ÅSIKT

Tänk om de tror att de gör något bra

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

NAOMI KLEIN om makten, ideologierna – och girigheten

1 av 4 | Foto: Greenspan.

Den långe studenten, som kommit på besök till USA från Sverige, nöjde sig inte med någon kvick formulering. Han ville ha svar.

”De kan inte bara drivas av girighet och maktlystnad. De måste drivas av något större. Vad?”

Underskatta inte maktlystnad och girighet, försökte jag föreslå – de har byggt hela imperier. Men han ville ha något mer.

”Tänk om de kanske tror att de bygger en bättre värld?”

Sedan jag började resa runt och prata om min bok The shock doctrine har jag hamnat i en rad diskussioner som denna, som kretsar runt en och samma grundläggande fråga: när högervridna politiska ledare och deras rådgivare tillämpar brutal ekonomisk chockterapi, tror de då uppriktigt på att nedsippringseffekten (som handlar om att smulorna som faller från de rikas bord kommer de fattiga till del) kommer att skapa rättvisa samhällen – eller ägnar de sig bara åt att avsiktligt bereda marken för ännu en vinstexplosion för privata storföretag?

■ ■ Enkelt uttryckt: har världen under de senaste 30 åren omdanats som ett resultat av upphöjda ideologiska överväganden eller på grund av girighet?

Ett slutgiltigt svar på frågan skulle kräva att man kunde utröna vad män som Dick Cheney och Paul Bremer tänker innerst inne, så därför brukar jag undvika att svara på den. Ideologin i fråga säger att egenintresset är den motor som driver samhället till högre nivåer. Är inte det faktum att de tillgodoser sitt (och sina kampanjfinansiärers) egenintresse förenligt med denna filosofi? Det är det som är det fina i kråksången: de behöver inte välja. Tyvärr tillfredsställer det svaret sällan studenter som söker en djupare mening. Som tur är har jag nu hittat ett nytt sätt att besvara frågan: jag citerar Alan Greenspan.

Hans självbiografi, The age of turbulence, har marknadsförts som ett mysterium som fått sin lösning: mannen som höll tand för tunga under sina 18 år som chef för den amerikanska centralbanken ska till slut berätta för världen vad han verkligen tyckte och tänkte. Och Greenspan har infriat löftet, och använt sin bok och publiciteten runt den som en plattform för att torgföra sin ”frihetligt republikanska” ideologi; han kritiserar George W Bush för att denne övergav korståget för att krympa den offentliga sektorn och avslöjar samtidigt att han själv blev politisk byråkrat därför att han trodde att han skulle kunna främja sin radikala ideologi mer effektivt ”som insider, snarare än som kritisk pamflettförfattare” ute i marginalen. Men det mest intressanta med Greenspans historia är det som den avslöjar om idéernas tvetydiga roll i korståget för fria marknader. Med tanke på att Greenspan kanske är världens mäktigaste nu levande marknadsideolog är det betydelsefullt att hans ideologiska engagemang förefaller ganska tunt och slentrianmässigt – mindre av nitisk tro, mer av behändig täckmantel.

Mycket av debatten om Greenspans gärning har kretsat kring frågan om hyckleri, om en man som predikar laissez-faire men som upprepade gånger intervenerade på finansmarknaden för att rädda de rikaste aktörerna. Ekonomin som Greenspan lämnade efter sig stämmer knappast in på definitionen av en fri marknad men påminner starkt om ett annat fenomen som beskrivs i hans bok: ”När politiska ledare rutinmässigt söker upp personer eller företag inom den privata sektorn och, i utbyte mot politiskt stöd, ger dem förmåner, då sägs samhället ha hamnat i klorna på ’klientkapitalismen’.” Han syftade på Indonesien under Suharto, men jag kom genast att tänka på Irak under Halliburton. Greenspan varnar nu världen för en annalkande farlig backlash mot kapitalismen. Detta har tydligen ingenting att göra med den försumliga avregleringspolitik som varit hans signum. Det har heller ingenting att göra med stagnerade löner på grund av frihandel och försvagade fackföreningar, och inte heller med pensionerna som gick upp i rök tillsammans med Enron eller i dotcom-kraschen, eller med utmätningarna av människors hem i den nu pågående lånekrisen.

Enligt Greenspan orsakas den galopperande ojämlikheten av usla gymnasieskolor (som inte heller har något att göra med hans ideologis krig mot den offentliga sektorn). Jag debatterade med Greenspan på radioprogrammet Democracy now! nyligen och häpnade över att denne man som predikar om det personliga ansvaret själv vägrar att ta något som helst ansvar för någonting.

■ ■ Dessa ideologiska motsägelser är emellertid bara relevanta om Greenspan verkligen är en sant troende. Jag är inte så övertygad.

Greenspan skriver att han som student inte var intresserad av stora idéer. Till skillnad från sina klasskamrater som var bergtagna av keynesianismen och dess önskan om att bygga en bättre värld, var Greenspan helt enkelt bara bra på matte. Han började skriva forskningsrapporter åt mäktiga storföretag; det var lönsamt arbete, men Greenspan gjorde inte anspråk på att tjäna några högre samhälleliga syften.

Men så upptäckte han Ayn Rand. ”Det hon gjorde var att hon fick mig att tänka på hur det kommer sig att kapitalismen inte bara är effektiv och praktisk, utan också moralisk”, förklarade han 1974.

Rands idéer om ”girighetens utopi” gjorde det möjligt för Greenspan att fortsätta göra det han gjorde, samtidigt som hans arbete i storföretagens tjänst förlänades en kraftfull aura av upphöjd mission: att han tjänade pengar var inte bara bra för honom, det var bra för hela samhället. Baksidan av detta tänkesätt är naturligtvis den grymma likgiltigheten mot dem som halkar efter. ”Orubblig målmedvetenhet och rationalitet leder till glädje och djupaste tillfredsställelse”, skrev den nyfrälste Greenspan. ”Parasiter vilka envist undviker såväl målmedvetenhet som förnuft går under, och det är som sig bör.” Var det detta tänkande som hjälpte honom när han stödde chockterapi i Ryssland (72 miljoner människor i djup fattigdom) och i Östasien efter den ekonomiska krisen 1997 (24 miljoner som tvingades ut i arbetslöshet)?

Rand har spelat denna roll som girighetsursäktare för oräkneliga lärjungar. Enligt New York Times är Atlas Shrugged, hennes roman som slutar med att hjälten ritar ett dollartecken i luften som en välsignelse, ”en av de mest inflytelserika ekonomiböcker som någonsin skrivits”. Eftersom Rand bara är en skräplitteratursversion av Adam Smith pekar hennes inflytande på män som Greenspan på en intressant möjlighet. Kanske är det verkliga syftet med hela den samlade nedsippringsteoretiska nyliberala litteraturen att göra det möjligt för entreprenörer att tjäna sina mest egoistiska syften samtidigt som de gör anspråk på att drivas av globala altruistiska motiv – inte så mycket en ekonomisk filosofi som ett utstuderat, retroaktivt rättfärdigande.

Vad Greenspan lär oss är att nedsippringsteorin inte är någon ideologi när allt kommer omkring. Den är mer som en vän som man ringer upp efter att man ägnat sig åt omåttlig konsumtion och gripits av ruelse, och som då säger: ”Var inte så sträng mot dig själv. Du förtjänar det.”

Naomi Klein