Dödade vi för ingenting?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

ANITA GOLDMAN känner skammen i sitt svenska trädgårdsland

Och så var det dags. Igen! I Israel diskuteras formerna för undersökningskommissionen som skall granska det israeliska militära och politiska ledarskapets misstag under det senaste kriget. Att det blir någon form av granskning är redan klart, liksom att krigsföretaget var ett misslyckande. Att reservisterna skulle komma att skriva protestbrev var väntat och nu kommer det, redan har flera hundra undertecknat: "Vår tunga känsla är att det bland de nivåer som är överordnade inte finns något annat än brist på förberedelse, brist på förutseende och oförmåga att fatta rationella beslut. Detta leder fram till frågan: Inkallades vi för ingenting?"

Dödade vi för ingenting?

Dödades vi för ingenting?

Jag förstår inte hur någon kan blunda för det som nu avslöjas i ett ljus lika obarmhärtigt som den mellanösternska solen mitt på dagen i den hetaste av månader, i augusti. Nu är det en sådan het dag, en dag när man vill söka skydd i mörklagda rum, i hus där de tjocka stenväggarna ger svalka. Nu är det en sådan het dag, när sanningens ljus penetrerar alla välformulerade uttalanden och ståndpunktstaganden som föregår alla krig. Och kejsaren är naken. Igen och som alltid. Och som alltid kommer han väl att hitta något att skyla sig med. Så att de andra inte skall se. Så att han skall slippa se. Alla de hjärtan han krossat. Alla de liv han förstört.

Nej, jag har inte "följt med" i detta krig, slag för slag, uttalande för uttalande, katastrof för katastrof. Jag har njutit av den svenska sommaren som kanske aldrig förr i mitt liv och när redaktörer eller familjemedlemmar ringt och upprört och halsstarrigt krävt något slags uttalande från mig, något slags ställningstagande eller åtminstone den upphetsning eller det engagemang som kriget kräver - har jag vägrat. Vägrat krigets logik, vägrat för och emot. Vetat att dessa brösttoner och denna upprördhet kommer att ge plats för just denna dag med sin så förutsägbara undersökningskommission, protestbreven och eftertankens kranka blekhet.

Ibland - det måste jag vidgå - har en skam dragit genom mig, där mitt bland rabatterna i det böljande sörmländska landskapet. Detta sanslösa bombande av broar, kommunikationer, vägar, vattenledningar, hus, människor - som på något sätt implicerar mig, som vore jag en part, som bar jag ett ansvar.

Och ibland har nyhetstelegrammen trängt rakt in i hjärtat. Som när det meddelades att den israeliske författaren David Grossmans son - officer i armén - dödats. Grossman som i bok efter bok frilagt den israelisk-palestinska konfliktens tragiska komponenter, som lågmält, välformulerat och envist visat upp den egna sidans bortvända ansikte, givit röst åt den andra sidans smärta. Och som ändå sänt sin son till armén och som antagligen varit mycket stolt över officersgraderna. Kan visualisera begravningen, där säkerligen flera av mina intellektuella fredsvänner deltog och kan känna deras sorg. Så bitter i munnarna att inget längre finns kvar att göra än att spotta och gråta, spotta och gråta.

Tragedin, paradoxerna. Amir Peretz, den marockanske underklasspojken som klättrade och kämpade tills han blev vald till arbetarpartiets ledare och som utlovade en social revolution om han vann valet. Entusiastisk läste jag intervjuerna om hans många planer för ett fredligt, rättvist, framstegsvänligt Israel. Han var full av energi, trosvisshet. Efter valet lät han sig köpas till "den viktigaste portföljen i regeringen" - försvarsministerns - han hade inte vett att tacka nej. Och nu är det han som är ansvarig för det brutala bombkriget och krav har redan rests på hans avgång. En lång mödosam karriär för att göra ett annat Israel hört är slagen i spillror av hybris och ett par veckors krig.

