascistisk prägel. Jag tänker till exempel på den stora järnnäven som grötar runt bland svartmuskiga skumraskfigurer i skuggan av orden: "Banditer och rebeller, så kommer ni att sluta."

Myrdals text är kunnig och fortfarande ganska arg, på rätt sätt. Man ser tydligt det grundläggande, genuint ideologikritiska stråk som går genom hela det dubiösa materialet. Som helhet ger det faktiskt en oerhört skrämmande bild av det europeiska nittonhundratalet. Ett sekel vi knappast vill upprepa "

I förlängningen smyger sig ändå en psykologisk fråga in. Vad var det egentligen som fick makarna Myrdal att samla på sig dessa affischer? Analysera deras som regel motbjudande karaktär, för all del, men att faktiskt äga dem "?

Denna samlarmani har dock gjort dessa mörka skatter tillgängliga för oss alla. Det är väl värt ett besök på Kungliga biblioteket.

Samhälle

Jan Arnald