ÅSIKT

Ta på dig skorna!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Lars Mikael Raattamaa läser en historisk roman om kampen för frihet i Indonesien

Foto: Indonesiens store författare Pramoedya Ananta Toer (1925–2006) var politisk fånge under 15 år på ön Buru. De berättelser han framförde för sina medfångar blev så småningom roman­sviten ”Burukvartetten”.

Tre fjärdedelar in i Pramoedya Ananta Toers roman Fotspår berättar huvudpersonen Minkes medhjälpare Marco en historia om ett par skor. När Abdul Moeis, en icke-adlig javanes i Bandung, två gånger i veckan ska spela tennis med sina arbetskamrater brukar han klä sig europeiskt. Han tar på sig skor. Den javanesiske hövdingen, Bupatihn i Bandung, hatar honom för det. Hövdingen skickar två av sina tjänstemän. ”Varken Hans höghet Bupatih eller Hans höghet Patih bär några skor.” Säger de. Och sen misshandlar de honom. ”Polisen gör ingenting”.

Den här berättelsen har tusen och åter tusen sörjande syskon. I den koloniala historien men också här. Det handlar om samhällets hierarki. Berättelsen om att bli slagen av sina egna tjänstemän är det sorgliga ledmotivet i den mäktiga romansviten ”Burukvartetten”, som avslutas med den här boken. (Efter fängelseön Buru där Toer satt mellan 1965 och 1979.) Mot det står motstämman, Minkes ständigt upprepade krav/beskrivning/dröm/fantasi/utopi: Alla människor är lika.

Fotspår är en kamp. Händelserna i boken äger rum i Batavia (Jakarta) och Buitenzorg (Bogor) på Java. Men det är lätt att känna igen sig. Inte bara för att den liknar böcker som Tåbb med manifestet eller Mina universitet, utan för att den också liknar världen i dag. En hierarki som sägs vara nödvändig och högst upp är ”Kompaniet”. Kolonialismen börjar alltid med ett företag.

För Minke (som bygger på den indonesiske journalisten och aktivisten Tirto Adi Surjo) är kravet på frihet alltid ett krav på modernitet. Det handlar inte bara om rättigheter, alla människor måste få vara lika, alla människor måste få bära skor om de vill. Men moderniteten är aldrig enkel. Fotspår är full av samtal om blod och jord. Arvet, historien, ägodelarna. Allt det som Kompaniet stal.

Minke vet att befrielsen är både konstruktion och känsla. Det är inte bara att kasta bort sin tillhörighet. Den är ju också befrielsens drivkraft. Rätten till modernitet – utveckling – gäller inte bara för var person utan också för gemenskapen. Folket. Nationen.

Alla dessa svåra ord.

Pramoedya Ananta Toer var en av de författare Benedict Anderson läste när han skrev Den föreställda gemenskapen. Boken där han beskriver nationens form som något ytterst modernt och inte som något uråldrigt. Nationens form liknar romanens form. En låda där väldigt många olika saker pågår samtidigt. Många berättelser. Många ledmotiv. Många samtidiga motstämmor som genom att befinna sig i samma låda (samma roman/nation) föreställer sig som en gemenskap. Minke återkommer gång på gång i Fotspår till att javaneserna inte kan bli fria om det sker på arabernas, kinesernas, indos eller de många andra öfolkens bekostnad. Folket är många folk.

Samma tanke har Frantz Fanon i en sällan diskuterad passage i Jordens fördömda. Han kritiserar de europeiska intellektuellas beskrivningar av tredje världens kamp för nationen som ett övergående steg i utvecklingen som de själva passerat. Fanon ser i stället nationen som en väg att överbrygga regionala motsättningar. Toer har säkert läst Fanon. Det viktiga är föreställningen. Som är fantasin. Den gamla blod- och jordkänslan reser orimliga förbud. Mot att bära skor till exempel. Pragmatismen är aldrig tillräcklig. Våra behov är inte samma som balinesernas och acehnesernas. Men våra begär kan bli det. Det är som fantasi romanen blir konstruktionen av den nya världen.

Minke inte bara kräver jämlikhet, han bygger jämlikhet. Fotspår handlar om hur han gång på gång försöker starta en organisation. Det viktiga är organisationen i sig. Människor långt ner i den koloniala hierarkin måste få träffas. Han provar olika anledningar. Som folk, som religion, som handel. Störst framgång får biprodukten tidningen ”Medan”, ett slags Ring P1 bland det tidiga 1900-talets sydostasiatiska öbor. Inte så att Minke saknar mål med sina organisationer. Han vill modernisering, utbildningen är drömmen. Men allt gott bär också med sig något ont. Konstruktionen är svår men nödvändig. Det föresvävar aldrig Minke-Surjo-Toer att stå vid sidan om som blott ett vittne.

Fotspår slutar med att den fortsätter. Mödan, konstruktionen, byggandet, romanen. Just där är den – förhoppningsvis – som mest lik vår tid. Det är svårt, men Toer lär oss att vi aldrig får vara rädda för det svåra. Och det kan ibland vara att ta på sig ett par skor.