Hur ser man ett mirakel?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
ANITA GOLDMAN om tro, otro och en gråtande madonna
Och de sade till varandra: "Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?" Men så fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: "Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här."
Påsken är dödens och återuppståndelsens stora helg i kristendomen. Återuppståndelsen är kanske det största miraklet i Bibeln, där det sannerligen inte saknas något av den varan. Det finns de av oss som tror på de bibliska miraklen, men menar att de upphört sedan dess. De finns de som inte alls tror. Och det finns de - många, kanske en majoritet av världens befolkning - som menar att Guds mirakulösa vilja och närvaro ännu manifesterar sig på jorden.
Men frågan är inte endast om miraklen verkligen skett - och sker. Utan om vi skulle känna igen dem, ifall de skedde mitt ibland oss, mitt framför ögonen på oss. I Mirakler. Möten mellan himmel och jord berättar den danske teologie doktorn Niels Christian Hvidt om ett mirakel som nyligen inträffade mitt i centrala Köpenhamn, på den välkända Bredgade där Aleksander Nevskij-kyrkan, stadens enda rysk-ortodoxa, ligger. I mitten på 90-talet, under den stora fastetiden, började plötsligt en av ikonerna, Guds moder av Jerusalem, att fälla tårar. Tårarna fortsatte att rinna under hela fastetiden och även nästa år vid samma fastetid. Många nyfikna kom till kyrkan, också vanliga sekulära danskar. Man kunde tydligt se hur det av sig självt samlades vätska i närheten av ögonen och hur dropparna sedan rann ner i två strömmar. Vätskan hade en vidunderlig doft - som en fint parfymerad olja. Folks reaktioner varierade. Alldeles oavsett om det handlar om ortodoxa, katoliker, protestanter eller ateister, var överraskningen lika stor. "Jösses!", "Nej, vad vacker hon är!", "Ja, det här är något av det mest gränsöverskridande jag någonsin har sett!"
Just gråtande ikoner och Mariaskulpturer hör till de mest klassiska miraklen och det intressanta, menar Hvidt, är inte miraklet i sig - utan hur lite uppmärksamhet händelsen tilldrog sig i det moderna Köpenhamn. "Även om det skrevs ett par tidningsartiklar, åstadkom fenomenet aldrig det pressuppbåd som man kanske kunde ha väntat sig. Man kunde ha föreställt sig en mediestorm omkring kyrkan, folks krav på vetenskapliga undersökningar, en enorm debatt i medierna. Men så var det inte. I ett land som Danmark hör under till sällsyntheterna, och de riskerar att bli kvar på någon undangömd plats också när de faktiskt inträffar."
Till skillnad från människor i Italien, som skulle flockats i kyrkan, ingår danskarna inte i ett system som kan rymma ett mirakel. Miraklet är som en pusselbit som inte passar in någonstans. Det är som ett radioprogram som sänds på en frekvens som radion inte kan ta emot. Danskarna saknar helt enkelt det språk som skulle göra det möjligt för dem att tala om mirakler på ett meningsfullt sätt, och det är därför vi inte hör talas om dem.
I det sekulära moderna samhället är vi, med andra ord, "religiöst omusikaliska". Vi har inte en begreppsram för det heligas närvaro och därför kan vi inte se det heliga när det manifesterar sig. Eller om vi ändå ser det - som de shoppande danskarna som smet in i kyrkan för att titta på den gråtande ikonen - vet vi inte vad vi skall göra av det. Detta skulle alltså kunna vara svaret på den klassiska frågan: "Varför sker inga mirakler längre? Varför visar sig Gud inte, om han är så allsmäktig?" Mirakler sker hela tiden. Det är bara vi som inte förmår se dem.
En mer specifik syn på mirakler har den kyrka som mer än någon annan varit upptagen av dessa ting; den katolska. I Vatikanen arbetar Helgonförklaringskommissionens 25 heltidsanställda sex dagar i veckan med att undersöka alla de fall av mirakulöst tillfrisknande och andra under som ständigt rapporteras. Femtio högt kvalificerade läkare är knutna till kommissionen som konsulenter. Man har mycket exakta krav på vad som får kallas mirakel. Inte vad som helst som bryter naturlagarna, som kan kallas "övernaturligt" ses som mirakel. Miraklerna måste vittna om "Guds goda verk".
Det är i detta, svårgripbara, "att vittna om Guds verk" som miraklerna sägs skilja sig från magi. Magin är viljan att ta makten och överskrida alla begränsningar, att kunna samtala med döda, flytta objekt utan att röra dem, se in i framtiden och så vidare. Magikern vill få, helgonet vill ge. Det är magiskt - inte religiöst - tänkande som får människor att söka sig till astrologer, parapsykiska fenomen och läsa Tarot-kort. I New Age-andligheten talar man inte om mirakler utan om energier. Om man kan lära sig att se och förstå och hantera dem, kan man skapa en bättre och mer balanserad värld, hälsosammare människor. I religionen är det en Gud med fri vilja som ingriper.
De fallbeskrivningar som rör människor som mirakulöst blivit botade från svåra sjukdomar sedan läkarvetenskapen sagt att en sådan snabb bot/förändring av ett tillstånd inte är möjligt, är de mest berörande i Hvidts bok. Jag har svårare för alla dessa gråtande madonnor, allt detta vatten som skall mätas och undersökas, oljan som skall examineras. Om Gud ville manifestera sig i världen, så varför gå genom bilder och tårar? Varför inte verka direkt och i större skala?
Man skulle kunna instämma med filosofen Baruch de Spinoza, som hyllade en panteistisk världsbild där Gud besjälar naturen och genomsyrar den, ja han är naturen. Naturen är ett uttryck för Guds fullkomliga ordning och lagmässighet, att hävda att det kan ske mirakler vore detsamma som att säga att Gud inte har gjort det hela bra nog. Det skulle vara kränkande.
Hur som helst, att tro på mirakler är inte det underliga, det ovanliga är att inte tro på dem. I alla samhällen - och i alla tider - har människor levt i sammanhang där det heliga och dess ingripande i människornas liv vördats. Att inte tro är det nya. Den vetenskapliga revolutionen förde med sig en världsbild där man hävdade att allt - förr eller senare - skulle kunna förklaras och därmed kontrolleras och regleras.
Samtidigt är det just, paradoxalt nog, de största vetenskapsmännen - Max Planck, Niels Bohr, Heisenberg och Albert Einstein - som öppnat sig för en religiös tolkning av världen. Och den relativisering av positivismens dogmer som vi nu ser allt mer, kommer från vetenskapligt-teoretiskt håll.
Om de gråtande madonnorna har jag ingen åsikt. Kanske är jag en sådan, som Hvidt beskriver, som är "religiöst omusikalisk", inte ingår i ett sammanhang där ikoner kan förstås och vördas. Men ett vet jag: att medan människor världen runt flockas till det mirakulösa i alla dess former, är många av oss blinda för att mirakler händer hela tiden, varje sekund. Vi föds och lever i denna vidunderliga värld, dessa fantastiska kroppar, dessa underverk av komplexitet och förnyelse. Varje ögonblick vi andas är ett mirakel, varje människa är ett underverk. Och varje gång vi reser oss på nytt efter att ha blivit korsfästa på svekets, hatets och sjukdomens kors är en mirakulös återuppståndelse. Ordet "mirakel" kommer av det latinska "mirari", "att förundra sig". Må vi aldrig mista förmågan till förundran.
Essä
Anita Goldman
