Knäppt och klurigt

avPia Bergström

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Martin Luuk ser ut över Stockholm och in i själar

Martin Luuk (född 1968) ger ut "Gud har för mycket tid" på Natur & Kultur men lär tidigare bl.a. ha klistrat upp sina texter på lyktstolpar. Foto: Karin Törnblom

”Gud har för mycket tid” är titeln på Martin Luuks debutroman. Det låter både vardagligt, konstigt och djupsinnigt på samma gång och så är också hans litterära stil. Det är lite svårt att få ordning på det spretiga innehållet men det största utrymmet i historien får två kvinnor, barndomsvännerna Johanna och Gabriella.

Båda är udda och överbegåvade men finner styrka hos varandra. De är emot alla regler, skyr det masspopulära, vill aldrig bli som ”dom” utan alltid vara originella rebeller.

Johanna blir så småningom Sveriges främsta konstnär genom sina provocerande mens-verk. Höjdpunkten i hennes karriär är en mediebevakad konsthappening där hon uppspelt och lycklig låter fem helikoptrar med tankar fyllda med röd mensliknade vätska dränka staden Sala.

Gabriella är mer naturvetenskapligt lagd och vill bevara djuren och naturen. Hon är för osocial för Greenpeace och andra miljöorganisationer, och forskar i stället fram en helt ”egen” ekologi i ett labb på universitetet.

Det är när hon studerar begreppen ”anpassning” och ”förstörelse” som hon inser att också förstörelsen tjänar systemet. Då hoppar hon av och vägrar arbeta åt någon. Som mycket ensam sjukpensionär ”räddar” hon frysande svanar i Rålambshovparken som hon sedan lever med i sin lilla stinkande etta på Polhemsgatan.

Men här berättas också om flera andra underliga figurer. Som den före detta överbefälhavaren Jori Landin som talar entusiastiskt i parkerna om sin övertygelse att om männen fick uppleva kvinnors orgasm skulle problemen med krig försvinna från jorden.

En annan är ”Autoerotikens fader” som när han prövat 2 500 sexpartners börjar vittna om att onani är lösningen, särskilt på kvinnans problem. Den sanna sexualiteten, vet han, är våldsam, barbarisk och hade ingen plats i ett modernt samhälle.

Martin Luuk har skrivit manus i Killinggänget, gjorde en scenshow med På spåret-brodern Kristian om vikten av broderskap och har skrivit flera kortare läsvärda prosatexter som kommit ut på mindre förslag. Vissa texter lär han ha klistrat upp på lyktstolpar ute på stan.

Luuk verkar vilja söka efter de stora glimrande sanningarna i livets banaliteter. Och ibland kommer han riktigt nära något enkelt och allvarligt. Ibland är påhitten bara knäppa och kul, ibland, särskilt när det liknar uttänkt samtidssatir, ganska fåniga. Som Menskonst!?

Först fattar jag den här märkliga samlingen av udda typer som ett försvar för misfits och egensinne, men sen lutar det åt att de vanliga, lydiga kuggarna är lika okej.

Blandningen av förlöjligande och empati är rätt skum men Luuk lyckas på något klurigt sätt ändå få ihop det på slutet. I försonlig stämning låter han den mystiske jagberättaren packa ihop sina papper, sina människoöden och se ut över Stockholm, in i människornas själar: ”jag ser att alla är konstiga innerst inne.”

ARTIKELN HANDLAR OM

Sala