ÅSIKT

Ord för ord

KULTUR

STIG BJÖRKMAN om konsten att skriva enligt Joyce Carol Oates

”Write your heart out.” Skriv så att hjärtat blöder, kan det kanske översättas med. Så inleder Joyce Carol Oates kapitlet ”Till en ung författare” i essäsamlingen The Faith of a Writer, där hon klarläggande och lärorikt redovisar sin syn på skrivandets mystik och metodik.

Och vem kunde vara en bättre vägledare för unga blivande författare än denna makalöst produktiva och mångfrestande diktare? Sin skrivkunnighet har hon sedan debuten för drygt fyrtio år sedan dokumenterat i för dagen 39 romaner, 300-400 noveller, ett tiotal teaterpjäser och lika många essäsamlingar samt ett antal barn- och ungdomsböcker. Dessutom har hon undervisat i anglosaxisk litteratur och creative writing vid flera amerikanska universitet. Det finns all anledning att sätta sig vid hennes fötter och lyssna.

Men det är ingen sagoberättare som tar till orda. Hennes vägledningar är ytterst konkreta och praktiska. Och framför allt genomsyrade av en entusiasm och tilltro till konstens livgivande och omvälvande möjligheter. Här finns råd alltifrån om hur man kan inrätta sin skrivarvrå, ”The Writer’s Studio”, till hur man möter (och bemöter) kritik och avundsjuka. Det vill säga, bemöt inte kritiken, låt dig inte nedslås av den, betrakta den bara som en ofrånkomlig faktor i ditt arbete och fortsätt med ditt skrivande.

Hur förbereder sig så författaren in spe inför sitt kall? Oates recept är liktydigt med många andra författares: Läs, läs, läs! Och hon lierar sig med filmaren John Sayles när hon citerar en artikel han skrivit om Nelson Algren: ”De författare som påverkar dig är inte alltid de vars skrivstil du kommer att efterlikna, men det faktum att de finns där och att deras uppdiktade personer finns med alla de känslor de besitter kan öppna ditt sinne.”

Hon redovisar sina egna läsfrukter, författare som hon ständigt återkommer till, som Henry James, D. H. Lawrence, Kafka, Emily Dickinson, Virginia Woolf, William Faulkner och den oundviklige Lewis Carroll, vars böcker om Alice var hennes första läsupplevelser. Hon rekommenderar novellen som ett lämpligt startförsök, som en prövosten, och bidrar i en hyllning till novellkonsten med två utsökta närläsningar av Tjechovs Damen med hunden och Hemingways Hills Like White Elephants.

Oates citerar en intervju i Paris Review där Hemingway, berättar om tillkomsten av denna novell, om hur han träffat en flicka i Prunier som nyligen genomgått en abort, om hur de har suttit och samtalat och om hur han på vägen hem fått ingivelsen till en berättelse, hoppat över lunchen och ägnat eftermiddagen åt att skriva. ”Vilken vällyckad anledning att strunta i maten och ägna en eftermiddag åt att komponera ett fyra sidors mästerverk”, kommenterar hon. Hemingway brukade tala om ”grace under pressure”, en nåd, en lätthet under stress, både beträffande sin författarverksamhet och sitt liv. Och Oates ser ett verksamt samband mellan dessa poler. Lättheten är vad vi skulle kunna karaktärisera som otvungenhet, ledighet, oundviklighet i berättarflödet, och stress en vilja till koncentration och sammanhållning av det väsentliga i det man har att berätta. ”Jag måste berätta”, är den första tanken som slår författaren, sammanfattar hon. Och nästa tanke är ”Hur ska jag berätta detta?”

När Samuel Beckett vid något tillfälle ombads att redogöra för tillkomsten av I väntan på Godot lär han ha svarat: ”Det hela var någonting som skedde mellan handen och pappersarket.” Joyce Carol Oates tycker att det är belysande för författarens arbete.

”När jag ibland får frågan om hur och när jag visste att jag ville bli författare”, skriver hon, ”svarar jag att jag aldrig har ’vetat’ att jag har velat bli författare eller någonting annat. Jag kan inte säga, i så förenklade termer, att jag ’vill’ vara författare. En människa som skriver är inte, i ett visst avseende, en ’författare’ utan bara en person som skriver; han (eller hon) kan inte bli definierad annat än i ett specifikt förhållande till en text.” Hon ser sig mer som Alice, som barnet som egensinnigt kastar sig ner genom kaninhålet eller genom spegeln in i en annan dimension, in i en annan värld till vilken bara hon har tillträde. ”Konstnären har bara behov av detta enda”, säger hon och citerar André Gide. ”En egen värld till vilken han har den enda nyckeln.”

Inspirationen är utgångspunkten. Den finns där. På ett eller annat sätt.

”Att vara inspirerad: vi vet vad det innebär, också hur det ibland kan kännas, men vad är det, egentligen? Plötsligt och ofta hjälplöst fylls man med förnyat liv och energi, en känsla av upprymdhet som är svår att behärska. Men varför vissa saker – ett ord, en blick, en titt ut genom ett fönster, en plötslig minnesbild, en doft, en anekdot, ett musikstycke eller en dröm – har förmågan att stimulera oss till ett intensivt skapande när de flesta andra likartade upplevelser inte gör det, det är omöjligt att förklara. Vi vet alla hur det var när vi tidigare undfick denna inspiration, men vi kan inte förlita oss på att den kommer att dyka upp i framtiden. Det kan vara som att dra en fuktig tändsticka mot plånet, om och om och om igen, och hoppas att en svag flamma ska lysa upp – innan tändstickan går av.”

Kanske ska man ta rådet av Oscar Wilde: ”Konstens sanna mission är detta: att ta en paus och betrakta någonting en andra gång.”

Joyce Carol Oates ”lärobok” erbjuder inga färdiga lösningar eller lättvindiga dyrkar in mot författarrummet men desto fler inspirerande erfarenheter och belysande provstycken på andra författarkollegors vedermödor och erövringar. ”Finns det någon moralisk lärdom att finna i denna sammanställning, någon sorts allmän visdom?”, frågar hon sig i kapitlet ”Att läsa som författare”. ”Om så är, bara denna enkla: läs mycket, läs med entusiasm och låt dig bara ledas av instinkt och inte av beräkning. För om du läser, behöver du inte bli författare; men om du vill bli författare, då måste du läsa.”

Essä

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Stig Björkman