Men annars har jag gjort mitt bästa för att hålla detta ifrån mig. För jag har sett den här filmen förr, som ett israeliskt slanguttryck lyder. Jag har varit med om de självförhärligande brösttonerna och de välformulerade analyserna och hur man tyckt att jag är "osolidarisk" när jag inte kan stödja en moraliskt och politiskt korrumperad politik. Jag har varit med om de upprörda svenska vänstervännerna som av någon anledning känner att de måste "ta ställning" och sympatisera med den ena eller andra terroristen; klädd i rutig schal eller svart turban kan väl göra detsamma. Som - trots sin antiamerikanism - är fast i det gamla Västernfilmsscenariot där det finns "good and bad guys". Och den israeliska exmaken som igen och för vilken gång i ordningen finner något slags politikens logik och framåtrörelse i det som inträffar... ja, allt detta har jag redan varit med om. Har redan sett den filmen så många gånger att inga variationer i manus eller aktörer kan förleda mig att tro att något verkligt nytt sker den här gången.

"HUR TÄNKER ISRAELERNA", ringde min bror och frågade mig när israeliska flyget bombade Gaza, redan innan det där förutsägbara och ödesdigra företaget i Libanon tog sin början. "Are you ready for this?" tänkte jag och så sa jag som det var. Att de inte tänker. Att de inte är smarta. Inte vet vad de gör. Att de - liksom sin motpart - fastnat i en brutalitetens logiska labyrint och inte kan ta sig ut.

Att den israeliska militärmakten och de politiska ledarna inte har koll på läget, det erfor jag inpå bara skinnet under det första Gulfkriget. Och den läxan har jag sedan aldrig glömt. Jag minns undersökningskommissionen efter det kriget, då vi satt inklistrade i våra tätade rum iklädda gasmasker och väntade på att Saddams missiler spetsade med kemiska gifter skulle förgöra oss. Den israeliske riksrevisorn fann att flertalet gasmasker hade varit inadekvata och oanvändbara om det kemiska giftscenariot blivit verklighet. Och att det hade varit bättre för civilbefolkningen att söka upp skyddsrummen istället för att klistra in sig i hemmen. Och så var det undersökningskommissionen om Sabra och Shatila-massakern och Sharon som befanns medskyldig och hur han sedan återkom och blev såväl premiärminister som hjälte för en vänsteropposition som helt tappat huvudet.

Dessutom har jag varit med om många mindre granskningar, de som inte rapporteras om i utländsk press för att de "bara" undersöker "småsaker" som en felaktig aktion - "hoppsan, fyra unga soldater fick sätta livet till, vi beklagar djupt de drabbade familjerna" eller "hoppsan, vi trodde det var ett terroristnäste och så var det ett palestinskt dagis" vi beklagar misstaget". Och hur - i det läget - man ändå bröstat sig och sagt "se, vi har kommissioner, vi har en öppen debatt, vi är den enda demokratin och är inte detta värt att försvara". Varit på den filmen, ja, själv sagt sådana saker.

Så vad kan man ännu säga, vem kan man ännu citera utan att känna blodsmaken i munnen. Kanske Jehuda Amichai, min gamla lärare vid det Hebreiska universitetet, han som undervisade i modern hebreisk lyrik och som själv var en av det språkets största poeter;

"Jag har inget att säga om kriget,/ jag har inget att tillägga, jag skäms./".För krigets skull säger jag åter/i namn av något sista enkelt älskansvärt./ Solen gör sitt varv kring jorden, ja, / jorden är platt som en borttappad skinande planka, ja/ det finns en Gud i himmelen, ja."

Så kan man säga, ja. Man kan säga - äntligen våga sig på att säga, stålsätta sig mot alla sneda sofistikerade leenden - att kriget som verktyg är omodernt, omoraliskt och extremt ineffektivt. Att så mycket materiell och intellektuell energi läggs på att förbereda sig för och reagera på krig. Medan de många kreativa, lågintensiva och billiga alternativ som fredliga lösningar erbjuder aldrig tas på allvar. Att jag inte längre vill skämmas för att detta är min ståndpunkt, tagen här från min minst sagt ödmjuka position i rabarberrabatten. De fredliga lösningarna och dialogen är det enda som är värt att fortfarande ta ställning för. För om inte, så kommer, som min gamle lärare Amichai, skrev, graffitin i Jerusalem att även i fortsättningen "skrivas på tre språk: på hebreiska, arabiska och döden."

Anita Goldman (kultur@aftonbladet.se)