Håll rent i högerdiket

avFredrik Persson-Lahusen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I vintras bad mig Niklas Orrenius att historiskt inordna tankegodset i hans intervju med Björn Söder. Någon dag efter det att artikeln med mina kommentarer hade slagits upp stort i Dagens Nyheter hörde Orrenius av sig på nytt, bara för att försäkra sig om att allt var okej.

Så här ser ut i Sverige i dag: Den som inte stryker SD medhårs tar risken att telefonen ringer dygnet runt, att okända röster i detalj redogör för vad som kommer att ske dig och din familj.

Detta har nu som bekant drabbat Orrenius och Annika Hamrud, efter det att bloggaren ”Julia Caesar” använt radhusrasistiskt renommé och konspiratorisk repertoar för att få hederligt journalistiskt hantverk att se ut som hemfridsbrott.

Man rycker till när telefonen ringer, ser sig över axeln och sträcker ut stegen. På ett personligt plan är hoten givetvis lika obehagliga för båda offren. Orrenius har dock en stor redaktion i ryggen; och kan räkna med semester, psykologhjälp och säkerhetsfönster på företagets bekostnad, om så behövs.

Hamrud får som frilansare sköta säkerheten själv, och samtidigt skriva för brödfödan. När de fasta tjänsterna blir allt färre måste både medieföretag och fack på allvar fundera kring hur man framgent kan ta bättre ansvar för frilansmedarbetarna.

(Vi borde också tala mer om alla de anständiga människor som tar sig ton mot mörkerkrafterna i sin vardag, utan varje form av offentlig axelklapp.)

Det mediala efterspelet stämmer till eftertanke. De senaste månaderna har främst konservativa etablerade politiska skribenter förordat att människovärdet och asylrätten villkoras ekonomiskt, samt efterfrågat fler publiceringar av brottsmisstänktas etniska bakgrund. 

Så bekräftas bit för bit den rättshaveristiska och rasistiska världsbild som härskar i högerdiket. Att fotsoldaterna fyllda av stridslystet självförtroende sedan kravlar upp ur dyn för att sprida hat och hot vill ingen kännas vid.

Visst har Hamrud och Orrenius fått stöd, men solidaritetsförklaringarna har varit förvånansvärt få. Särskilt sådana skribenter som annars hojtar om åsiktskorridor och hotad yttrandefrihet och aldrig försitter ett tillfälle att – med rätta – försvara Lars Vilks (Hej Svenska Dagbladets ledarredaktion!) tiger nu still. Uttalandena från de redaktioner som har haft kopplingar till hejarklackshetsaren Marika Formgren har varit ­irriterande intetsägande, vilket Johan Norberg med sedvanlig intellektuell och liberal hederlighet slog fast i går­dagens krönika i Metro.

De borgerliga debattörer som i sin iver att posera som obekväma sannings­sägare ådrar sig allt allvarligare ryggradsskador säger ofta att Sverige måste anpassa sig till ett europeiskt samtals­klimat. De kan börja med att ta en titt på Tyskland! 

När flyktingförläggningar brinner och borgmästare hemsöks vet varje konservativ intellektuell värd namnet att hålla rent högerut, också med ståplatsjargong om så krävs. Här minns man de radikalkonservativa krafter som banade väg för Hitler. Här finns inget brunrotat parti i parlamentet.

I går skrev Expressens Karin Olsson att vi aldrig får vänja oss vid ett klimat av hot och hat. Det lär vi tyvärr bli tvungna till.

Fotnot: Sedan denna text skrevs har Svenska Dagbladets ledarredaktion publicerat en kommentar med anledning av hoten mot Hamrud och Orrenius.

ARTIKELN HANDLAR OM